Fria skolvalet sänker eleverna

När Pisa-undersökningen i förra veckan slog ner som en bomb i den svenska skoldebatten reagerade Jan Björklund som alltid med ryggmärgen: ”Det är sossarnas fel”, tjöt han, som så många gånger förr.

Man kan fråga sig vad Björklund sysslat med under sina sju år som skol- och sedan utbildningsminister, mer än att peta näsan. För nog borde väl en utbildningsminister ha kunnat åstadkomma åtminstone något för att stoppa det fria kunskapsfallet i svensk skola.

Men icke. Björklund står uppflugen på samma kateder som innan han blev utbildningsminister, lika ivrigt viftande med pekpinne och betyg och lika glödhett hatisk mot det ”flum” som tycks inbyggt i den svenska skolans väggar. Men utan att kunna peka på ett enda positivt resultat av sitt eget fögderi.

För att något variera sitt tema skyller Björklund också på kommunerna. Problemet är att de kommunala huvudmännen inte genomför folkpartiets grandiosa skolpolitik tillräckligt snabbt och med tillräcklig konsekvens, hävdar den alltid lika oskyldige. Därför vill han återförstatliga skolan.

Så långt är vi med. Kommunaliseringen av skolan, genomdriven av sossarna och Vänsterpartiet i början på 1990-talet, utgör definitivt en orsak till de avgrundsdjupa olikheter som idag präglar skolsystemet. Kommunaliseringen slog sönder enhetsskolan och gjorde på köpet skolan till ett kommunalt sparobjekt, med förödande resultat.

Ändå blir Björklunds krav på ett återförstatligande ett slag i tomma luften. För vad är det han vill förstatliga? Ja, inte skolan som sådan, utan ansvaret för en skola som är splittrad oavsett om huvudmannaskapet är statligt eller kommunalt – av det fria skolvalet och friskolesystemet.

Det fria skolvalet är hela skoldebattens bedrägeri och blinda fläck. Björklund ylar mot sossarna och sossarna ylar mot Björklund, men inför det fria skolvalet bugar de sig tillsammans dubbelvikta, trots att alltfler experter pekar ut just detta segregerande val som orsak till kunskapsfallet.

Idén om det fria skolvalet lanserade redan på 1960-talet av nyliberalismens nestor Milton Friedman. l Sverige infördes det 1992, av regeringen Bildt, utan några konsekvensanalyser. Utgångspunkten var rent ideologisk. Samhällets ansvar för alla barns och ungdomars rätt till en likvärdig utbildning skulle ersättas av den individuella rätten att välja skola på en fri skolmarknad.

Drygt 20 år senare är en femtedel av alla grundskolor och hälften av alla gymnasieskolor ”fristående”. Det betyder att de finansieras av skattemedel, men drivs i privat regi, de allra flesta av vinstdrivande bolag.

l detta avseende är Sverige unikt: ”Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt skolväsende som tillåter att skolor drivs av vinstdrivande bolag”, konstaterar företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien i en debattartikel i Svenska Dagbladet (27/3 2013).

Att skattepengar avsedda för utbildning förvandlas till vinster är naturligtvis djupt stötande, särskilt som vinsterna regelmässigt placeras i skatteparadis. Men att enbart fokusera på vinsterna och på deras källa i färre och sämre utbildade lärare blir ändå fel, då marknadsvalet består oavsett i vilken form friskolor bedrivs.

Detta med valfrihet låter ju puttenuttigt och fint. Men bakom masken handlar det inte så mycket om att välja, som om att välja bort. Så visar forskare från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet (DN 20/5 2012), att över- och medelklassföräldrar använder det fria skolvalet till att välja bort olämpliga klasskamrater. Deras telningar skall inte behöva befrynda sig med ohängda arbetarungar och då rakt inte med knappt svensktalande invandrarbarn.

Så har det fria skolvalet på bara 20 år dragit isär skolan: ”Avståndet mellan den bästa och den sämsta skolan har fördubblats i naturvetenskap och tredubblats i läsning”, konstaterar professor Anders Jakobsson vid Malmö högskola.

De stora förlorarna är givetvis eleverna på de sämsta skolorna, där kunskapsfallet är som allra störst. Men ironiskt nog försämras också resultaten på de bästa skolorna, om än inte lika mycket. Detta fall tolkar forskarna som ett resultat av det negativa valet. När valet handlar om att undvika olämpligt socialt umgänge är det inte givet att studiemiljön blir så mycket bättre, särskilt inte om valet landar i en vinstdrivande friskola.

För vår del är vi för ett förstatligande av skolan. Men inte på Björklunds marknadsliberala premisser. Skall ett förstatligande återupprätta en likvärdig skola måste hela skolmarknaden avskaffas, med fritt val, friskolesystem och allt. Skall ett förstatligande av skolan dessutom förbättra elevkollektivets samlade resultat, så måste behovsprövade resurser tillföras. Med högerns skattesänkningspolitik gör ett förstatligande bara skillnad i marginalen.

För övrigt noterar vi att några av Björklunds underhuggare ifrågasätter Pisa-undersökningen. Björklunds representant i Pisa, Anna Wester, menar till exempel att undersökningen inte fångar in den svenska skolans senaste och allra käraste innovation, den som skall utbilda alla elever till entreprenörer.

Så vi får lägga till en sak: Det måste bli ett slut på entreprenörsflummet i svensk skola!