Leve avundsjukan

Sommaren går mot sitt slut. För sjukvården har det varit ännu en sommar med tilltagande kris. De ständiga problem som högerpolitiken har skapat blir dubbelt värre när semestrarna ska klaras genom sammanslagningar av avdelningar och bemanningsföretag.

Resultatet är överbeläggningar, personalbrist och patienter som hänvisas till köer istället för behandling, allt som oftast telefonköer där den väntande avspisas av datorröster utan att någonsin synas i någon statistik. Frustrationen bubblar hos personal, patienter och anhöriga över att se en vård som förfaller.

Inte konstigt att en överväldigande majoritet av svenska folket i alla undersökningar säger att de vill se ett stopp för den flod av skattepengar som går till vinster i skatteparadis istället för till verksamheten.

Men uppfattningen hos 70 procent av svenska folket väger lätt ställt mot de runt 300 miljarder kronor som riskkapitalbolagen sitter på. I Sverige har riskkapitalbranschen en unikt stark ställning. Det är bara i USA och Storbritannien som de är starkare

Därför vågar regeringen inte stoppa vinstplundringen, det vore att bita den hand som föder den politiska eliten, om inte idag så imorgon när något välbetalt jobb inom näringslivet lockar.

Av samma anledning ylar Borgaralliansens företrädare och deras kompisar inom Sverigedemokraterna inför det återigen föreslagna vinsttaket.

Detta trots att både kapitalisternas och deras politiska förvaltare vet att ett vinsttak inte på något sätt kommer att stoppa plundringen. Av den enkla anledningen att de kapitalistiska storföretag som inte vet hur man trixar med en bokföring för att undkomma skatter eller regler som vinsttak sedan länge har gått under i konkurrensen.

Anledningen till det kompakta motståndet från kapitalisterna är inte girighet, inte i någon direkt mening. Anledningen är politisk och principiell. Bara att andas att det skulle finnas en motsättning mellan privatägd vinstdriven produktion och samhällsintresset är att beträda minerad mark. Kapitalistklassen är inte mer demokratisk till sin läggning än att den struntar blankt i vad en folkmajoritet vill, ifall denna folkvilja går på tvärs med privatägandets rättigheter.

Att frågan i första hand är politisk och principiell utesluter inte att kapitalisterna också girigt byggt upp enorma förmögenheter när deras riskkapitalbolag kopplat sina pipelines mellan den privatiserade välfärden och fondhögkvarterens kassavalv på Jersey eller någon annan brittisk kanal-ö.

En av dessa plundrare av patienters och skolbarns pengar heter Conni Jonsson. Han är högsta höns i det Wallenbergägda riskkapitalbolaget EQT. EQT är enligt Financial Times ett av Europas ”mest framgångsrika riskkapitalbolag”. Det framgångsrika plundrandet har gett Conni Jonsson ett minst sagt gott liv. Hans förmögenhet har vuxit i takt med att välfärden förvandlats till en marknadsplats och samtliga regleringar av finansvärlden har slopats.

Vad ska då utbrända sjuksyrror och utslitna uskor göra när de i sin vardag ser den skriande resursbristen och inser att det alldeles uppenbart finns en motsättning mellan privatägd vinstdriven produktion och samhällsintresset? Om vi får tro borgaralliansens partier och kompisarna i Sverigedemokraterna så skall dessa sluta att vara så svenskt avundsjuka – ingen av de borgare som pratar om svenska värderingar vill tydligen lyfta fram just den svenska avundsjukan.

Välfärdens arbetare ska enligt högern istället glädjas åt Conni Jonsson där han sitter i sin paradvåning på över 500 kvadratmeter på Östermalm, eller i någon av sina två sommarstugor – i Stockholms skärgård och i Toscana. Eller varför inte tänka på Conni där han kör runt i någon av sina två båtar. Eller kanske i lyxbilen från Maserati, som han förfogar över själv, alternativt Lexusbilen som han har som familjebil eller varför inte den BMW som han har för att ”barnen ska ha något att övningsköra med”.

Men om vi ska ändra på sakernas tillstånd kommer vi inte långt med att glädjas. Betydligt närmare en lösning kommer vi med avundsjukan. För som August Strindberg skrev är ”avundsjukan bara ett av överklassens fula namn på rättskänslan.”

När vi tycker att det är fel att sjuka människor får ligga i överfyllda sjukhussalar samtidigt som Conni Jonsson kan sitta i sina 500 kvadratmeter stora lägenhet så är det just rättskänslan som talar. Det är vanligt folks känsla för vad som är rätt och fel. Denna känsla ska alla lyssna till och om kapitalisterna och deras politiska förvaltare inte är beredda att lyssna till folkets röst så finns det bara en sak för folk att göra, det är att sluta lyssna på överheten.

Vi kan alla dra vårt strå till stacken för att vi ska bli fler som tänker i dessa banor. Låt oss göra detta – fler, mer och bättre – när nu sommaren är över och vardagen återvänder.