Hoppa till huvudinnehåll
Av

Erkänn Palestina!

Det var oktober 1982. I en riksomfattande namninsamling reste KPML(r) kravet på att erkänna Palestina. Som första politiska parti i Sverige.


Det var oktober 1982. I en riksomfattande namninsamling reste KPML(r) kravet på att erkänna Palestina. Som första politiska parti i Sverige.

I februari året därpå överlämnades 175 842 namn- underskrifter för kravet ”Bryt med Israel – erkänn PLO!” till utrikesminister Lennart Bodström. Det palestinska folkets rätt var satt på den politiska dagordningen.

Snart 30 år senare är frågan om Palestinas status en het fråga i politiken. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har annonserat att han tänker ansöka om palestinskt medlemskap i FN, vilket genast delat världssamfundet i två.

En stor majoritet av världens länder är för att ge Palestina FN-medlemskap. Just nu erkänns Palestina av drygt 120 stater och inför omröstningen i FN:s generalförsamling, som är planerad till 23 september, har 140 av FN:s 193 medlemsstater deklarerat stöd för ett ja till Palestina som medlem.

Mot står självklart Israel och USA, som inte vill veta av ett självständigt Palestina och då rakt inte ett Palestina erkänt av omvärlden. Men också inom EU är motståndet stort.

Det är alltså den klassiska delningen. Imperialismen står mot tredje världen.

Frågan om ett erkännande av Palestina är givetvis politisk, något som Hugo Chávez, Evo Morales och andra latinamerikanska ledare underströk när de för något år sedan initierade en andra erkännandevåg.

USA:s sk fredsprocess ger bara Israel möjlighet att blockera ett självständigt Palestina och fortsätta den brottsliga ockupationspolitiken, men nya bosättningar och annekteringar, konstaterade Chávez med flera. Därför måste det internationella samfundet sätta press på Israel och tvinga Israel att leva upp till internationell rätt och FN:s resolutioner.

Genom att erkänna Palestina inom 1967 års gränser.

Det är en rimlig ståndpunkt efter över 40 år av ockupation. Om det palestinska folket har rätt till statlig suveränitet, som andra folk, vilket endast de extrema sionisterna förnekar, så har den hittillsvarande förhalningstaktiken för länge sedan nått vägs ände. Nu krävs politiska initiativ för att bryta dödläget.

Här hemma passar utrikesminister Carl Bildt. I vanlig ordning. Som lydig vasall avvaktar Bildt vad EU:s stormakter och därmed EU skall komma fram till. Det är lika sorgligt som skamligt. I en fråga som denna kan Sverige göra skillnad. Men då tiger Bildt.

Folkrättsligt utgör ett erkännande av Palestina inget problem, vilket en lång rad folkrättsexperter intygar. Bildts traditionella käpphäst – att ett erkännande kräver full kontroll över ett territorium – har redan upphävts genom det tidiga svenska erkännandet av Kroatien (1992) och senare av Kosovo. Det gör också käpphästen politisk. Bildt använder den bara när det passar honom.

Redan 1974 slog FN:s generalförsamling fast ”det palestinska folkets oförytterliga rättigheter”, inklusive rätten till statlig suveränitet.

Detta måste vara utgångspunkten för alla rättrådiga människor. Det palestinska folket har samma oförytterliga rättigheter som andra folk; har rätt till en egen stat och har efter över 40 år av ockupation rätt att få denna rätt erkänd.

För vår del gläds vi över att det krav vi reste 1982 och som vi drivit alltsedan dess idag har ett brett stöd i både Sverige och världen. Kanske kommer USA åter att blockera rättvisan och majoritetsviljan, genom att inlägga veto mot Palestinas medlemsansökan i FN:s säkerhetsråd. Det vore typiskt och avslöjande. Men det ändrar inte historiens gång.

Rättvisan måste segra; alla rättrådiga människor världen över måste se till att rättvisan segrar.
Erkänn Palestina!