Exit Leijonborg

Så höll det inte längre för Lars Leijonborg. När
också partidistriktet i Stockholms län sällade sig till kritikerna, så
fann den skadeskjutne Leijonkungen för gott att ta sin Mats ur skolan.
Hellre förekomma än att förekommas.



Det sägs att det finns en socialliberal kritik mot Leijonborg inom
folkpartiet. Vilket det borde finnas. Leijonborg har mycket medvetet
styrt folkpartiet bort från den socialliberala ”snällismen”.



Det lär också finnas en kritik mot Leijonborgs toppstyrning av partiet.
En minst lika relevant kritik. Minns att folkpartiets sk etikkom-

mission konstaterade att alla viktiga beslut fattas av en grupp om 2-3 personer.



Men avsättningen av Leijonborg handlar inte om detta. Vilket bekräftas
av att de flesta partidistrikt för fram skolminister Jan Björklund som
främsta kandidat till ny partiledare. Jan Björklund kan inte ens stava
till ordet socialliberalism. Samtidigt som han är en av de där 2-3
personerna som toppridit partiet.



Lars Leijonborg gjorde utspelspolitiken till folkpartistisk linje. Som
när han i valrörelsen 2002 spelade det beryktade ”invandrarkortet”. Det
gav stora mediarubriker och ett fördubblat opinionsstöd på bara en
knapp månad. Att folkpartiet bara ett halvår tidigare sagt nej till
språktest som villkor för medborgarskap spelade ingen roll. Politik
reduceras till att vinna opinionspoäng, om så i de mest obskyra
kretsar. Partiledarskap till att sälja utspel.



Lars Leijonborg föll därvid på eget grepp. Vem minns inte hans
svettiga, slippriga, hycklande framträdanden i spionskandalen veckorna
före förra årets val. Vem skulle ens köpa en begagnad bil av en sådan
typ?



Leijonborg nådde vägs ände redan i fjolårets val. Med ett halverat
väljarstöd för folkpartiet. Ett sådant valresultat köper inte ett parti
som gjort politiken till individuellt levebröd, oavsett vad för slags
liberal brödpolitikerna kallar sig. Avsättningen handlar inte om
politikens innehåll. Utan om att utspelsförsäljaren är förbrukad.



För vår del tycker vi det är skönt att bli av med Leijonborg. Hoppas nu
bara att han har den goda smaken att lämna också regeringen, så att vi
helt slipper se hans lismande nuna och höra hans bräkande stämma.



Men politiskt spelar Leijonborgs avgång ingen roll. Majoren Björklund
skall sälja samma budskap i enlighet med samma koncept. För att
högerpopulismen idag utgör folkpartiets enda andningshål. Tacka
Reinfeldt för det. 



Hur det går återstår att se. Men man kan alltid hoppas att det går
illa. För att högerpopulism är ett otyg och för att Björklund att minst
lika irriterande att se och höra.



24 april 2007

Proletären 17, 2007