Ge besked om Afghanistan!
Man kan inte påstå att Mona Sahlin har flyt i valrörelsen. Samma dag som
Sahlin och sossarnas utrikestalesman Urban Ahlin landade
i Kabul för att betyga den svenska krigsinsatsen sitt stöd, så
publicerade internetsajten Wikileaks över 90 000 hemligstämplade
dokument som bekräftar den samlade krigsinsatsen i Afghanistan som ett
pågående krigsbrott.
Sahlin kan vara glad över att hennes länge planerade PR-turné till Afghanistan hamnar i skymundan av Wikileaks avslöjande. För sällan har väl ett politiskt utspel hamnat så fel i tiden som detta.
Krigets öppna medlöpare, sådana som utrikesminister Carl Bildt, hävdar att Wikileaks avslöjande inte innehåller något nytt. Det kan
säkert vara sant – även om vare sig vi eller Carl Bildt har läst alla dokumenten.
Men att kriget i Afghanistan är ett pågående krigsbrott är ändå ingen nyhet, vilket gjort att vi från första stund varit mot kriget och det svenska deltagandet i det, till skillnad från riksdagspartierna, som samtliga var för den svenska krigsinsatsen när den beslutades senhösten 2001, på begäran av det angripande Storbritannien.
För så är det. FN-mandatet är en falsk efterhandskonstruktion. Kriget i Afghanistan startades av USA och Storbritannien, utan FN-mandat, och det drivs av Nato, lika mycket utan FN-mandat. Må vara att FN i efterhand givit en slags sanktion åt kriget, men det finns inte med på FN:s lista över egna operationer och i Afghanistan bär alla soldater, också de svenska, Natos emblem, inte FN:s blå fana.
Detta ger krigets karaktär. Glöm tugget om demokrati och kvinnors rätt, det är falsk marknadsföring av ett kolonialkrig som syftar till att flytta fram imperialismens positioner i en strategiskt viktig del av världen.
I USA har president Obama lovat att inleda ett amerikanskt tillbakadragande redan nästa år. Men först skall det till en rejäl truppförstärkning. I veckan godkände representanthuset en begäran om ytterligare 33 miljarder dollar till kriget, motsvarande 240 miljarder kronor, detta för att öka på de amerikanska trupperna med 30 000 soldater.
Det pågående krigsbrottet skall alltså trappas upp innan det högst eventuellt avslutas. Och det med fortsatt svenskt deltagande. För Sveriges regering har inga planer på att ompröva eller ens tidsbegränsa den svenska krigsinsatsen, som regeringar i många andra länder.
Men hur med de rödgröna? Ja, om deras hållning finns ännu inga besked. Vänsterpartiet har omprövat sitt ursprungliga stöd till kriget
i Afghanistan och vill numera avsluta den svenska krigsinsatsen – inte omedelbart, som det sägs i borgerliga media, utan ”snarast”, som det heter i valmanifestet – medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet ännu står bakom stödet till kriget, om än med löftet att göra en senkommen utvärdering av den svenska insatsen under 2011 och med en begäran från Mp om en tidsbegränsning.
Som det nu är skall alltså väljarna köpa kriget i den rödgröna säcken, vilket är otillbörligt. Sverige befinner sig i krig för första gången på 200 år och ett av regeringsalternativen passar ännu om sin hållning till det.
Mona Sahlin är medveten om otillbörligheten och lovar därför besked före valet. Vilket ger hennes och Urban Ahlins resa till Afghanistan och deras besök hos de svenska trupperna. Resan skall demonstrera Socialdemokraternas fortsatta stöd till kriget, men den skall också ge Sahlin och Ahlin ammunition när Vänsterpartiet åter skall tvingas kräla i stoftet: ”Vi har minsann varit på plats och sett vilken fantastisk insats de svenska soldaterna gör”.
För där lär beskedet landa. De rödgröna står fortsatt bakom krigsinsatsen, om än med tvivel och reservationer och med krav på en successiv omläggning till mer civilt bistånd och kanske med en tidsbegränsning efter den redan utlovade utvärderingen 2011.
Vänsterpartiets Hans Linde värjer sig mot Sahlins utlovade besked, väl medveten om att det kommer att gå Vänsterpartiet emot, som alla andra rödgröna uppgörelser. Linde vill hellre fortsätta passa och därmed ha möjlighet att framträda som krigsmotståndare i valrörelsen.
Får vår del tycker vi det är bra att Vänsterpartiet bytt fot om Afghanistan, även om det var senkommet och argumentationen är svag. Linde säger sig vara emot kriget för att det inte kan vinnas, vilket är en minst sagt märklig hållning till ett orättfärdigt och brottsligt krig. Hade kriget varit mindre orättfärdigt om USA hade kunnat vinna det?
Men passandet duger inte. Givetvis måste de rödgröna avkrävas besked, särskilt som en fortsättning av den svenska truppinsatsen skall behandlas av riksdagen bara några månader efter valet. Skall Sverige fortsatt delta i detta orättfärdiga krig eller skall trupperna tas hem? Men också Vänsterpartiet måste avkrävas besked. Kan Vänsterpartiet tänka sig att sitta i en krigsregering, som systerpartiet i Norge?
Såväl de rödgröna som Lars Ohly har knappa två månader på sig, så vi väntar med spänning på beskeden. Men den som vill vara på den säkra sidan röstar på Kommunistiska Partiet, där vi ställer upp. Det är en säker röst mot kriget.
28 juli 2010
Proletären nr 30