Ledaren: Vulgoliberalismen
Det politiska landskapet i Sverige blir alltmer besynnerligt, åtminstone om man betraktar det genom historiens glasögon. Så har socialdemokratins snabba högerutveckling, kombinerad med moderaternas ambition att bli statsbärande parti, gjort det så trångt i mitten, att det inte längre finns plats för de traditionella mittenpartierna.
Följden är att Centern och Folkpartiet nu tävlar om att fylla det högerutrymme som Moderaterna till synes lämnat. Resultatet är hissnande. Olof Johansson och Bengt Westerberg kan slänga sig i väggen – de hör inte längre hemma i de partier de ledde så sent som på 1990-talet och i vart fall hör den politik de representerade inte hemma i dessa partier.
Vem som går segrande ur de forna mittenpartiernas tävlan om att vara mest höger är svårt att säga. Maud Olofsson bjuder sannerligen upp till dans. Men så här dagarna efter Folkpartiets landsmöte i Växjö leder tveklöst Jan Björk-lund på poäng.
Rent politiskt har Björklund goda förutsättningar att bli den nya högerns omslagspojke. Må vara att hans politiska profil begränsas av rollen som skolpolitiker, men han har länge gjort vad han kunnat för att ta sig ur denna begränsning, som i samband med Irakkriget, då Björklund anförde den gapigaste delen av bomb-högern. Frågan är dock om han har omdöme och intellekt nog. För finlir är inte Jan Björklunds starka sida.
Det har skojats en del över att Björk-lund placerade Zlatan Ibrahimovic som barn på Balkan, när Zlatan är född och uppvuxen i Malmö, en fadäs som måhända säger en del om hans syn på svenskhet.
Men denna groda var långtifrån den enda. Så krävde Björklund ett avskaffande av värnskatten. Genom att lyfta fram alla dessa straffbeskattade sjuksköterskor. När inte en enda sjuksköterska kommer upp i en inkomst som renderar dem värnskatt eller ens statlig skatt. Han stormade mot Lagen om anställningsskydd, LAS. Genom att gråta
krokodiltårar över Atlas Copco i Kalmar, som minsann tömts på en hel drös kompetent personal tack vare LAS. När sanningen är att Atlas Copco i sedvanlig ordning gjorde upp med ett förstående fack om begärda undantag från turordningsreglerna.
Det är naturligtvis illa att Björklund far med osanning. Men det avgörande är positionen.
Björklund vill avskaffa värnskatten och på sikt införa en helt platt skatt, utan någon som helst progressivitet. Skatt skall inte betalas efter bärkraft. Han vill avskaffa Lagen om anställningsskydd, inte för att LAS utgör något problem för flertalet företag, det sörjer undantagsregler och förstående fack för, utan för att stärka arbetsköparna på löntagarnas bekostnad.
I andra sammanhang är Björklund mer rak och ärlig. Som när han inledde sitt tal med att uttala ett oförblommerat stöd för kriget i Afghanistan – för flickornas skull – och med en lika oförblommerad hyllning till USA, så begabbat och förhånat av den intellektuella kulturvänster som Björklund hatar med samma frenesi som någonsin Göran Hägglund. Frihetens och demokratins hemvist på jorden får inte ifrågasättas.
Björklund fyllde sedan på med att i tur och ordning bejaka euron, kärnkraften och större löneskillnader och med att attacker facket och den ”kollektivistiska feminismen”, som har fräckheten att lägga sig i hur de fria individerna delar på föräldraförsäkringen.
I det stora hela gick landsmötet Björklunds och partistyrelsens väg. Men den sista dagen vaknade en kvarvarande socialliberal reflex i deltagarna, som sa nej till förslaget om en obligatorisk medborgarkurs för den som vill bli svensk medborgare, detta tänkt som ett första steg mot det medborgarprov som Björklund och Nyamko Sabuni drömmer om.
Detta nej måste dock betraktas som en socialliberal dödsryckning. För med Björklunds som ordförande har Folkpartiet slutfört den konvertering som företrädaren Lars Leijonborg inledde inför valet 2002, genom uppgörelsen med ”snällismen”. Folkpartiet är inte längre ett socialliberalt parti, utan ett vulgoliberalt, för ett tala med Olle Svenning i Aftonbladet; ett parti som positionerar sig längst till höger på den politiska skalan. Med en argumentation så vulgär att den gränsar till högerpopulismen.
Huruvida den vulgoliberala omvandlingen är ett framgångsrecept återstår att se. Må vara att Fredrik Reinfeldt brutit med Moderaternas tidigare avantgardism, men flertalet högerväljare lär se detta som det taktiska drag det är, vilket gör utrymmet till höger skenbart. Bortom frasen är Moderaterna fortfarande det stora högerpartiet.
Resultatet är som sagt något besynnerligt. Den politiska mitten utgörs idag av blockpolitikens huvudkontrahenter, Socialdemokraterna och Moderaterna, med Miljöpartiet som löshäst, vilket gör att block-politiken cementeras samtidigt som de politiska skillnaderna mellan blockens kärnor minskar. Sett till politikens sakinnehåll skulle en sk stor koalition vara fullt möjlig, åtminstone i ett krisläge. Men det politiska spelet medger inte någon sådan, inte ännu och knappast ens om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen efter valet 2010.
Vad politiken ropar på är ett klart och tydligt vänsteralternativ, så gruvligt förrått genom Vänsterpartiets sossefjäsk. Att bygga ett sådant är framtidens utmaning. Varvid det gäller att börja från början. I det utomparlamentariska arbetet.
Ledaren 24 november
Proletären nr 48, 2009