Blodspengar

Ledare

Så har det hänt igen. Arbetare har skadats allvarligt på grund av sitt arbete. Den här gången var det rena turen att ingen dog i arbetsolyckan vid brobygget i Ludvika förra veckan. De arbetare som störtade ner och skadades svårt efter att byggställningen brast är tyvärr inte ensamma om att skadas på arbetet.

Förra året skadades närmare 35.000 personer så att de var tvungna att sjukskriva sig. För att inte tala om de hundratusentals som tvingades vara hemma på grund av utslitning. Sveriges arbetsplatser är farliga ställen att vistas på och ofta är det till och med livsfarligt. Förra året mötte 38 arbetare döden på sina arbetsplatser, och det är ändå i jämförelse med tidigare år under 2000-talet ett lågt antal.

Det är inga tillfälligheter eller enskilda misstag som gör att så många omkommer på våra arbetsplatser och det är inte heller någon naturlag att arbetare ska möta en för tidig död. Det finns orsaker och det finns skyldiga. Från tidiga 1950-talet, då över 400 personer förolyckades på arbetsplatserna varje år, till sekelskiftet minskade antalet dödsolyckor på arbetsplatserna. Men sedan har trenden vänt.

Under femtio år minskade alltså dödsolyckorna på arbetsplatserna genom en rad åtgärder. Skyddsorganisationen byggdes ut, utbildning och informationskampanjer ökade medvetenheten om faror i arbetslivet, maskiner och utrustning anpassades i ökande utsträckning till människan, en omfattande forskning kring arbetsmiljön utvecklades, arbetsmiljölagstiftningen och andra arbetsmarknadslagar skärptes, hetsen i arbetslivet minskade, bland annat genom avskaffandet av ackord på många arbetsplatser.

Orsakerna är enkla. Under tre decennier från 1900-talets mitt flyttade arbetarklassen fram sina positioner på kapitalisternas bekostnad. Inte minst viktig var gruvstrejken 1969-70 och den efterföljande vågen av vilda strejker vilka banade väg för 1970-talets arbetsrättslagstiftning och ökade resurser till forskning kring arbetsmiljön.

Med nyliberalismens intåg på 1980-talet började denna positiva utveckling brytas. Kapitalet återtog snabbt förlorad mark.

Under huvuddelen av denna period har socialdemokratin haft den politiska makten. Såväl när arbetarskyddet byggdes upp som när det började rivas ner. Borgarregeringen ökade visserligen takten på försämringarna under mitten av 2000-talet genom att lägga ner arbetslivsinstitutet och skar ner på Arbetsmiljöverket som var tvungna att minska antalet inspektörer kraftigt, men socialdemokraterna har bara gjort små återställare.

Döden och olyckorna på arbetsplatserna har visserligen minskat i statistiken de senaste åren, men som så ofta är statistik en avancerad form av lögn. Räknas de utländska arbetare som dött i arbetsolyckor i Sverige är minskningen inte lika dramatisk. 38 döda arbetare är 38 för många oavsett vad.

Den importerade arbetskraften utnyttjas oftast hänsynslöst och säkerheten är dålig. I brobygget i Ludvika är det skadade arbetare också från Östeuropa. Skanska hade vunnit Trafikverkets upphandling av brobygget och som i sin tur lagt ut det till ett polskt företag – givetvis för att kunna pressa kostnader och öka vinsterna. I ett medvetet utarbetat system med underentreprenörer i flera led finns det ingen att ställa till svars och ingen att utkräva ansvar av.

Byggnads slår sig visserligen för bröstet över att de lyckats inför huvudentrepenörsansvar, alltså att det byggföretag som anlitas också ska vara ansvarigt för alla sina underentreprenörer. Men det verkar ha varit ett slag i luften – säkerheten på bygget var lika dålig för det.

Vinnare är de stora byggjättarna som delade ut hisnande 6 miljarder kronor i aktieutdelning förra året. Skanska som är ansvarig för brobygget förärade ägarna med över 3 miljarder i utdelning. Rena blodspengar. Skanska är självklart ansvariga för olyckan i Ludvika, men de gör bara det som förväntas av dem i ett kapitalistiskt system – förmera sitt kapital till vilket pris som helst. Även människoliv.

2017-07-20
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.