Nato förhindrar fred i Libyen

Så har Afrikanska Unionen, AU, tagit det fredsinitiativ som FN borde tagit från början. På måndagen anlände en delegation från AU till Libyen, ledd av Sydafrikas president Jacob Zuma, för diskussioner i såväl Tripoli som Benghazi om vapenvila och en fredlig lösning av konflikten.

Det var inte en dag för tidigt. Den Nato-ledda bombkampanjen mot Libyen är raka motsatsen till ett fredsinitiativ. Bomberna permanentar inbördeskriget och hotar att föra Libyen till ett krig utan slut, som i Somalia, alternativt till en splittring av landet, upprätthållen via imperialistisk vapenmakt.

Det afrikanska fredsinitiativet mottogs positivt i Tripoli, men avfärdades omedelbart och kategoriskt av ledningen för de sk rebellerna i Benghazi, som uppenbart hoppas att fortsatta bombningar skall ge dem större utdelning, lika uppenbart uppmuntrade därtill av Nato-alliansens ledare, som just nu inte är intresserade av en fredlig lösning.

Så fortsätter kriget, inte på grund av Muammar Gaddafi, som säger ja till fredsplanen, utan genom den angripande Nato-alliansens, som inte vill veta av någon fred som inte kontrolleras av västvärlden.

Medias reaktioner är ryggradsmässiga. I Aftonbladet (11/4) döms delegationen från AU ut som en samling diktatorer och trogna Gaddafikompisar, utan trovärdighet som fredsmäklare. Att AU skarpt fördömt våldet mot civila i Libyen och att den demokratiskt valde Jacob Zuma sannerligen inte är någon Gaddafivän sopas givetvis under mattan.

Så skall fredsinitiativet sänkas innan det fått chans att pröva sina vingar. För att initiativet tagits av ”fel” instans. Bakom det imperialistiska maktspelet finns i detta ett drag av rasism. För att mäkla fred krävs vita män.

Lika lite som någon annan känner vi det fulla innehållet i Afrikanska Unionens fredsplan, vilket ligger i sakens natur. Det krävs diplomati för att få stridande parter att komma till förhandlingsbordet. Men vi stödjer initiativet. För att det är det enda och för att det är så oberoende det kan vara.

Den imperialistiska fredens diktat under galgen ger vi inget för. En fred värd namnet kräver förhandlingar och en uppgörelse mellan de inhemska krafter som nu står mot varandra i Libyen.

Fred brådskar. Bombkriget är redan förödande för civilbefolkningen, liksom inbördeskriget, där övergrepp begås på båda sidor. Lägg därtill sanktionerna, som snart nog kommer att orsaka en humanitär katastrof i Libyen, som i Irak under 1990-talet.

Fred brådskar, men freden förhindras. Av dem som säger sig bomba Libyen för att skydda den civilbefolkning som drabbas hårdast av kriget. Detta måste sägas tydligt och klart. Alla som stödjer Nato-insatsen mot Libyen, alla utan undantag, medverkar till att sabotera den fredliga möjligheten.