Upplyst Trollflöjt för hela familjen

”Lys upp, visheten har segrat. Vi hälsar dig framtid, du kunskapens tid. Naturen och människan lever i frid!”. Så klingar slutkören i Mozarts Trollflöjten som just nu går på Folkoperan i Stockholm.

Regissören Richard Turpin har lyckats få till en riktigt trevlig, lättillgänglig och rolig uppsättning på en av operalitteraturens stora klassiker. Hela föreställningen sjuder av leklust, energi och barnasinne, helt i kompositörens anda.

Handlingen i Trollflöjten är minst sagt rörig och trivial. En omogen prins ska befria en prinsessa. På vägen får han tampas med hennes elaka morsa och genomgå diverse prövningar. Den elaka fursten visar sig vara en god och upplyst despot.

Avslutningen är ingen slump. Både Mozart och Trollflöjten var barn av sin tid, upplysningen.

Operan skrevs mindre än två år efter utbrottet av den franska revolutionen och hade premiär hösten 1791. Några månader senare avled kompositören endast 35 år gammal.

Upplysningsepoken hyllade förnuft, vetenskap och framtidstro. Det var en tid då borgarklassen och kapitalismen var i uppåtstigande. En epok då den europeiska kontinenten tog ledningen i mänsklighetens och världens utveckling.

Den optimistiska tidsandan går igen i Mozarts formidabla musik. Den är lättsam, kvick och intelligent. Här finns inga överdrivna romantiska känslosvall åt något håll. Tonerna klingar harmoniskt och balanserat. En lustfylld lek som det är svårt att inte må bra av.

Richard Turpin lyfter fram upplysningsperspektivet i Trollflöjten. Detta gör operan politiskt och ideologiskt relevant idag. Med facit i hand kan vi ställa frågan: Hur gick det? Klimatkris, massarbetslöshet och drönarkrig. Var det så här Mozart och hans samtid ville ha det?

I vår tid är det lätt att gripas av utvecklingspessimism och civilisationskritik. Men bara för att kapitalismen har spelat ut sin historiska roll behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet.

Vi behöver förnuft och vetenskap, om än av annat slag, för att skapa en rättvis värld att leva i.

Trollflöjten serverar själv inget recept på ett bättre samhälle. I bästa fall kan den ge oss en filosofisk livshållning som till delar kan vara värda att ta till sig. På vägen kan Folkoperans uppsättning hjälpa till att lysa upp i höstrusket. Det senare gör den mycket bra.

Kostymering och skådespelarinsatser är bitvis sjukt roliga. Jesper Säll kan gå för en glamrockare från 70-talet när han gestaltar prins Tamino i högklackade dojjor. Prinsessan Pamina spelad av Kristina Hansson sjunger med självlysande plastslangar i håret.

Mycket sympatisk är också Rolf Cristiansson som fågelfångaren Papageno. Nackhåren reser sig då Teresia Bokor tar ton som den elaka Nattens Drottning. Sammanfattningsvis; Richard Turpin och Folkoperan bjuder på en upplyst och publikvänlig familjeföreställning.