Hoppa till huvudinnehåll
Av
red@proletaren.se

Anders Borg är en humbug

Finansminister Anders Borg vill gärna framstå som den ansvarsfulle rikshushållaren, som vår tids Gunnar Sträng. Här slarvas det minsann inte med de offentliga finanserna, utan Borg håller uppe statskassan med både livrem och hängslen.

Tricket verkar gå hem. I vart fall påstår opinionsinstituten att svenska folket hyser ett närmast odelat förtroende för gneten Anders Borg. Men opinionssiffrorna är ett resultat av medialt bedrägeri. Bortom rubrikerna sysslar Borg med misshushållning.

Låter det konstigt? Låt oss då förklara. Varvid vi från början ber om ursäkt för de många siffrorna, men de är dessvärre nödvändiga för att blottlägga hela vidden av misshushållningen.
I den budget som presenterades i förra veckan räknar Anders Borg med god tillväxt i såväl svensk ekonomi som i de offentliga finanserna. Fram till 2015 beräknas bruttonationalprodukten, BNP, öka med 853 miljarder kronor (i löpande priser) och skatteinkomsterna (för hela den offentliga sektorn) med 414 miljarder kronor.

Huruvida Borg och hans räknenissar på finansdepartementet räknat rätt låter vi vara osagt. Men prognosernas riktighet spelar å andra sidan ingen roll för resonemanget. Det är Borgs hantering av den växande rikedom han själv räknar med som gör honom till en misshushållare.

För det första skall då konstateras att Borg bara vill använda en liten del av den ökade rikedomen till det gemensamma. Så vill han minska de offentliga utgifternas andel av BNP från 51 procent 2010 till 46 procent 2015. I reda pengar gör det 207 miljarder kronor, pengar som hade tillfallit vården, skolan, pensionssystemet och annat gemensamt om det offentliga fått behålla ”sin” del av BNP, men som Borg nu väljer att använda till annat. Offentlig sektor skall fortsatt stå på svältkur.

Nu innehåller de offentliga utgifterna många delar, som transfereringar, varför det är befogat att titta lite extra på den offentliga konsumtionen, som i allt väsentligt består av löner till offentliganställda, och de offentliga investeringarna.

Borg räknar med att den offentliga konsumtionen kommer att öka med 136 miljarder kronor mellan 2010 och 2015 (i löpande priser). Det är en summa som kan synas gigantisk, men som knappt täcker upp för inflation och löpande löneökningar. Några nyanställningar blir det inte fråga om, trots att skolan, vården och omsorgen ropar efter mer personal.

Det är därför Borg slåss så intensivt för sänkta ingångslöner för vårdbiträden och undersköterskor. Vårdpersonalen skall betala nyanställningar genom sänkta löner.

Än värre står de till med de offentliga investeringarna. I en tid då järnvägen förfaller och då vägnät, bostadsbyggande och energiförsörjning ropar efter offensiva offentliga satsningar vill Anders Borg öka de offentliga investeringarna med ynka 15 miljarder kronor. Varav staten bara svarar för en enda.

Betänk detta! Av en sammanlagd rikedomsökning på 853 miljarder kronor vill Anders Borg ta ynka 1 miljard i anspråk för statliga investeringar. Det är 0,11 procent. Visst är Borg en fantastisk rikshushållare.

Nu kommer vi till själva poängen i denna sifferexercis. Borg räknar alltså med att den offentliga sektorns samlade inkomster kommer att öka med 414 miljarder kronor till 2015. Av denna summa avser han att använda 136 till offentlig konsumtion och 15 till offentliga investeringar.
År 2015 finns alltså hela 263 miljarder kronor över.

Eller? Nja, inte riktigt. 64 miljarder kronor går bort i ökade kostnader för pensioner och andra offentliga transfereringar.

Återstår alltså 199 miljarder. Som Borg inte vill använda till utbyggnad av och investeringar i välfärden, som de är avsedda till, utan som han istället kastar i gapet på privata kreditgivare. Genom avbetalningar på en statsskuld som bara finns på pappret (statens finansiella tillgångar är större än dess skulder).

Under hela perioden 2010-2015 räknar Borg med att betala av astronomiska 525 miljarder på den offentliga bruttoskulden (vilket ökar en redan jättelik nettotillgång).

Detta ger hela vidden i misshushållningen. Det är alls inte så att offensiva välfärdssatsningar kräver skattehöjningar. Pengarna finns; under perioden 2010-2015 finns rentav 525 miljarder att tillgå även sedan Borg aviserat ett femte jobbskatteavdrag och höjda gränser för statlig skatt och värnskatt, då dessa skattesänkningar är fråndragna i budgetens prognoser.

Vi är emot jobbskatteavdraget – för att det är orättvist. Pensionärer, sjuka och arbetslösa skall inte betala en större andel av sin magra inkomst i skatt än de som arbetar. Vi är mot höjda gränser för statlig skatt och värnskatt.

För att höginkomsttagarna har råd att betala mer i skatt, mycket mer. Vi är för skattehöjningar för de rika.

Men det är inte brist på skattepengar som skär ner i väl-färden, åtminstone inte för närvarande, utan en politik som målmedvetet sätter det offentliga på svältkur; som inte använder tillgängliga skattepengar till jobb och välfärd, utan som skär ner trots att det finns pengar.

I Dagens ETC kallar Daniel Ankarloo denna politik för ”anorektiskt vansinne”. Det är ett träffande beskrivning. Borg använder inte tillgängliga resurser för att bygga ut välfärden eller investera i framtiden, utan samlar istället pengar på hög, utan någon som helst nytta för samhället. Vad är det om inte misshushållning.

Ändå finns det rationalitet i vansinnet. Borg litar inte på den kapitalism han är satt att förvalta. Bakom hörnet anar han nya kriser och framförallt nya bankkriser med nya gigantiska statsstöd för att rädda vilt spekulerande bankkapitalister.

Det är därför Borg samlar i ladorna. Uttryckligen och enligt egen utsago. De 525 miljarder kronor som han och regeringen vägrar att använda till att bygga ut välfärden och till nödvändiga investeringar i en alltmer förfallen infrastruktur skall samlas på hög för att rädda de banker som just nu gör gigantiska vinster, men som i ett huj kan rivas ner i kapitalismens svarta spekulationshål.

Vi har inte råd med välfärden. För att vi måste ha råd att gång på gång rädda vilt spekulerande bankkapitalister.

Alltså. Den ansvarsfulle rikshushållaren Anders Borg låter välfärden förfalla för att ha resurser nog att hålla en alltmer parasitär finanssektor under armarna när den åter kastar in sig själv i en spekulationskris. Borg spelar ansvarsfull, men är i verkligheten de ansvarslösas bokhållare. Anders Borg är en humbug.

För övrigt anser vi att banksektorn skall förstatligas.