Ledaren: Hur ska detta sluta?

I opinionsmätningarna leder högeralliansen, enligt Sifo stort och med egen majoritet, enligt Skop knappt och med Sverigedemokraterna som vågmästare. Opinionsmätningar skall inte förväxlas med valresultat, särskilt inte inför ett val där skiljelinjerna är små och antalet osäkra väljare osedvanligt många. Men mätningarna  pekar ändå på att den rödgröna oppositionen misslyckats med att profilera sig som alternativet för de många.

Det är ett kapitalt misslyckande. Fyra år av högerstyre har inte bara givit försämringar för arbetslösa och sjuka, med förfärande följder för människor som hade det svårt redan innan Reinfeldt och hans anhang intog Rosenbad, utan därutöver färre jobb, fler arbetslösa, större klassklyftor, större orättvisor i välfärden och fler privatiseringar.

Med ett sådant facit borde valet vara en straffspark för en opposition som kallas och kallar sig själv vänster. Men Mona Sahlin och hennes kombattanter träffar inte ens bollen.

Scenförändringen är remarkabel. Inför valet 2002 gick Moderaterna till val på löftet om skattesänkningar om 130 miljarder kronor. I valrörelsen uppträdde partiledaren Bo Lundgren som en automatisk telefonsvarare. Alla frågor besvarades med ett lika ettrigt som entonigt: Sänk skatterna!

Det sket sig för Lundgren. Göran Persson rabblade envist sitt mantra skola, vård och omsorg, vilket räckte för att väljarna skulle straffa Moderaterna med det sämsta valresultat sedan 1973. De flesta  väljare är inte dummare än att de begriper att de får betala skattesänkningar via social nedrustning.

Under de senaste fyra åren har Reinfeldt och Borg praktiserat Lundgrens politik genom skattesänkningar på sammanlagt över 100 miljarder kronor, mest till de rika, och de går till val på att fortsätta denna politik. Det är sänkta skatter som skall skapa jobb och sprida välstånd över Sverige, oklart hur.

Men oklarheten, som i verkligheten är en bluff, spelar ingen roll eftersom de rödgröna inte synar korten. Istället sväljer de rödgröna den moderata skattesänkningspolitiken med hull och hår och bjuder därtill in till ett fortsatt skattesänkningsrace, till Reinfeldts oförställda förtjusning.

Som läsaren vet har vi inget emot att diskutera skattepolitik. Självklart måste straffskatten på pensioner och ersättningar bort. Men om utgångspunkten är att skatter bara kan sänkas, inte höjas, på högermanér, så går det överstyr.

”Alliansen har fått skattedebatten att ändra karaktär”, skriver Svenska Dagbladets ledarsida (24/8) med oförställd förtjusning. ”De rödgröna är på defensiven och får anpassa sig. Det är som relationen mellan borgerliga och socialdemokrater på 1970-talet, fast tvärtom.”

Det är dessvärre en riktig observation. Viss talar Lars Ohly snällt om skatter som den offentliga välfärdens förutsättning och visst yrar de rödgröna i korus om en ny skatt på förmögna, som än så länge bara är ett tankefoster. Men som helhet gäller anpassning till högern. 

Det är anpassningen som ger de usla opinionssiffrorna. Om oppositionen inte framträder som opposition, om den inte presenterar ett tydligt vänsteralternativ, så diskvalificerar den sig själv som trovärdig utmanare. Varför byta regering när politiken ändå blir i stort sett densamma?

Man skall inte överdriva. Vi hävdar inte att högeralliansen och de rödgröna är politiska tvillingar. De samlas på en gemensam marknadsliberal plattform, given av EU-medlemskapet och tilltron till kapitalismen, men de rödgröna är mer återhållsamma.

Med en rödgrön regering får vi lite långsammare takt i privatiseringarna av det offentliga och lite hårdare krav på de privata aktörerna inom skola, vård och omsorg, vi får behålla lite mer av arbetsrätten och förhoppningsvis slipper vi den människofientliga stupstocken i sjukförsäkringen. Men vi slipper inte undan det nyliberala systemskifte som pågått i snart 30 år, oavsett regering. Det nyliberala systemskiftet är lagfäst i EU-Sverige.

Den lite långsammare takten är klen tröst för tigerhjärtan till vänster, som vill se en helt annan samhällsutveckling, bort från marknadsliberalismens relativisering av människovärdet i kapitalismens krassa ”kontant betalning” och mot ett samhälle där arbetaren är politikens utgångspunkt, inte kapitalisten. Men långsammare takt är att föredra, inte minst för att den ger mer tid för den arbetarsamling som måste till för att vända utvecklingen rätt.

Detta måste sägas klart och tydligt. Den som vill socialism har inget alternativ i valet; har bara alternativet att själv engagera sig politiskt för att tillsammans med andra kämpa för en socialistisk ordning. Kommunistiska Partiet hälsar välkommen!

Med detta sagt uppmanar vi alla arbetare och vänstersinnade människor att rösta bort borgarna. Fyra år med Reinfeldts anhang är nog och mer än nog. Vi betraktar inte valet som ett ödesval och vi drömmer inga mardrömmar om en borgerliga valseger, så viktigt är inte valet. Vår mardröm är fortsatt passivitet i arbetarklassen och bland vanligt folk.

Men givetvis innebär fyra nya år med Reinfeldt en forcerad högerutveckling, till förfång för de många, och en ännu starkare ställning för det borgerliga problemformuleringsföreträdet, till förfång för det socialistiska tänkande vi vill uppamma.

Hur det går i valet låter vi vara osagt. Men det ser onekligen illa ut just nu. Vi hävdar bestämt att orsaken är frånvaron av vänsteropposition och därtill osynliggörandet av arbetarklassen. Ett val som i allt utgår från medelklassen kan aldrig bli ett vänsterval.
Vi utfärdar ingen annan uppmaning än att rösta bort borgarna. Rösta efter egen övertygelse i riksdagsvalet. Men dela på rösten. Genom att välja Kommunistiska Partiet där vi ställer upp.

En röst på Kommunistiska Partiet är valets rödaste; är det klaraste och tydligaste budskapet om du vill något helt annat i politiken, att du vill arbetarpolitik och socialism.   

Ledaren 24 augusti
Proletären nr 34, 2010