Det lönar sig mer att låna än att arbeta

Med fasa minns vi Anders Borgs och Fredriks Reinfeldts mantra om att det måste löna sig att arbeta. En moderat slogan som använts som argument för att sprida fattigdom och elände bland sjuka och arbetslösa i vårt land, för att sätta ytterligare press nedåt på hela arbetarklassen och bana väg för ett nygammalt låglöneproletariat.

Det målmedvetna arbetet för att pressa ner arbetskraftskostnaderna går visserligen längre tillbaka än grabbarna Reinfeldt och Borg. I år fyller den så kallade inflationsbekämpningen nämligen 25 år. 1991 var året då Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna även på pappret skrotade den fulla sysselsättningen som övergripande mål och ersatte det med målet att pressa ner inflationen, vilket i praktiken betyder att genom medvetet skapad och upprätthållen massarbetslöshet hålla nere arbetarlönerna.

Men det finns en annan sida av myntet. När arbetskraftskostnaderna har pressats ner har vinsterna skjutit i höjden, varav mer och mer har plockats ur produktion och placerats i finansiell spekulation. Och ju större del av den härskande klassens kapital som finns i finansiella tillgångar desto större blir motståndet mot inflationen.

Så länge den ägande klassens kapital till sin huvuddel finns placerat i industriell produktion kan ett visst mått av inflation vara bra. Några procents inflation vittnar om liv i ekonomin. Inflationen tuggar även långsamt i sig lönehöjningar för arbetskraften och kapitalisternas eventuella skulder.

För börsbaronerna är saken annorlunda. Deras kapital finns i huvudsak placerat i den finansiella sfären och därför är inflation ett ständigt hot. Bara några procents inflation innebär miljardförluster.

Då den politiska kasten i allt större utsträckning agerar på uppdrag av börsbaronerna – att vinna marknadens förtroende är oändligt mycket viktigare än att ha folkets förtroende – har de gjort inflationsbekämpning till både Gud Fader, Sonen och den heliga anden i den nyliberala religionen.

Men nu har inflationsbekämpningen slagit knut på sig själv och hotar att istället slå över i deflation. Ett förödande tillstånd för ett samhälle. Men för börsbaronerna är deflationen inget problem. Tvärtom kan deflation, i varje fall på kort sikt, vara positivt. Deflation ökar deras penningvärde, gör det ännu mer lönsamt att hålla på pengarna och slösa dem på samhällsfarlig finansiell spekulation istället för att investera i samhällsnyttig produktiv verksamhet.

Den numera permanentade minusräntan från riksbanken och även andra centralbanker är ett försök att minska det ständiga insuget i spekulationens svarta hål. Minusränta är en form av beskattning på finanskapitalet för att försöka tvinga kapitalisterna att börja investera pengarna. Samtidigt innebär minusränta den absurda ordningen att man, i varje fall om man är finanskapitalist, får betalt för att låna pengar.

Den ofta lika klarsynte som humoristiske Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet synliggör det absurda genom en liten historia om ett samtal mellan två herrar ur näringslivet. Den ene kostymnissen berättar för den andre att han slutat som byggkapitalist för att istället försörja sig som lånekille. På frågan om det betyder att han blivit anställd på bank blir svaret ”Nä, nä, banken jobbar åt mig. Russinhjärnorna gick med på att låna mig tre miljarder. För det får jag femton miljoner netto om året. Tillräckligt för att betala hyran om man säger så.”

En sedelärande historia som i sin enkelhet visar kapitalismens absurditet. Folket som plågas under arbetslinjens piskrapp ska betala den icke-arbetande eliten så att de kan dra benen efter sig på lånade pengar.

Samtidigt är det glädjande besked till Sveriges alla arbetslösa och sjukskrivna. Det är bara att traska ner till bankkontoret, lämna in en låneansökan på tre miljarder och sedan kan jobbcoacher och arbetsförmedlare stoppa upp sina kurser och anklagande blickar någonstans där solen inte skiner.

I den ruttna kapitalismens tidevarv ska det ju tydligen löna sig att låna, inte att arbeta!