Arbetarbetarförfattare som tar ställning

Lena Kallenberg är arbetarförfattaren och Stockholmskildraren som med ett envist socialt engagemang skildrar klassamhällets villkor, inte minst för alla arbetande kvinnor.

Över tio romaner och ett trettiotal barnböcker sedan 1980-talets början formar tillsammans ett författarskap som inte borde ha undgått någon med minsta intresse för klass och litteratur.

I våras kom nya romanen ”Södermorsor”, en berättelse i dagboksform om tre ensamstående mammor på Söder i Stockholm precis i skiftet mellan 1970- och 1980-tal, en ideologisk brytningstid då ”satsa på dig själv”-idealen började tränga ut den kollektiva tanken.

Lena Kallenberg berättar att hon länge har burit på idén att skriva om ensamstående mammor.

– De är vardagshjältar som förtjänar att lyftas fram, och jag har själv varit ensam mamma.

Precis som kvinnorna i ”Södermorsor” bodde Lena Kallenberg under 1970- och 1980-talen i ett kvarter på Söder i Stockholm med många ensamstående mammor och boken är lika mycket en berättelse om stadsdelen, som under denna tid påbörjade sin förvandling från proletärkvarter till hippa krogstråk.

Även politiskt är tiden en brytningsperiod då kollektivet upplöstes och Vietnam-kriget var över.

– Förändringar är alltid luddiga när man befinner sig mitt i dem, men det var där det började, säger Lena Kallenberg. I dag ser vi resultatet och det blev inte bra. Vi som var med i Vietnamrörelsen trodde att allt bara skulle gå framåt och bli bättre.

Många i 1970-talets vänsterrörelse har blivit handlingsförlamade av utvecklingen och gett upp. Eller har de bytt sida i politiken. Men för Lena Kallenberg är det självklart att stå kvar på vänsterkanten.

– Jag kommer från en politisk arbetarsläkt och fick lära mig att man måste stå upp även om det blåser snålt. Om du lägger dig ner kan du dö. Många i min generation såg vänstervågen som en rolig grej, en ungdomsprotest, men jag har aldrig sett det som att det har med ålder att göra.

Sitt sociala engagemang i romanerna förklarar hon med en känsla av solidaritet med klassen och att hon har jobbat i sociala yrken, med barn och ungdomar. Att hon skildrar arbetarklassen är inte alltid ett medvetet val utan det är där hon hamnar när hon följer sin tanke- och känslovärld.

– Dessutom är det så många andra som skildrar poliser och läkare. Jag är trött på de fina yrkena, som om de skulle ha så intressanta liv. Jag tror att folk vill läsa om vanliga människor.

Och Lena Kallenberg kan konsten att skildra vanliga människors liv så att de blir både intressanta och spännande. Med sin färgstarka och raka prosa och med avundsvärd lätthet kastar hon läsaren rakt in i de mest skilda miljöer, från Stockholms krogvärld på 2000-talet till hemtjänsten i slutet av 1970-talet.

Författaren har också en stark lojalitet med karaktärernas klassbakgrund. Om många av huvudrollerna i 1900-talets stora svenska arbetarromaner egentligen var klassresenärer så stannar Lena Kallenbergs kvinnor i sina arbetaryrken.

Likt många andra kvinnliga författare ur arbetarklassen dröjde det innan Lena Kallenberg debuterade med sin första roman. Hon säger själv att hon som ung aldrig visste vad hon skulle bli men att hon alltid har skrivit mycket brev och dagböcker.

– Jag tror att det har med självförtroende att göra. Jag tänkte aldrig att jag skulle kunna bli författare.

Istället började hon skriva naturböcker för barn tillsammans med Bisse Falk och efter en tid smög sig insikten fram att det var författare hon skulle bli.

– Kanske handlar det också om att förverkliga föräldrarnas ambitioner. Min pappa var typograf med författardrömmar.

• Varför är det så viktigt med arbetarlitteratur?
– De flesta människor tillhör faktiskt inte överklassen. Vi behöver identifikationsobjekt i litteraturen och jag har en skyldighet att skriva om varifrån jag kommer. Jag vill berätta att vi fortfarande finns.

Hon upprörs över hur förläggare idag uppmanar författare att skriva deckare eftersom det skapar nya marknader utanför Sverige och menar att hela skönlitteraturen, inte bara arbetarlitteraturen, kommer i kläm.

Ändå ser hon ljust på arbetarlitteraturens framtid.

– Den har räknats ut så många gånger. Men se bara på Åsa Linderborg och Susanna Alakoski som har debuterat ganska nyligen med bra klasskildringar.

Men en avgörande skillnad mellan 1930-talets och 1970-talets våg av arbetarlitteratur är att arbetarrörelsen då var noga med att lyfta fram sina egna författare.

– Arbetarrörelsen höll fram kulturen på ett helt annat sätt då. Idag är det eldsjälar inom LO som kämpar på i bakvattnet.

Vi pratar om arbetarlitteraturens form och att kritiker har anklagat arbetarförfattare för att inte vara nyskapande i stil och språk.

– Självklart måste innehållet söka sig en form för att väcka läsintresset, funderar Lena Kallenberg. Samtidigt vill man nå ut till klassen och inte trassla till det för mycket. Det ska vara lättillgängligt så att de läsovana kan hitta fram till böckerna.

Förutom det givna klassperspektivet finns det i Lena Kallenbergs romaner ett tydligt kvinnoperspektiv.

– Jag tror att det behövs kvinnor att identifiera sig med i böcker. Men jag kallar mig inte feminist. Det är väl bara jag och Alf Svensson kvar nu, skrattar hon.

– Men jag tror på jämlikhet och att kvinnor har speciella frågor att slåss för. Ändå har jag träffat alldeles för många förtryckta män i mitt liv för att kalla mig feminist.

Kvinnogemenskapen i ”Södermorsor” bygger därför inte på just könstillhörigheten, utan på moderskapet.

– De förenas i vardagsknoget och för att de är i en liknande situation.

Statistiken visar att de ensamma mammorna har fått det sämre sedan 1990-talet. De mår sämre och är mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

– De har åkt på en fet smäll, säger Lena Kallenberg med sitt drastiska sätt att uttrycka sig. Självklart trodde vi att mammorna skulle få det bättre med alla reformer. Det är upprörande och därför ville jag sätta ensamma mammor under ett strålkastarsken.

Vi pratar om högerns familjepolitik och reformer som vårdnadsbidraget och Lena Kallenberg svarar med ett ”usch”.

– När jag hade små barn hade vi helt andra idéer om lösningar, som utbyggd barnomsorg och sex timmars arbetsdag. Det är det nästan ingen som pratar om idag.

Hon tycker att de fyra åren med högerregeringen har varit ”förskräckliga” och säger sig ha tappat alla illusioner om att det inte spelar någon roll vilket av blocken som sitter vid makten.

– Högern har försämrat så mycket på kort tid och de för en ren klasspolitik.

Samtidigt säger hon sig vara besviken på oppositionen, inte minst i kulturfrågorna.

– Lars Ohly sa inte ett enda ord om kulturfrågorna i sitt tal från Almedalen. Det är som om alla partier har drabbats av letargi i kulturfrågan. Jag hade trott att vänstern skulle göra något som märktes, i alla fall när det gäller biblioteken.

Folkbiblioteken är en hjärtefråga för Lena Kallenberg och hon berättar att de rustas ner i nästan alla kommuner.

– Det finns ingen nationell bibliotekspolitik och på vissa håll har man kastat ut halva bokbeståndet. Biblioteken är en del av folkbildningssverige och något vi borde satsa på istället.

Lena Kallenberg är också verksam i en läsfrämjandegrupp inom LO och är en av många som har reagerat på att regeringen tog bort pengarna till Kultur i arbetslivet som bland annat finansierar arbetsplatsbibliotek.

– Regeringen resonerar att den som är läsovan får klara sig bäst den vill. Kulturministern säger att böcker finns överallt, till och med i mataffären, men det spelar inte någon roll för den som inte är van vid att läsa. Böcker på arbetsplatserna, däremot, vet man ger fler bokläsare.

Men inte heller vänstern slipper undan kritik från den engagerade författaren. 2008 tog Lena Kallenberg initiativ till en turné med en stor grupp arbetarförfattare som reste runt i landet under rubriken ”Läs mot högern”. Ett resultat av att Kallenberg kritiserade arbetarrörelsen för att inte ta till sig sina egna författare.

– Jag är partilös och oberoende men har självklart hjärtat till vänster. Jag vill vara jäveln som biter dem i svansen. Särskilt fackföreningsrörelsen ligger mig varmt om hjärtat även om jag är kritisk till mycket. Det är ändå där arbetarna finns och det är där man måste vara verksam.

• Du skriver mycket om arbetsmarknaden i dina romaner. Vilka är de viktigaste frågorna på arbetsmarknaden idag?
– Helt klart efterspelet till Lavaldomen och uppluckringen av arbetsrätten där LO-ledningen tittar åt ett annat håll. Försämringarna av arbetsrätten är inte bra för medelklassen heller, vi får ett samhälle där motsättningarna skärps, med frustration, arbetslöshet, rasism och övervakning.

Just framväxten av ett B-lag på arbetsmarknaden var temat för Lena Kallenbergs förra roman ”Elena och Europa” om en polsk familj där mannen tvingas arbetspendla till Sverige.

Den kanske mest kända romanen av Lena Kallenberg är ”Apelsinflickan” som skildrar prostitutionen i 1800-talets Stockholm. Tillsammans med uppföljaren ”Stockholmskärlek” gav boken författaren epitetet kvinnornas Per-Anders Fogelström. Och trots romanens historiska karaktär skär den som en kniv genom samtidens dubbelmoral där fattiga kvinnor är lovligt byte för de män som antingen betalar för eller våldsamt tar vad de vill ha. Genom nästan hela historien har det varit de prostituerade kvinnorna som ska övervakas, inte männen.

– Där har Sverige valt en annan väg sedan sexköp kriminaliserades och det är bra när samhället markerar, tycker Lena Kallenberg. Jag tror att lagen har haft betydelse även om en stor del av prostitutionen är svår att komma åt idag. Man måste jobba på flera olika sätt, men huvudsidan måste vara att bekämpa fattigdomen. Prostitution ska helt enkelt aldrig vara ett alternativ för kvinnorna. Det är en fråga om människosyn.

Framtida böcker är Lena Kallenberg inte redo att berätta om men hon kan nästan lova att ”Södermorsor” inte är hennes sista roman. Dessutom engagerar hon sig just nu i ett dramatikprojekt.

– Jag tror att det är nyttigt att göra olika saker, även som författare.

Och politiskt är målsättningen för de närmaste månaderna självklar.

– Även om jag är besviken över att kulturfrågorna har fått stå tillbaka så måste vi se till att vänsterblocket vinner valet.
'
Jenny Tedjeza
Proletären nr 31, 2010


Om Lena Kallenberg
• Född 1950
• Har tagit emot LO:s kulturpris
• Bor i Söderbärke i Bergslagen och i Stockholm
• Har arbetat som städerska, barnskötare, tvättbiträde och servitris
u Romaner i urval: Coola krogen, Apelsinflickan, Stockholmskärlek, Elena och Europa, I krig och kärlek