Be EU fara och flyga!

Svenskt Näringsliv vann också andra ronden i Lavalmålet, denna gång i svenska Arbetsdomstolen. För glöm lettiska firman Laval, som gick i konkurs 2005. Det var de svenska kapitalisternas huvudorganisation Svenskt Näringsliv som drev målet mot Byggnads och Elektrikerna i AD, med Laval som slagträ, vilket ger dimensionen i det som pågår.

Med EU-medlemskapet som stadig plattform är Svenskt Näringsliv i full färd med att driva igenom en arbetsmarknadsmodell som etablerar arbetsköparnas godtycke och fackets maktlöshet som norm.

AD-domen är en absurditet. AD dömer Byggnads och Elektrikerna att betala rättegångskostnader och skadestånd om sammanlagt 2,5 miljoner kronor, trots att samma AD slagit fast att de berörda facken
följde gällande svensk lag i samband med blockaden mot Lavals bygge i Vaxholm 2004. Byggnads och
Elektrikerna fälls alltså inte för att de brutit mot lagen, utan för att de följde den, en rättvidrighet som har få motsvarigheter i svensk rättshistoria.

Vän av ordning invänder att Byggnads och Elektrikerna visst bröt mot lagen. Men inte mot svensk lag, utan mot EU-lagen, vilket EU-domstolen slog fast 2007. Det är sant. Men det gör inte rättsvidrigheten mindre.

Eftersom det är regeringens sak att tillse att svensk lag svarar upp mot diktaten från EU, inte fackföreningarnas.

Detta måste sägas för det första: Det kan    aldrig någonsin vara ett brott att följa gällande lag. Har ett fel begåtts, så har det begåtts av staten, som försökt dölja EU-medlemskapets konsekvenser genom att inte fullt ut implementera den arbetarfientliga EU-lagen. Varvid Byggnads och Elektrikerna med fördel skickar rättegångsnotan till regeringen. Men givetvis måste facken underkänna domen och vägra betala såväl skadeståndet som Svenskt Näringslivs rättegångskostnader.  Att lämna över en rättsvidrig nota till medlemmarna är oacceptabelt.

Med detta sagt återstår dock det viktigaste. För det som nu hänt är att EU-domstolen slagit fast att lönedumpning är en laglig konkurrensmetod på svensk arbetsmarknad, om och när utländska firmor har avtal som svarar upp mot gällande minimivillkor, och att fackföreningarna inte har rätt att vidta stridsåtgärder mot sådana dumpning, ett domslut som AD bekräftat genom att fälla Byggnads och Elektrikerna i strid mot ännu gällande svensk lag.

Som EU-motståndare skulle man skadeglatt kunna utropa: Vad var det vi sa! Men det vore otillbörligt. Eftersom situationen är mycket allvarlig.

Just nu lägger arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin sista handen   på ett lagförslag som avskaffar Lex Britannia och som därmed anpassar den svenska arbetsmarknadsmodellen efter EU:s arbetarfientliga lagstiftning. Går lagförslaget igenom, vilket det lär göra om Littorin & Co får agera ostört, så blir det inte bara fritt fram för systematisk lönedumpning, utan det blir också olagligt för fackföreningar att agera mot denna lönedumpning, vilket sätter fackföreningsrörelsens existens på spel. Vad skall man ha fackföreningar till om de inte har rätt att kämpa för lika löner och arbetsvillkor?

Till den ända blir man betryckt över det fackliga hållningssättet. Eller rättare sagt över frånvaron av facklig motstrategi.

”Arbetet med att återställa det som blivit förstört måste fortsätta inom EU”, säger till exempel Byggnads ordförande Hans Tilly. Med tillägget att ”gemensamma krafter måste driva kravet på ett socialt protokoll i EU som klargör balansen mellan den fria rörligheten och strejkrätten och garantera likvärdiga villkor för arbetstagarna”.

Det är ett makalöst uttalande, givetvis för att det är EU-medlemskapet som är orsak till förstörelsen, men också för att Hans Tilly och den samlade LO-ledningen med näbbar och klor motsatte sig kravet på att en svensk ratificering av de nu gällande Lissabonfördraget skulle villkoras med garantier för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Hans Tilly försatte chansen, när den fanns. Då blir det rent förrädiskt att komma dragandes med EU som möjligt arbetarverktyg. EU-vägen existerar

inte, vilket till och med Hans Tilly borde begripa efter snart femton år av facklig utförsbacke inom EU.
Den långsiktiga lösningen är givetvis att Sverige lämnar EU och därmed den grundlagsfästa högerpolitik som är EU:s fundament. Men ett utträde står dessvärre inte omedelbart för dörren och lönedumpningen måste stoppas här och nu, så det gäller att också och samtidigt utveckla en mer kortsiktig kampstrategi.

Vår uppfattning är klar. Låt EU säga vad EU vill, men i Sverige skall svenska lagar gälla. Be perukstockarna i EU-domstolen fara och flyga! Vi hävdar lika villkor för alla som jobbar i Sverige och vi hävdar vår rätt att skydda oss mot lönedumpning, med konflikt om så krävs. Lex Britannia skall vara kvar!

Egentligen borde också LO med självklarhet omfatta denna enkla ståndpunkt, hela fackföreningsrörelsen existens står faktiskt på spel, men i LO-borgen är  det självklara dessvärre inte självklart, varför det krävs tryck underifrån för att få LO-ledningen att vakna upp ur törnrosasömnen.

Som alltid gäller det att börja i det lilla, på den egna arbetsplatsen och i den egna fackklubben. Men det är inte fel att tänka stort. En politisk generalstrejk till försvar för lika villkor och konflikträtt är arbetarklassens möjlighet i den situation som är.

8 december 2009
Proletären nr 50