Det finns en logik i vansinnet

Med klimatkonferensens öppnande i Paris riktas världens blickar åter mot det miljöhot som mänskligheten står inför. En efter en äntrar världens ledare talarstolen för att vinna politiska poänger. De stora orden skär sig mot tomheten i innehållet.

Inte med ett ord berörs militarismen och krigsrustningen, det värsta av alla hot mot människa och miljö på både lång och kort sikt. Inte heller diskuteras den imperialistiska världsordning som den militära rustningen ska skydda. Klimathotet lyfts ur sitt sammanhang och klimatengagemang blir en fråga om moral istället för systemkritik.

Marxismens storhet är att den vägrar stycka upp verkligheten i dess beståndsdelar. Det är inte möjligt att prata om klimatkris utan att samtidigt tala om kapitalismen.

Låt oss ta ett exempel. 1994 undertecknades frihandelsavtalet NAFTA, en nordamerikansk motsvarighet till TTIP-avtalet som EU och USA i hemlighet vill driva igenom. Syftet med NAFTA var främst att öppna upp Mexiko för USA-kapitalets exploatering.

Sedan dess har två miljoner mexikanska bönder tvingats bort från sin jord, främst på grund av att priset på mexikansk majs har sjunkit med 70 procent. Samtidigt har USA:s majsexport till Mexiko tredubblats medan den mexikanska exporten av arbetskraft till USA har mer än fördubblats.

Den imperialistiska frihandeln har det absurda resultatet att mexikanska bönder hamnar som arbetskraft på storjordbruk i USA – om den årliga majsproduktionen i USA skulle lastas på ett godståg skulle det sträcka sig runt hela jorden – där de arbetar med att odla majs som sedan exporteras tillbaka till jordbruksarbetarnas fattiga familjer i Mexiko som efter att ha körts bort från jordbruket trängs ihop i slummen i storstäderna.

Ännu ett exempel på det organiserade vansinnet. 1995 bildades Världshandelsorganisationen WTO med två konkreta mål. Nummer ett att hantera rivaliteten mellan USA, EU och Japan och garantera fortsatt gemensam frammarsch under USA:s ledning. Nummer två att förhindra en självständig industrialisering i övriga delar av världen och se till att dessa fogade sig i rollen som västimperialismens råvaruleverantör och verkstadsgolv.

I samma veva enades USA och EU i Blair House Agreement om att gemensamt se till att tredje världen förbjöds att skydda sitt jordbruk, medan undantag gjordes för västs subventioner av det egna jordbruket. De sammanlagda jordbrukssubventionerna i västvärlden fördubblades från 182 miljarder dollar 1995 till 362 miljarder dollar bara tre år senare. Ett par år in på 2000-talet var EU:s jordbrukssubventioner sex gånger större än det sammanlagda utlandsbiståndet som alla rika länder gav till fattiga.

Samtidigt har EU hela tiden gjort allt för att ingå avtal med länder i Nordafrika och Mellanöstern för att se till att de människor vars försörjningsmöjligheter slås ut, inte minst inom jordbruket, förhindras att migrera till EU.

Givetvis utgör inte migrationen någon lösning på problemet, men framförallt utgör inte migrationen själva problemet, vilket allt starkare krafter i EU tycks hävda. Problemet stavas imperialism. Bakom positivt laddade ord som tillväxt och frihandel döljer sig sönderslagna familjer, bottenlös fattigdom i slummen, skenande transportutsläpp, ökad migration och
de imperialistiska ländernas stärkta grepp över folk och nationer.

Både klimathotet och flyktingkrisen har sina rötter i kapitalismen och är symptom på hur illa det går för människor och natur när den systematiska girigheten får härja fritt.

Dessvärre håller samma borgerlighet som bär ansvaret för kriserna även på att koppla greppet över många människors reaktion mot symptomen. Den osäkerhet och rädsla som kriserna skapar blir en bördig jordmån för en konservativ och chauvinistisk reaktion.

En av dess mest högljudda språkrör är Donald Trump vars politiska program går ut på att ytterligare rusta upp USA:s militär för att försvara den imperialistiska ordningen och USA:s ledande roll, samtidigt som han hetsar mot mexikaner som parasiter som hotar USA:s välstånd.

Trump har sin motsvarighet i Europa, där så gott som hela det politiska etablissemanget, låt vara i mer välformulerade ordalag, driver samma agenda. Full uppslutning bakom Nato och den krigsallians som fungerar som livvakt åt den rådande världsordning där västvärldens storföretag ska ha total kontroll över både arbetskraft och naturresurser. Samma politiska ledare tävlar om att visa handlingskraft när det gäller att stänga gränser för de som flyr från krig, fattigdom och jordbruk och småindustri som slås ut av de imperialistiska ländernas storföretag.

Givetvis vill Trump, Obama och deras europeiska motsvarigheter inte stänga möjligheten för storföretagen och borgerligheten att utnyttja jordklotets överskott på billig arbetskraft även på hemmaplan. Arbetskraft, precis som alla andra kapitalistiska varor, ska kunna flyttas över hela jordklotet utefter vad som passar kapitalet, oavsett vad detta får för konsekvenser för människor och miljö.

Men arbetskraften skall komma med mössan i hand, som rättslös och utvisningsbar arbetskraft. Därför finns ingen motsättning när bönder i Frankrike som röstar på Front National samtidigt demonstrerar för sin rätt att importera billig arbetskraft. Det är inte människors behov av skydd utan arbetsköparnas behov av billig arbetskraft som ska vara vägledande.

De franska storbönderna kräver billig arbetskraft att suga ut på sina kapitalistiska storjordbruk. En stor del av de produkter som dessa arbetare skapar går sedan till att dumpa priser inte minst i Afrika vilket slår ut lokalt jordbruk, koncentrerar fattigdom till städerna och bäddar för flyktingkatastrofen och massdöden på Medelhavet som är betydligt mer omfattande än kriget i Syrien. Så sluts den onda cirkeln och vansinnets logik utgörs av det kapitalistiska systemets jakt på maximal profit.

Därför måste både flykting- och klimatpolitiken vara socialistisk. Det betyder inte att det duger att rulla tummarna i nuet, i hopp om en socialistisk lösning någon gång i framtiden. Både klimathotet och flyktingkatastrofen är reella och kräver lösningar här och nu. Men det betyder att politiken måste ha ett socialistiskt perspektiv.

Klimatkrisen liksom flyktingkatastrofen reser frågan om vem som ska bestämma i samhället och över samhällets framtid. Är det kapitalet eller arbetet? Är det marknaden eller demokratin? Ska profiten eller samhällsintresset stå i centrum?

Framtidshoppet finns inte i förhandlingssalar i Paris eller Bryssel, och definitivt inte hos de politiska förvaltarna i västvärlden som bortom högtidstalen i den franska huvudstaden driver på för mer marknadsdiktatur med TTIP-avtal och Natoexpansion.

Framtidshoppet finns hos en radikal folklig rörelse som vågar utmana maktrelationerna i Sverige och världen. De som tjänar på den nuvarande samhällsordningen är vare sig villiga eller förmögna att genomföra de genomgripande samhällsförändringar som framtiden kräver.