”Det var jag och Castro som inte kunde dansa”

Publicerad 26 april 2017
René Vázquez Díaz är, enligt honom själv, en av de två kubaner som aldrig kunnat dansa. Den andre är den nyligen bortgångne Fidel Castro. Díaz befann sig många gånger i Castros omedelbara närhet, bland annat när den revolutionäre ledaren besökte hans gymnasieskola för att spela basket med eleverna.
René Vázquez Díaz är, enligt honom själv, en av de två kubaner som aldrig kunnat dansa. Den andre är den nyligen bortgångne Fidel Castro. Díaz befann sig många gånger i Castros omedelbara närhet, bland annat när den revolutionäre ledaren besökte hans gymnasieskola för att spela basket med eleverna.

Proletären träffar den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz, aktuell med den eldiga romanen Gå vilse.

Fakta och bakgrund
René Vázquez Díaz – författare, översättare och kubavän.
  • Föddes på Kuba 1952, men är bosatt i Sverige sedan 1975.
  • Det var här som han blev aktiv som romanförfattare och skribent.
  • Paradoxalt nog har René Vázquez Díaz den kubanska revolutionen att tacka att han kunde komma hit. Via ett stipendium fick han i början av 1970-talet möjlighet att utbilda sig till skeppsbyggare i Polen. Han minns åren där som några av de bästa i sitt liv, men via omständigheter, eller ”extrema situationer”, för att låna hans egna begrepp, hamnade han i Sverige.
  • Han skriver numer i huvudsak på svenska, men även på spanska och hans böcker har översatts till flera andra språk.
  • Själv har han översatt ett antal svenska författare till spanska – bland andra Artur Lundkvist och Maja Lundgren.
  • Till några av hans kändaste verk hör ”Kubatrilogin”, som består av debutromanen Hägringens tid (1986), Kärleksblommans ö (1994) och Dårskap och kärlek (2003). Även Välkommen till Miami, doktor Leal, (2007), Florina (2008) och hans senaste alster, Gå Vilse (2017) har blivit väl uppmärksammade.

”Existensvillkoren avgör hur den mänskliga naturen utvecklas eller degraderas. Så jag placerar mina karaktärer i ganska extrema situationer.”

– När journalister träffar kubanska författare, då vill man prata politik säger den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz och ler, när vi möts i det anspråkslösa hotell där han bor under sin korta vistelse i Göteborg.

– Det är ganska tungt att bära, för man har inte svar på alla frågor. Man är bara en författare, som skriver om människor och livet så som man tror att livet är. Sen är det här att man ska kunna yttra sig om vad man tror ska hända på Kuba – och det vet vi ju inte.

– Men, lägger han till, man är ju inte bara en skrivande människa. Man är också en medborgare i världen, en medborgare med preferenser. I mitt fall har jag varit väldigt konsekvent i min syn på konflikten som pågår mellan USA och Kuba. Och oavsett hur kubanerna ska göra med sitt land så har jag alltid ansett att USA:s agerande gentemot Kuba är kriminellt. När man tänker på Kuba så måste man ha i åtanke att de har agerat i en värld där den internationella rätten inte respekteras. Kubanerna har sedan sextiotalet blivit utsatta för en regelrätt terroristisk politik från USA.

– Och mitt i detta har vi, kubanska författare, skrivit våra böcker. Därför blir det en politisk handling varje gång man publicerar en bok, trots att böckerna inte nödvändigtvis alltid är politiska.

Själv hävdar han att han bara skrivit två böcker med politiskt innehåll – en politisk biografi om Artur Lundkvist och den internationellt hyllade Välkommen till Miami, doktor Leal, en thriller som utspelar sig mitt i den exilkubanska reaktionens skälvande epicentrum – Miami, Florida.

– Där finns flera generationer exilkubaner som lever ihop, och de som har den ekonomiska och mediala makten är väldigt reaktionära och väldigt farliga. Där råder ingen åsiktsfrihet. Det är en myt att den kubanska pressen lider av kontroll medan pressen som kubanerna förfogar över utomlands är fri. Det finns en mediefront som USA har skapat. De trycker enbart de åsikter som ägaren tycker om – och vem är ägaren? Den amerikanska staten. Jag kallar dem för ”cubanos de alquiler”, kubaner att hyra.

– Men det finns massor av exilkubaner som stödjer revolutionen, tyvärr är det sällan som de får synas och höras. Och förstås kubaner som kanske inte stödjer ”hela paketet” men är starkt emot blockaden och USA:s agerande.

Även om René Vázquez Díaz böcker, enligt honom själv, handlar om ”hur människor beter sig i världen”, kan man skönja både ett socialt patos och ett stort politiskt intresse i hans verk. I den senaste boken, Gå Vilse, får man små inblickar i politiska skeenden i till exempel Spanien, där hand-lingen tar vid.

– Jag tänker som Marx, att det egentligen inte finns något som heter ”den mänskliga naturen”, existensvillkoren avgör hur den mänskliga naturen utvecklas eller degraderas. Så jag placerar mina karaktärer i ganska extrema situationer.

– Och just i Gå vilse visas bilder av ett Europa där högerkrafter har härjat, där nyliberalismen har förvandlat våra länder till farliga ställen, där människovärdet har sjunkit. I Spanien finns till exempel miljoner lediga bostäder, men människor, barnfamiljer, pensionärer vräks för att bankerna ska ha sitt. Karaktärerna drabbas av detta och hamnar i dessa situationer.

– Men mest har jag nog skrivit om kärleken och dess våndor, svartsjuka och känslosvall.

Och visst är det häftiga känslouttryck i boken – uttryck som känns väldigt ”karibiska”, enligt Díaz säkra kännetecken för det kubanska känslospråket.

– Jag har en stor förståelse för dessa känslor. Och hur man agerar med sin kropp, till exempel – man har ett helt annat förhållande till den. Man är sexuell i den meningen att avståndet mellan kropparna är nästan obefintligt, man kan vara tjock, smal – skelettartad om man så vill, men det är din kropp och du rör dig med den. Sen har vi en relation till musiken som är ganska unik, faktiskt.

Och dansen, som binder ihop musiken med kroppen. Även det en naturlig del av den kubanska samvaron.

– Men det finns förstås kubaner som aldrig kunnat dansa, Fidel Castro och jag till exempel, säger René Vázquez Díaz och skrattar.

Som flertalet av sina landsmän har René Vázquez Díaz en relation till den bortgångne revolutionären. De träffades aldrig på tu man hand, men Díaz befann sig vid ett flertal tillfällen i Castros omedelbara närhet.

– Han kom ofta till vår skola för att spela basket med oss. Och när jag säger att jag är en ”produkt av revolutionen” och är tacksam så måste jag nämna att jag gick i en av Kubas absolut bästa gymnasieskolor, grundad av Castro själv.

Skolan var avgiftsfri, så även maten och login, då det var en internatskola. Studierna varvades med arbete på fältet.

– Jag tyckte Castro blev allt mänskligare för mig allt eftersom, och upphörde att vara den där ”myten”. Jag minns att han var besatt av Kubas självständighet gentemot USA. Och jag förstår honom, flera generationer kubaner har kämpat för detta. Dessa räddades också rent fysiskt av revolutionen, säger René Vasquez Díaz och rullar på r:en.

– Räddades i ordets exakta mening, alltså, att de inte hade varit vid liv. Idag får till exempel alla kubanska barn tretton vacciner. Och allt detta utvecklades trots, märk väl, trots den här amerikanska fientligheten som jag tycker så hjärtinnerligt illa om.

Några av fientlighetens konsekvenser beskrevs i boken Health and Nutrition in Cuba: Effects of the US Embargo, som René Vasquez Díaz var projektledare för. Boken fick stort internationellt genom-slag när den gavs ut 1998, en tid då det rådde en politisk ”trend” att förneka att det överhuvudtaget fanns en blockad.

Undersökningarna påbörjades i Miami och projektgruppen bjöd in amerikanska hälsovårdsexperter och exilkubaner till samarbete. CIA-folk alltigenom, men även de var emot blockaden. Det första som hände när René Vasquez Díaz anlände till Miami var att två civilklädda FBI-män varnade honom för att gå till fots, att han skulle ta det försiktigt och ringa ett visst telefonnummer om han såg något misstänksamt, då det fanns flera hot mot honom själv och projektgruppen.

Publikationen var förödande för dem som försvarade blockadpolitiken mot Kuba, då den visade på dess rent ut sagt kriminella natur.

I boken fanns bland annat ett utdrag ur en rapport från American Association of World Health som konstaterade att det fanns barn med cancer som kräktes 25-30 gånger om dagen, då medicinen som hade kunnat lindra deras plågor inte gick att köpa på världsmarknaden på grund av blockaden.

– Och så har det varit med allting. Ta det svenska företaget Pharmacia som exempel. Så länge det var under svensk kontroll så sålde de mycket viktiga läkemedel till Kuba. Men efter att ha köpts upp av amerikanska Upjohn tog det bara någon vecka innan de avvecklade kontoret i Havanna och kubanerna kunde inte längre köpa deras produkter.

– När det var som värst var det en misär som inte går att beskriva. Hela Havannas rörsystem var amerikanskbyggt och det gjorde att man under många, många år inte kunde köpa de nödvändiga reservdelar som behövdes för att reparera detta. Kubanerna kan överhuvudtaget inte köpa varor som innehåller ett visst antal amerikanska komponenter med USA-patent och nästan allting ju har en viss andel USA-patent.

– Det är därför som Kuba inte kunnat fatta ett enda beslut i ”fredstid”.

Och mitt i detta har de kubanska författarna, däribland René Vázquez Díaz, skrivit sina böcker.