Hoppa till huvudinnehåll
Av

LO gapar efter mycket

Förra veckan presenterade LO ett program för hur Sverige ska vridas i rätt riktning. Ett samlat LO-agerande mot de senaste årtiondenas splittring, otrygghet och växande klyftor är välkommet men det förutsätter ett ifrågasättande av den modell som byggts upp i Sverige sedan 1990-talet och som gjort näringslivets klasskrig mot arbetet så framgångsrikt.


I förra veckan presenterade LO och dess fackförbund ett program för hur Sverige ska vridas i rätt riktning. De har enats om 14 gemensamma punkter som ska förverkligas senast år 2028.

Under LO:s tre kommande kongressperioder ska löneklyftorna minskas – både mellan kvinnor och män och mellan arbetare och tjänstemän. Dessutom ska arbetarpensionerna höjas, arbetslösheten minskas, otryggheten begränsas, klyftorna inom arbetarkollektivet bekämpas och arbetsmiljön ska prioriteras.

LO dristar sig även till att sätta siffror på exakt hur långt man ska nå, målsättningarna ska vara konkreta och mätbara som det heter i rapporten. Det låter för bra för att vara sant och en genomläsning av det presenterade dokumentet visar att så är det också.

Ett samlat LO-agerande mot de senaste årtiondenas splittring, otrygghet och växande klyftor är välkommet. Men det förutsätter ett ifrågasättande av den modell som byggts upp i Sverige sedan 1990-talet och som gjort näringslivets klasskrig mot arbetet så framgångsrikt: en ekonomisk politik byggd på arbetslöshet (inflationsbekämpning), en statligt dirigerad lönepress (Medlingsinstitut och Konjunkturinstitut), ett Sverige underordnat storföretagens intresse (Industriavtalet och märket) och en odemokratisk ordning som garanterar att modellen inte hotas av folkopinioner (EU-medlemskap och en riksbank ställd bortom demokratisk kontroll).

LO:s gemensamma dokument beskriver modellens negativa konsekvenser för arbetarklassen, men är samtidigt en enda lång lojalitetsförklaring till modellen som sådan.

Det gäller inte minst frågan om arbetslösheten.

I dokumentet står det att LO kämpar för full sysselsättning. Det borde vara självklart att fackföreningsrörelsen inte accepterar att dess medlemmar tvingas gå arbetslösa.

Men full sysselsättning är ett förrädiskt ord. För gemene man uppfattas full sysselsättning som att alla ska ha arbete. Men i nyliberalismens nyspråk betyder det massarbetslöshet eller ”långsiktigt hållbar arbetslöshet” som det heter i den rapport som ligger till grund för LO-utspelets syn på full sysselsättning.

Rapporten är inte skriven av någon fackföreningsrepresentant, vilket säger ganska mycket om den ideologiska krisen i LO. Fackförbundet Handels har fått se sig besegrat av den nyliberala plantskolan universitetet Handels. Rapportskrivare är nämligen den före detta riksbanksledamoten Lars E O Svensson. Handelshögskoleekonomen Svensson var redan i mitten på 1970-talet knuten till den nyliberala tankesmedjan Institutet för internationell ekonomi tillsammans med nyliberalismens tunga ekonomer Assar Lindbeck och Lars Calmfors.

I rapporten inleder Svensson två kapitel med samma mening ”Full sysselsättning är det främsta målet för den ekonomiska politiken i Sverige”. Det är en i alla avseenden bedräglig formulering, en omskrivning av inledningsmeningen i Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Men i programmet från 1940-talet lyder meningen ”Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik”.

Svenssons rapport, liksom LO:s utspel, är därmed nyliberal politik skrudad i socialdemokratisk dräkt. Enligt Svensson och därmed även LO-ledningen krävs en ”långsiktigt hållbar arbetslöshet” för att upprätthålla kapitalisternas dominans och för att se till att löner och arbetsvillkor aldrig ska förbättras på vinsternas bekostnad.

Anledningen till detta förklaras i LO-utspelet med att ”fria kapitalrörelser” gör det omöjligt att ”i ett enskilt land förändra förhållandet mellan löne- och vinstandel nationellt på något avgörande sätt”.

Det är visserligen sant, men det var just i kamp mot en sådan ordning som den moderna arbetarrörelsen växte fram. Istället för liberala fackföreningar som gjorde arbetsköparnas intresse till sina behövdes och behövs socialistiska fackföreningar som inte accepterar kapitalismen som ekonomiskt system.

Kapitalisterna har tagit vårt samhälle och hela världen som gisslan med målet att pressa ut så mycket vinst som möjligt för egen del. Deras hot om att flytta sina tillgångar utomlands, lägga ner verksamhet eller sparka ut tusentals anställda i arbetslöshet regleras aldrig av någon fredsplikt. Det är ett hot som de ständigt och jämt använder sig av för att genomföra sin utpressning. Till och med våra pensionspengar har de lagt beslag på och pumpat in i börsens pyramidspel.

LO:s målsättning att vara konkret faller platt därför att man i utspelet vägrar svara på frågan hur målsättningarna för år 2028 ska nås.

Hur ska klyftorna inom arbetarklassen kunna minskas med fortsatt massarbetslöshet vars hela syfte är att dra isär kollektivet? Hur ska löneskillnaderna mellan kvinnor och män kunna minskas om fackföreningsrörelsen accepterar märket som säger att de lågavlönade kvinnodominerade arbetargrupperna aldrig ska få höja sina löner mer än arbetarna vid de exportinriktade industriföretagen? Hur ska arbetarpensionerna kunna höjas så länge vi har ett pensionssystem som bygger på att arbetare ska bli fattigpensionärer?

LO:s utspel är antingen den handfängslade gisslans vädjan till sin kidnappare: Snälla släpp lite på vårt handfängsel, vi lovar att inte ställa till med bråk.

Eller så är det en bedragares utspel riktat till media och de verkliga offren för kapitalets kidnappning, för att få oss att acceptera att fortsätta leva mitt i kidnappningsdramat.

Förmodligen är det både och. Det handlar om det så kallade Stockholmssyndromet, det psykologiska tillstånd där kidnappningsoffer mot sin vilja utvecklar en relation till sina kidnappare, identifierar sig med sin bödel och tar parti för sin förövare.

Syndromet baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. Psykologerna är eniga om att ju mer energi offret investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.

Om Sverige ska gå åt rätt håll fram till år 2028 så är det nödvändigt med en facklig kamp befriad från Stockholmssyndromet. Om den fackliga ledningen inte lyckas bli botade så behövs nya krafter som sätter solidariteten med de egna före lojaliteten med förövarna.