Kärnkraft är kalkylerad risk
Kraften i tsunamivågen dröjer sig kvar på näthinnan. Överallt förödelse, tragedi, död. Mot sådana urkrafter kan ingen ingenjörskonst i världen skapa fullgott skydd.
Blicken drar till bilderna från explosionerna i kärnkraftverket Fukushima, där katastrofen nu fullbordas i flera härdsmältor. Hur många som hittills dött i Fukushima är en kombinerad företags- och statshemlighet, men katastrofen ligger ändå i öppen dager. För japanerna, med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som ett levande nationellt trauma, utgör Fukushima katastrofens epicentrum och tärande framtidshot. Hur många miljoner människor kommer att utsättas för livshotande radioaktiv strålning? För hur länge kommer hur stora delar av Japan att vara förgiftade av radioaktiva partiklar?
Här duger inga undanflykter. Katastrofen i Fukushima var en kalkylerad risk, såsom all kärn-kraft är kalkylerade risker. Förekomsten av jordbävningar fanns med i kalkylen och risken befanns liten, åtminstone i förhållande till förtjänsten för ägarbolaget Tepco.
Så hände det som inte får hända men som ändå händer, som i Harrisburg 1979 och i Tjernobyl 1986. Eller för den delen som i Forsmark 2006, för även om katastrofen inte fullbordades i Forsmark, så var Sverige denna sommar bara en hårsmån från en härdsmälta och det av samma omedelbara skäl som orsakat katastrofen i Fukushima. Kylvattensystemet fungerade inte.
Kärnkraftsindustrin och dess politiska företrädare i alla länder hävdar alltid och med samma uppskruvade emfas att säkerheten kommer först. Så har Tepco (Tokyo Electric Plant Company) högtidligt garanterat att alla företagets kärnkraftverk är byggda för att klara de kraftigaste jordbävningar, något som Japans regeringar och myndigheter skrivit under på, kanske som tack för att Tepco i många år var huvudsponsor till det djupt korrumperade och numera från makten avpolletterade Liberaldemokratiska partiet.
Men de högtidliga deklarationerna är bara kuliss framför den kalkylerade risken, vilket Tepco är ett tydliggörande exempel på. Så är den nu fullbordade katastrofen i Fukushima långtifrån den enda olyckan på anläggningen. Den första inträffade redan 1978 och den näst senaste i maj 2007, då hundra arbetare skadades då en reaktoranläggning flög i luften. Sak samma med företagets övriga kärnkraftverk, där olyckorna varit många och täta. Så läckte anläggningen i Kashiwazaki plutonium efter en jordbävning 2007.
Fakta är att Tepco ständigt avslöjats med att sätta vinsten före säkerheten. 2002 tvingades koncernchefen och fyra toppchefer avgå sedan det avslöjats att företaget fuskat med säkerheten i 29 dokumenterade fall. 2006 var det dags igen. Då avslöjades att företaget redovisat falska uppgifter om just kylvattenproblem i samband med olyckor 1985 och 1988.
Fusk är inte undantag utan regel i en verksamhet som bygger på kalkylerat risktagande.
Denna slutsats för oss till Sverige, där näringsminister Maud Olofsson med kärnkraftsindustrins sedvanliga emfas bedyrar att det som hände i Japan inte kan hända här. För att vi inte riskerar att drabbas av jordbävningar med samma kraft. Men framförallt för att säkerhetskraven i Sverige är så rigorösa. Kärnkraften är säker för att den uppfyller säkerhetskraven, hävdar Olofsson.
Man tar sig för pannan. Var kärnkraften i Fukushima säker för att den uppfyllde de japanska säkerhetskrav som är minst lika hårda som de svenska? Var och är Forsmark säkert för att bara turen räddade oss från en härdsmälta så sent som 2006?
Eller menar Olofsson att japaner är slarvepettrar jämfört med henne och de svenska kärnkraftsmyndigheter som just nu står i begrepp att genomdriva ett ifrågasatt och mycket riskfyllt slutförvaringssystem?
I Tyskland har regeringen Merkel skjutit upp det omdiskuterade beslutet att förlänga kärnkraftens livslängd. I Schweiz, Österrike och Slovakien kräver regeringarna ”stresstester” i hela EU för att kontrollera säkerheten.
Men den forne kärnkraftsmotståndaren Maud Olofsson är lika glad för det. Trots Fukushima ser hon inga problem med kärnkraften, åtminstone inte i Sverige, som bara säker kärnkraft har.
Det är ett politiskt och moraliskt haveri av sällan skådat slag.
Kommunistiska Partiet är oförtrutet mot kärnkraft. För att säkerhetsproblemen fortsatt är olösta och för att de inte kan lösas inom ramen för ett ekonomiskt system som tvångsmässigt kalkylerar risk i förhållande till vinst.
Om alla kärnkraftens risker skulle tas med i beräkningen, inte bara följderna av naturkatastrofer och mänskliga handhavandefel, som är den största risken, utan också krig, sabotage och terrorattacker, så går kalkylen inte ihop. Kostnaderna blir för stora. Därför kvarstår riskerna, trots alla försäkringar om ypperlig säkerhet, vilket katastrofen i Fukushima bara är det senaste exemplet på.
Lägg därtill den ännu olösta frågan om säker förvaring av utbränt kärnbränsle, säker uranbrytning och kärnkraftens koppling till kärnvapen och kärnkraften framstår som ett spel med hela mänskligheten som insats.
Lär av Fukushima. Stoppa utbyggnaden av kärnkraften. Kräv avveckling!