”Hårdrock är en folkrörelse” – Close-Up Magazine firar 25 år

Publicerad 23 november 2016

Hårdrockstidningen Close-Up firade sitt 25-årsjubileum med en Finlandskryssning i death metals tecken. Proletären fick en pratstund med grundaren och chefredaktören Robban Becirovic.

Bilder
  • Robban Becirovic
Relaterade artiklar

Folk slutar inte längre att köpa skivor och gå på spelningar bara för att de blir vuxna.

– En hårdrockstidning med fokus på den tyngre hårdrocken. Och så punk förstås.

Så beskriver Robban Becirovic själv Close-Up Magazine, hans skötebarn sedan det första numret kom ut sommaren 1991.

25 år och 190 nummer senare kommer tidningen ut elva gånger om året i en upplaga på 10 000 exemplar. En livslängd och spridning som de flesta kulturtidskrifter bara kan drömma om.

– Men några stora pengar är det inte tal om. Bonniers hade ju lagt ner en tidning som Close-Up efter två nummer.

Men trägen vinner och Robban Becirovic har sett ett enormt ökat intresse för hård musik genom åren.

– När jag arrangerade mina första spelningar på 80-talet var det 30-40 pers i publiken. Här på båten är det 2000 som kommit för att se samma band.

Båten i fråga är Silja Galaxy, som under ett dygn förvandlats till ett enda stort födelsedagskalas under namnet Close-Up Båten. På scen står en rad storheter från den svenska death metal-scenen som hade sin guldålder just vid den tiden Close-Up såg dagens ljus.

Band som Grave, Unleashed och Merciless gör hårda och tajta framföranden, men för de flesta är huvudnumret troligen Entombed som med de flesta originalmedlemmarna åter på plats – inklusive Nicke Andersson som efter 19 år återvänt från The Hellacopters – visar var skåpet ska stå. Ett värdigt och passande firande på alla sätt.

– Det är därifrån vi kommer, säger Robban Becirovic. När jag och Erik Sandberg, som för övrigt fortfarande skriver i Close-Up, började sända radio 1987 var det thrash metal som gällde.

Radioprogrammet i fråga hette Power Hour och sändes lokalt i Norrköping, där också Close-Up huserade under de första nio åren.

Att ta steget till att göra en tidning var ett sätt att kombinera två av Robban Becirovics intressen.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt att skriva, så att kombinera skrivandet med musiken var perfekt.

I lumpen körde Robban Becirovic brödbil och kunde dra nytta av en väl bevarad hemlighet som förts vidare från brödbilsförare till brödbilsförare. Rutten tog bara till klockan ett men befälen trodde att den tog till klockan fem.

Första numret av Close-Up skrevs således i en brödbil, väl gömd i en skogsdunge.

Då fanns det inte en tanke på att kunna försörja sig på tidningen, men sedan nummer 14 har Close-Up varit heltidssysselsättningen.

– Det har varit en jävla massa jobb och rik blir man inte. Men jag är tacksam och glad så länge jag har pengar till mat, hyra och en pilsner på lördagskvällen. Och skivor förstås.

Sedan 1999 huserar Close-Ups redaktion i Stockholm med tre heltids- och en halvtidsanställd, samt ett tjugotal frilansskribenter.

Vad är det då som har gjort att Close-Up efter 25 år inte bara lever utan till och med frodas? Ett svar kan vara att tidningen lyckas med att vara både bred och djup.

Band i så skilda genrer som trallpunk och black metal avhandlas i intervjuer som mer ofta än sällan täcker ett helt uppslag. Artiklar på 5-6 helsidor är inte ovanligt.

Den omtalade tidningsdöden märker Close-Up inte mycket av.

– Prenumeranterna sviker inte. Däremot märker vi att det blivit svårare att få annonsörer.

Robban Becirovic tror att det ihållande intresset för tidningen också beror på att man konsumerar populärkultur på ett annat sätt nu än förr.

– Folk slutar inte köpa skivor och gå på spelningar bara för att de blir vuxna. Det gör att det hela tiden kommer in nya generationer, och hårdrocken når ut bredare än förr. Jag brukar säga att hårdrock, dansband och fotboll är de största folkrörelserna i Sverige.

En ganska vanlig uppfattning är att hårdrock är musik av och för arbetarklassen. Även om det en gång var så, menar Robban Becirovic att det absolut inte stämmer längre.

– Alla gillar hårdrock. En gång skrev jag något ganska hånfullt om att Fredrik Reinfeldt gillar Da Buzz, och då hörde flera moderater av sig och ville säga upp sina prenumerationer.

Festen på båten varar till långt in på småtimmarna och trots att andra dagens första band går på först klockan elva är det en och annan som fortfarande sover ruset av sig i sina hytter när spelningen börjar.

Några timmar senare lägger båten till i Värtahamnen i Stockholm, och det är dags för Robban Becirovic med arbetskamrater att gå tillbaka till jobbet och påbörja Close-Ups andra kvartssekel.