Greklands arbetare visar vägen
Greklands arbetare har seglat upp som den europeiska borgerlighetens hatobjekt nummer ett. Dessa lata lättingar har genom hutlösa krav fört den grekiska staten till bankruttens rand, men ändå har de fräckheten att protestera mot de åtstramningar som är satta att rädda dem.
”Upp till kamp för bankrutt”, skriver liberala Expressens ledarsida
(3 maj) i ett lika vulgärt som typiskt angrepp på de fräcka grekerna och deras ännu fräckare fackföreningar.
Finansminister Borg är inte mindre vulgär.
”Svenska skattebetalare ska inte betala för att greker går i pension vid 40 år”, rabblar den i eget tycke så ansvarsfulle Borg, men som vanligt
tar han inte ansvar för sanningen, som säger att den officiella pensions-ålder i Grekland är 65 år för män, som i Sverige, och 60 år för kvinnor, som i många andra EU-länder.
Den faktiska pensionsåldern är naturligtvis lägre, som i Sverige. Men 61,7 år i Grekland jämfört med 63,2 år i Sverige gör inte grekerna till den skock lättingar som lögnaren Borg vill göra dem till, särskilt som de allmänna pensionerna är så låga att en svensk fattigpensioner kan skatta sig lycklig i jämförelse.
Hela bilden av den grekiska krisen är förljugen. Det är alls inte så att lata greker ställt orimliga krav på staten. Tvärtom visar den officiella EU-statistiken att de offentliga utgifternas andel av BNP är lägre i Grekland (42 procent) än i många andra EU-länder, som i Tyskland (46 procent), Storbritannien (50 procent), Frankrike (54 procent) och Sverige (52 procent).
Det är helt enkelt så att välfärdsystemet är mindre utvecklat i Grekland än i de flesta andra EU-länder. Bara ett exempel. Om de offentliga utgifternas andel av BNP i Sverige minskas till Greklands nivå innebär det budgetnedskärningar om nästan 300 miljarder kronor. Men ändå vill Borg och hans ljugarkompisar få oss att tro att grekerna glider omkring som bidragsparasiter. Det är rent vämjeligt.
Sant är att den grekiska staten har stora underskottsproblem. Men det beror inte på att arbetare och vanligt folk lever i sus och dus, utan på en politik som förvandlat företag och rika till ett fuskande skattefrälse och på euron, som drivit upp kostnadsläget bortom den grekiska statens kontroll. Ansvaret bärs till lika delar av ett genomkorrupt politiskt system och av en euro som offrar små medlemsländers handlingsfrihet på den europeiska stormaktsdrömmens altare.
I denna situation säger Greklands arbetare det enda riktiga: Vi betalar inte! Det är inte vi som har orsakat krisen och därför är det inte heller vi som skall stå för notan. Ta pengarna där de finns!
Det är denna hållning som gör de grekiska arbetarna så hatade av Anders Borg och hans nyliberala kompisar. I nyliberalismens värld finns inte möjligheten att öka inkomsterna, bara att minska utgifterna; det är alltid de fattiga som skall ta smällen för vad de rika ställt till med.
Nu talas det om ett jättelikt stödpaket till Grekland. Det är ännu en del av den nyliberala lögnen. De 720 miljarder euro som EU och Internationella Valutafonden skrapat ihop i form av lånegarantier syftar alls inte till att stödja Grekland (eller andra nästan lika bankutta EU-länder), utan bara till att rädda Greklands långivare undan konkurs och till att rädda euron och den europeiska stormaktsdrömmen.
Grekland får låna till räntor och amorteringar. Men det är arbetare och vanligt folk som skall betala notan genom sänkta pensioner, lägre löner, sämre arbetsvillkor, försämrad välfärd och höjd moms.
Allt detta sker enligt nyliberal EU-plan. Kom ihåg Hans Tietmeyer, fd chef för tyska Bundesbank och en av det europeiska valutasamarbetets konstruktörer. Tietmeyer betecknade euron som en ”tryckkokare utan säkerhetsventil” med utskriven uppgift att ”koka fackliga och
sociala rättigheter mjuka – eller till mos”.
Det är i denna tryckkokare som Grekland nu befinner sig – och snart nog också Spanien, Portugal med flera nästan bankrutta euroländer. Euron skall koka arbetarklassens rättigheter till mos på det att storföretagen och de rika skall kunna lägga beslag på en ännu större del av produktionsresultatet.
Det finns bara ett aber i sammanhanget. Grekland arbetare vägrar ta plats i tryckkokaren, vilket förfärar Expressen. Men vi applåderar. Just så skall en slipsten dras, just så måste arbetare agera för att deras rättigheter inte skall kokas till mos. Greklands arbetare visar vägen.
Hur kampen slutar återstår att se, men givet är att det finns en annan väg ur krisen än den nyliberala. Det är inte pengar som saknas, vilket EU:s sk stödpaket bevisar, bara viljan att använda dem till folkmajoritetens bästa.
Givetvis är Greklands arbetare värda vår solidaritet. Men framförallt är de värda att arbetare i andra länder följer deras väg i kampen mot den nyliberala EU-politiken.
”Folk i Europa, res er”, ropar det grekiska kommunistpartiets banderoll från Akropolisklippan i Aten. Från svensk horisont kan det synas som sådd på hälleberget. Men vi sträcker ändå ut hakan. Greklands arbetare visar vägen – följ den!
11 maj 2010
Proletären nr 19