Eländig uppgörelse om Afghanistan

”Vi måste ha en bred enighet om att svenska män och kvinnor skall riskera sina liv i Afghanistan”, sa en för dagen begravningsklädd Mona Sahlin.

Utstyrelsen var passande. För genom uppgörelsen med regeringen begravde Sahlin inte bara det rödgröna samarbetet utan också all form av anständighet i förhållande till kriget i Afghanistan.

Som bortblåsta är valrörelsens utfästelser om att den svenska krigsinsatsen successiv och helst skyndsamt skall växlas mot det civila bistånd som det pinade och utfattiga Afghanistan så väl behöver. Nu är det istället krig utan slut som gäller.

Omdömet kan synas drastiskt, men är det dessvärre inte. I uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna och Miljöpartiet talas visserligen om ett successivt överlämnande av säkerhetsansvaret till den korrupta afghanska regimen och dess lika korrupta säkerhetsstyrkor – om läget på marken så tillåter. Men det är inte längre fråga om att ta hem några soldater, utan bara om att förse dem med ny etikett. Den stridande truppen skall döpas om till stödjande trupp som senast vid  utgången av 2014 – om läget på marken så tillåter. Detta etikettsbyte är det enda slutdatum som presenteras.

Vad är detta om inte ett krig utan slut? Soldaterna skall finnas kvar så länge den korrupta afghanska regimen behöver deras stöd, vilket betyder för evigt, för ingen seriös bedömare tror för ett ögonblick att Hamid Karzais regim överlever så mycket som en vecka utan de stödtrupper som USA förser den med.

Utrikesminister Carl Bildt sken naturligtvis som en sol när uppgörelsen presenterades. Han och regeringen har nu fria händer att bete sig som  de vill i Afghanistan, så vag och full av förbehåll är uppgörelsen.

Man undrar bara hur Bildt skall motivera kriget nästa gång de gamla argumenten tryter. Först skulle kriget stoppa terrorismen – som istället sprider sig på grund av kriget; sedan skulle det införa demokrati – och Afghanistan fick världens mest korrupta regim; sedan skulle det befria kvinnorna – som nu dör i tiotusentals på grund av kriget; sedan skulle det stoppa knarket – som krigsherrar och knarkbaroner exporterar som aldrig förr, med vederbörlig provision till beskyddaren Hamid Karzai.

I Ekots lördagsintervju (30/10) drog Bildt till med sitt senaste och hittills mest hissnande argument: Kriget skall skydda de svenska flyktingförläggningarna, som enligt Bildt skulle översvämmas kriget förutan. Fiskar utrikesministern måhända efter Jimmie Åkessons stöd för kriget?

Det är en eländig uppvisning i undanflykter för en svensk krigsinsats som bortom myten bara motiveras av fjäsk för USA – vi är den pålitligaste av partners, värda att få vår del av krigsbytet – och av de svenska vapenföretagens profiter.

Vänsterpartiet deltog inledningsvis i förhandlingarna med regeringen, men lämnade när uppgörelsen närmade sig och står därför inte bakom den. Istället vidhåller V den rödgröna uppgörelsens krav på en successiv avveckling av krigsinsatsen med start nästa år och med avslut  senast 2013. Den hållningen skall V givetvis ha respekt för, även om den rödgröna uppgörelsen innebär en reträtt från det tidigare kravet på ett omedelbart trupptillbakadragande. 

Vi kan dock inte vara lika positiva som när V drog tillbaka sitt initiala stöd  till krigsinsatsen i Afghanistan. Det var en lika senkommen som välkommen kursomläggning, men den var inte ståndaktig, vilket den rödgröna uppgörelsens halva stöd till kriget visar. Vem kan lita på ett parti som velar från den ena ståndpunkten till den andra och sedan tillbaka igen och igen?

Men trots bristande tillit är vi inte ogina. Det är bra att V står utanför den eländiga uppgörelse som ger en massiv riksdagsmajoritet för ett svenskt krig utan slut i Afghanistan.

Ledare 2 november
Proletären nr 44