Hoppa till huvudinnehåll
Av

Liberalerna och islamofobin

På lördag har det gått ett år sedan Anders Behring Breivik genomförde sitt bestialiska terrordåd i Oslo och på Utøya som kostade 77 oskyldiga människor livet. Redan veckan efter dådet uttryckte denna ledarsida sin förhoppning om att Breiviks massmord och hans 1500 sidor långa terrormanifest skulle bli en väckarklocka. Ett varningsrop inför islamofobin som vår tids antisemitism och islamiseringsmyten som vår tids judiska världskonspiration.


På lördag har det gått ett år sedan Anders Behring Breivik genomförde sitt bestialiska terrordåd i Oslo och på Utøya som kostade 77 oskyldiga människor livet.

Redan veckan efter dådet uttryckte denna ledarsida sin förhoppning om att Breiviks massmord och hans 1500 sidor långa terrormanifest skulle bli en väckarklocka. Ett varningsrop inför islamofobin som vår tids antisemitism och islamiseringsmyten som vår tids judiska världskonspiration.

Norge den 22 juli 2011 visade att islamofobin, den moderna rasismens kungsväg i varje fall i Västeuropa och USA, har samma brutala och blodiga konsekvenser som sina tidigare varianter.

Breivik är inte ensam om sin världsbild om ett pågående krig mellan kristendom och islam, att det pågår en islamisering av Europa och att den främsta fienden i detta krig är kulturmarxisterna som håller islamisterna om ryggen och bereder väg för den muslimska ockupationen. Denna världsbild kan man hitta ordagrant hos Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa, USA och Israel.

Men än allvarligare är att dessa tankegångar även torgförs av liberala medier och politiker. Detta gäller inte minst Folkpartiet.

På bara några år har Folkpartiet utvecklats till ett batongliberalt parti, allt svårare att skilja från Sverigedemokraterna. Det har varit förslag och utspel om att införa obligatoriska språktest, automatiskt utvisa invandrare som begår brott, tvinga invandrarflickor till gynundersökningar, skicka ut säkerhetspoliser till skolorna för att kartlägga islamistiska ungdomar, förbud av heltäckande slöjor i skolan, begränsning av invandrares rätt till föräldraförsäkring etc.

Lika tydlig har glidningen varit från en kritik av islamsk extremism mot en kritik av islam i allmänhet.

Exemplet Ayaan Hirsi Ali är belysande. Hirsi Ali föddes i Somalia, var tidigare parlamentsledamot i Holland men är sedan flera år bosatt i USA. Det är inte många år sedan svenska liberaler tävlade om att lyfta Hirsi Ali till skyarna. Idolporträtten målade henne som en förkämpe för liberalism och upplysning.

2005 tilldelades Hirsi Ali det svenska Folkpartiets Demokratipris som överlämnades av dåvarande ordföranden Lars Leijonborg. Året efter gav Bonniers förlag ut hennes självbiografi på svenska.
När hon anklagades för islamofobi togs hon i försvar av liberaler som tilldelade henne rollen som en sanningssägare, en som vågade säga det som var politiskt inkorrekt men som måste sägas. Rasismen förkläddes till religionskritik och intoleransen beskrevs som ett värnande av upplysningens arv.

Hirsi Ali hade under många år fri tillgång till Expressens kultursida långt efter att hon i en intervju i den amerikanska tidningen Reason Mag 2007 förklarat att hon såg sig som en kämpe i kriget mot islam som religion och att det snart kommer en tid när fienden måste krossas militärt.

Två år efter denna deklaration, strax efter införandet av minaretförbudet i Schweiz, lät Expressen publicera ett långt manifest av Hirsi Ali. Här skriver hon att förbudet var ”en röst för tolerans” och jämför minareter med hakkors och att bära burka och skägg jämställer hon med Tredje rikes uniformer.

Så sent som i april 2010 ägnade högermediet Axess både sitt magasin och en helkväll i tv-kanalen på bästa sändningstid åt Hirsi Ali. Här samsades hon med den rasistiska provokatören Lars Vilks och den liberala debattören Dick Erixson. Tidningens omslag pryddes av Hirsi Alis nuna och rubriken ”Till upplysningens försvar”.

Exemplen på de svenska liberalernas kramande av Hirsi Ali kan mångfaldigas. Efter 22 juli 2011 har de liberala hurraropen tystnat, i varje fall i Sverige. Man kan hoppas att Hirsi Alis tidigare sympatisörer har dragit öronen åt sig och inser att de spelade rollen som islamofobins megafoner och påeldare.

Även Anders Behring Breivik tillhör Ayaan Hirsi Alis hejarklack. Han citerar gillande henne i sitt terrormanifest. Dessa lovord återgäldades av Hirsi Ali i våras när hon mottog Axel Springers hederpris i Tyskland. I sitt tacktal uttryckte Hirsi Ali förståelse över terrordådet i Norge som orsakades av att Breiviks ”alla möjligheter att uttryckta sina åsikter var censurerade” och att Breivik därför ”inte hade något annat val än att ta till våld”.

Talet möttes skrämmande nog av stående ovationer. I Tyskland har liberalerna inte lärt sin läxa, frågan är om detta även gäller Folkpartiet och Expressen. Demokratiminister Birgitta Olsson meddelade i våras att hon vill ”studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa”. Hon kanske ska börja med ett besök på sin egen folkpartiska partiexpedition.

Trots att ett år har gått sedan det fruktansvärda terrordådet i Norge är det allt förtidigt att sluta ringa i väckarklockan.