LO-ledarnas sista chans

LO-förbunden förlorar medlemmar i rasande fart. 2009 innebar visserligen en liten förbättring, det var ”bara” 43 000 medlemmar som lämnade, de flesta inom industrin. Men ändå måste man tala om en regelrätt kris. Eftersom LO förlorat 236 000 medlemmar under de senaste tre åren. Det gör 13,1 procent av medlemsstocken.

I LO:s egen historieskrivning beror medlemsraset i första hand på den elaka högerregeringen och dess antifackliga politik, konkretiserad genom attacken mot a-kassan och då framförallt genom de chockhöjda avgifterna. Det ligger naturligtvis en sanning i det. När en servitris med 18 000 kronor i månaden tvingas betala 740 kronor i månadsavgift till facket,
så är det några som hesiterar. Av rent privat-ekonomiska skäl.

Att ingenjören med dubbelt så hög lön slipper undan med hälften så hög fackavgift kan då vara en bidragande orsak till att medlemsraset inom TCO stannar vi betydligt beskedligare 2,4 procent.

Vi försvarar absolut inte regeringen attack mot a-kassan. Den är djupt arbetarfientlig.  Vi är rentav övertygade om att den finns en dold agenda bakom Sven-Otto Littorins och de nya moderaternas lismande försvar av den svenska modellen. Som går ut på att successivt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. Till arbetsköparnas fördel.

Officiellt må Littorin beklaga Laval-domen och annat otyg från EU. Men bakom skål och vägg hörs förtjust fnitter från de moderata partistrategerna. Det skadar inte med lite hjälp från vännerna i Bryssel.

Med detta sagt vill vi rikta blickarna mot LO självt och mot LO-förbundens eget ansvar. För det duger inte att skylla de egna tillkortakommandena på den motpart som högerregeringen är en självklar del av. Det gäller också  och framförallt att självkritiskt granska den egna verksamheten. Som torde ha viss betydelse för att snart sagt var sjunde medlem lämnat LO under de senaste tre åren.

Alla vet att vi kommunister är djupt kritiska till svensk fackföreningsrörelse, såsom den organiseras av socialdemokratin. Nästan ett sekel av klassamarbete har gjort LO lika ovilligt som oförmöget att kämpa, en oförmåga som blir rent katastrofal i en
situation då arbetsgivarna övergivit det tidigare samarbetet för offensiv på alla fronter. De fackliga ledarna gnyr och gnäller, men vill inte för sina liv organisera medlemmarna till kamp, vilket gör dem totalt handlingsförlamade. Deras aktiviteter reduceras till charader på en scen som inte längre finns.

Visst finns undantag. Som Byggnads kamp mot lönedumpningen och Hotell- och restaurangfackets kamp för kollektivavtal. För att nu inte tala om Svenska Hamnarbetarförbundet, som är en både kämpande och demokratisk fackförening. Men så
är Hamn inte heller medlem i LO.

Men undantagen bara bekräftar regeln. Som utgörs av handlingsförlamning och ovilja att mobilisera medlemmarna till motstånd och kamp i en situation som formligen ropar efter motstånd och kamp.

Många LO-medlemmar frågar sig varför man skall vara kvar i fackföreningar som inte agerar som fackföreningar. Med rätta. Andra betraktar facket som en ren försäkringsinstitution, varvid åtskilliga lämnar när premien blir för stor.  Utifrån privatekonomiska kalkyler. Tanken på facket som en kollektiv organisation för gemensamma intressen existerar inte.
Arbetaren reducerar sig själv till invid. 
 
Vi moraliserar inte över någondera av dessa uppfattningar. De är resultatet av ett fackligt förfall. Men vi finner situationen oroande. För utan organisation är arbetarklassen tillspillogiven i den klass­kamp som rasar med förskräckande ensidighet.

Idag är organisationsgraden inom LO nere i under 70 procent. Inom vissa branscher, som Hotell- och restaurang, är inte ens 4 av 10 anställda organiserade. Detta utgör rena paradiset för arbetsköparna. Utan medlemmar kan facket inte ens upprätthålla kollektivavtalens elementära skydd mot lönedumpning och arbetsköpargodtycke.

Det är detta som ligger i potten. Om medlemsraset inom LO fortsätter, om den fackliga organisationsgraden sjunker ytterligare, så nås snart nog en punkt där arbetsköparna kan agera fullständigt egenmäktigt och oinskränkt. Med förfärande följder i branscher som utsätts för lönedumpning.

Bollen ligger hos LO och LO-förbunden. Varvid det inte duger att gnälla på regeringen. Facket måste motivera det fackliga medlemskapet, oavsett vilken regering som sitter vid makten och oavsett vad en sittande regering tar sig för.

Visst var attacken mot a-kassan ett svinhugg. Men det mest svinaktiga  var att LO och LO-förbunden vägrade att göra motstånd, trots krav på en politisk generalstrejk. För att med sedvanlig mjäkighet uppmana medlemmarna att tiga och fördraga. För att sedan rösta på sossarna i nästa val. Varför skall man vara med i facket om fackets enda bud är att rösta på sossarna?

Bollen ligger hos LO och LO-förbunden och den måste spelas nu. I den pågående avtalsrörelsen. För det pågår faktiskt en avtalsrörelse. Även om LO och LO-förbunden tiger som förenade dövstumsinstitut. Detta är något av LO:s sista chans och den kan definitivt inte infrias i förhandlingar bakom lykta dörrar, på ljusårs avstånd från de medlemmar som skall arbeta under de avtal som kommer att slutas.

Om LO och LO-förbunden vill återvinna medlemmarnas förtroende, så måste de göra upp med samförståndsandan. En gång för alla. För att istället vända sig till medlemmarna – inte när förhandlingarna är avslutade, utan redan nu. För att visa arbetsköparorganisationerna att den ensidiga klasskampens tid är över.

LO-kraven är lagda och de är ynkliga, särskilt i en tid då börsföretag efter börsföretag höjer utdelningarna till aktieägarna, som nu senast Ericsson. Det är sannerligen inte pengar som saknas i det sk näringslivet. Om vi fick råda borde kraven justeras kraftfullt uppåt. Men låt gå för de lagda. Utan prutmån. Om LO och LO-förbunden mobiliserar medlemmarna till strid för dem.

Det avgörande är att arbetarklassen åter tar plats i klasskampen. I gemensam kamp för egna krav.

Vi hyser inga illusioner om LO-ledarnas vilja till klasskamp. Men nog borde de ägna en tanke åt detta med medlemsmotivation. Av ren självbevarelsedrift.

Till LO-medlemmarna säger vi: Arbetarklassen är tillspillogiven utan organisation. Att lämna facket för ingenting är inget alternativ. Men om LO försitter chansen är det hög tid att diskutera andra kamp- och organisationsmöjligheter. 

26 januari 2010
Proletären nr 4