Halva Sverige är borta
Vi måste ta pengarna där de finns så att vi kan använda dem där de behövs. Svårare än så är det inte.
Statistiker och räknenissar på Riksbanken och Statistiska Centralbyrån sliter sitt hår. Det visar sig nämligen att halva Sverige har försvunnit ur räkneböckerna. Hela 4000 miljarder, ganska exakt lika mycket som Sveriges samlade bruttonationalprodukt, har försvunnit i ett svart redovisningshål, som tidningen Affärsvärlden beskriver det.
Riksbanksekonomer och ekonomijournalister dividerar om förklaringen till detta mystiska försvinnande. Beror det på luckor i statistiken, kronans växelkurs eller förändrade aktiekurser? Alla dessa förklaringar kan möjligen påverka i marginalen, men inte ens Riksbanken kan låta bli att se elefanten i rummet.
Elefanten heter kapitalistisk plundring och en nyliberal politik. I 20 år har återhållsamheten varit en dygd. Arbetarklassens och folkets behov har ständigt avvisats till förmån för näringslivets intressen. Lönerna ska hållas tillbaka. Välfärden är satt på svältkur. Offentliga överskott och privata vinster har ansetts vara vägen till ett livskraftigt och framgångsrikt samhälle.
Resultatet är en ofantligt rik överklass och ett allt fattigare och icke-fungerande samhälle. Behoven är enorma – bostadsbyggande, mer resurser i skola, vård och omsorg, sänkt arbetstid, upprustning av infrastruktur, satsningar på att ge ungdomar en vettig fritid etc.
Utan de gångna 20 årens åtstramningsfundamentalism skulle Sverige ha varit dubbelt så rikt. Nu har pengarna istället trixats bort ur statistiken och försvunnit till utländska skatteparadis.
Visst finns det pengar i vårt land, det tvingas till och med borgarklassens statistiker och journalister erkänna. Vad de dock missar är den logiska slutsatsen: Att Sverige inte i första hand behöver en kamp mot fattigdomen, Sverige behöver en kamp mot rikedomen.
Vi måste ta pengarna där de finns så att vi kan använda dem där de behövs. Svårare än så är det inte.