Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Lägesrapport från landet som sprängdes

”Landet som sprängdes” är en brokig lägesrapport från arbetarklassens Sverige.

Föreningen Arbetarskrivares åttonde antologi, ”Landet som sprängdes”, är en rapport från ett Sverige där klassklyftorna ökar och ensamheten breder ut sig, samtidigt som arbetarklassen blir allt mer osynliggjord.

Föreningen har därför gjort det till sin uppgift att påminna om att arbetare fortfarande finns, att det finns människor som tömmer våra sopor och tar hand om de äldre, och att dessa människor bär på erfarenheter som inte bara är värda att gestaltas litterärt, utan med nödvändighet måste gestaltas.

Liksom i tidigare antologier utgivna av Föreningen Arbetarskrivare är ramarna i ”Landet som sprängdes” vida. Här samsas poesi och prosa, mörka noveller och humoristiska bagateller.

Många av antologins författare skriver traditionell arbetarlitteratur och skildrar med hjälp av sparsmakad gestaltning strävsamma, plikttrogna knegare som ser folkhemmet försvinna ner i ett stort svart hål samtidigt som högerregeringens företrädare ler i tv-rutan och talar om nytänkande.

Men det som får antologin att brinna är den yngre generationen arbetarförfattare.

Kristian Lundberg skriver begåvat och insiktsfullt om barnfattigdomens helvete, Jenny Wrangborgs tre dikter om människor i Göteborgs restaurangvärld sitter som en smäck och Emil Boss som tidigare har gett ut diktsamlingen ”Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi” fortsätter att fascinera med sin nyskapande arbetslivspoesi.

I sammanhanget måste också nämnas Kalle Holmqvist som med hjälp av ett jobbsökarbrev lyckas klä av arbetsmarknaden i hela dess kalla brutalitet.

Men det är brokigheten och blandningen av gammalt och nytt som ger ”Landet som sprängdes” dess karaktär och det finns stora poänger med att publicera amatörer och professionella författare mellan samma pärmar. Tunga namn som Kristian Lundberg, Aino Trosell och Sven Wernström kan hjälpa fram mer okända kollegor som kan bli morgondagens arbetarskrivare.

Men blandningen är också ett ställningstagande. Den viktiga skiljelinjen går inte mellan yrkesskribenter och deltagarna på ABF:s skrivarkurser. Den går mellan de som i namn av individualismen spränger vårt land i bitar och de som har allt att vinna på att sätta stopp för girigheten.

Föreningen Arbetarskrivares antologier är utmärkta lägesrapporter från ett orättfärdigt klassamhälle. Nu återstår frågan vad vi ska göra åt det.