Enfrågeparti med s-profil

Ledare
Bilder
Relaterade artiklar

Vänsterpartiets 40:e kongress blev en seger för Jonas Sjöstedt och hans Sancho Panza Aron Etzler. Trots några mindre bakslag fick partiledningen i det stora hela godkänt för sin målsättning att profilera V som ett socialdemokratiskt enfrågeparti med siktet inställt på regeringsmakt.

Frågan om vinsterna i vården ska vara den enda profilfrågan, allt annat ska tonas ner eller avskrivas. Vinstbegränsning är också det enda krav som V ställer för att medverka i en kommande regering. Om bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet går med på vissa begränsningar av vinstuttaget i välfärden är V beredda att träda in som politiska förvaltare av det kapitalistiska Sverige. I varje fall om Sjöstedt får som han vill.

För att visa sin regeringsduglighet missar Sjöstedt inte en chans att bedyra sitt ansvarstagande. Men frågan är som alltid: Ansvar för vem; ansvar för vad?

Vilka klassintressen är det en regering i det kapitalistiska EU-landet Sverige tar ansvar för? Med en centralbank som befriats från demokratiskt inflytande för att garantera en nyliberal ordning. Med ett EU som lagstadgat högerpolitiken. Med den verkliga ekonomiska makten liggandes hos en kapitalistklass som inte har några tankar på att ge upp den nyliberala politiken som ger ständigt stegrade vinster. Med en Stefan Löfven som statsminister som ser storföretagens intressen som synonymt med hela samhällets intresse.

Finns det någon som kan tro att en kommande regering med vänsterpartistiskt deltagande i något allvarlig mening kommer att ändra på sakernas tillstånd i Sverige?

Jo, förmodligen tror de vänsterpartister som samlades till kongress detta. Därför att partiet betraktar nyliberalismen som ett uttryck för högerns tolkningsföreträde och vänsterns oförmåga att formulera en realistisk och trovärdig politik.

I kongressuttalandet inför riksdagsvalet beskrivs nyliberalismensom ”ett gigantiskt experiment i marknadsliberalism” med ”utgångspunkt i verklighetsfrämmande teorier”. En så ytlig analys har för länge sedan lämnat marxismens och materialismens markkontakt. Det är att betrakta politik som något frigjort från det samhälle den formas i.

För det första är politik inte längre ett uttryck för klasskamp, där styrkeförhållandet mellan klasserna formar den politiska dagordningen. Vilka politiska frågor som står på agendan bestäms istället av hur smart partierna lyckas förpacka de varor de ska försöka sälja på väljarmarknaden.

Partiledningar förvandlas till förpackningscentraler och medlemmar reduceras till försäljare. I framställningen av de varor som ska säljas blir medlemmar och intern demokrati ett hinder. Om ledningen tvingas lyssna till medlemmarnas önskemål riskerar politiken att förvandlas till ett ”sakpolitiskt smörgåsbord”, som partiledningens Ulla Andersson uttryckte det. Huruvida partiledningens ensidiga kost är mer aptitlig än ett smörgåsbords mångfald, låter vi vara osagt.

Med detta för ögonen lyckades Vänsterpartiets ledning med knapp majoritet driva igenom att partiledningen på egen hand ska utforma valplattformen. I en marknadsekonomi finns ingen plats för demokrati, inte heller inom ett parti som förvandlat sig själv till en marknadsaktör.

Men det finns en annan och viktigare brist i det idealistiska sätt att se på politiken som Vänsterpartiet står för. Nyliberalismen är inte bara ett resultat av klasskampen, inte bara en följd av socialismens sammanbrott och arbetarrörelsens nederlag i den första kraftmätningen med kapitalismen under det som brukar kallas det korta århundradet.

Det nyliberala systemskiftet handlar inte bara om politik, utan även om ekonomi. Nyliberalismen har en materiell grund i världskapitalismens tilltagande finansialisering. Det var inte tankesmedjor som Timbro som undergrävde den keynesianska reglerade kapitalism som brukar kallas folkhemmet. Det var ett allt större överskottsskapital som sprängde de gränser den reglerade kapitalismen satte upp för det.

Kapitalismens egen utveckling omöjliggjorde en fortsatt folkhemspolitik, eftersom den socialdemokratiska reformismen aldrig ryckte upp kapitalismen med rötterna.

Därmed finns det en viss bärighet i pratet om den enda vägens politik, för de partier som tagit på sig att förvalta kapitalismen. För den som gjort kapitalismens intressen till sina gäller det att se till att detta överskottskapital finner nya områden att investeras i. Därför har varenda regering i västvärlden drivit en nyliberal politik.

I Sverige har ofta socialdemokraterna gått i spetsen, ibland med öppet stöd av just Vänsterpartiet. Som när telekommunikationerna avreglerades och öppnades upp för kapitalistisk exploatering genom utförsäljningen av Telia.

Det betyder inte att politiken är slav under ekonomin. Det är vi människor som skapar historien, det är klasskampen som bestämmer historiens gång. Men historien skapas inte efter eget gottfinnande, det går inte att blunda för de faktiska förutsättningar som råder. Den nyliberala kapitalismen är ett faktum och folkhemskapitalismen kan inte återupplivas oavsett hur bra socialdemokrater Vänsterpartiet försöker att bli.

När det ekonomiska systemet omöjliggör en vänster- och arbetarpolitik ställs den politiska vänstern och arbetarrörelsen inför ett vägval betydligt viktigare än hur en kommande regering ska utformas.

Antingen anpassning eller motstånd. Antingen förvaltning av den nyliberala kapitalismen eller mobilisering till kamp mot kapitalismen. Det betyder inte att kampen för reformer har nått vägs ände. Reformkampen är en nödvändig del av arbetarklassen formering som en klass för sig. Men det betyder att reformkampen måste ges ett tydligt antikapitalistiska innehåll.

Alternativet är som sagt förvaltning av kapitalismen där socialismen reduceras till ingenting. Som den vänsterpartistiske ledarskribenten på Flamman uttryckte det: ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är socialism för oss”. Med sådana socialister i regeringsställning kan kapitalisterna känna sig trygga.

2014-01-14
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.