Med blicken åt höger

Riksdagspartiernas kongresser har utvecklats till mediala jippon utan betydelse för det verkliga beslutsfattandet, som istället sker i små kotterier kring partiledaren. Sossarnas nyss avhållna sk jobbkongress utgör inget undantag. Med bara ett år kvar till valet formades kongressen till en ren valupptakt, där såväl vänner som fiender slöt upp bakom partiledaren och affischnamnet Mona Sahlin. 

Inför kongressen har Mona Sahlin ägnat stor möda åt att förankra  sina högeruppfattningar i partiet genom sk rådslag. Supportrarna framställer detta förfaringssätt som en ny lyssnande ledarstil och som ett under av demokratiskt sinnelag. Men kongressen ger snarare intryck av manipulativ ledarstil. Sahlin packar in sin högerpolitik i diverse vackra ord. För att tysta opponenterna. Men utan att vika en millimeter i sak.

”Jag älskar ordet solidaritet”, säger Sahlin. Till kongressens samlade jubel. För att sedan driva igenom att det helt ok med kapitalistisk profit i skola, vård och omsorg. Som om det privata vinstintresset är solidariskt.

Kongressen bör som sagt ses som en valupptakt. Varvid det är uppenbart att socialdemokratin positionerar sig åt höger inför valet. I vanlig ordning för att knipa mittenväljare. Sahlin anslog tonen redan veckan innan kongressen. Genom att i media slå fast att vi i framtiden måste jobba minst tre år längre.

Glöm vänsterkrav om arbetstidsförkortningar på profitens bekostnad och andra oansvariga förslag. Sådana extravaganser har kapitalismen inte råd med. Istället skall vi arbeta så länge rollatorn bär oss, helst tills vi stupar, så att vi inte behöver snylta på den pension vi helst bör avstå från.

Egentligen är det helt fantastiskt. En socialdemokrati som tjänat sina lagrar på att göra livet lite bättre för vanliga människor går till val på att göra det sämre. Men det är samtidigt logiskt för ett parti som helt accepterar det kapitalistiska problemformuleringsföreträdet. Med fler äldre måste vi jobba mer och längre. Eftersom det är en otänkbar tanke att ta pengarna från kapitalet och kapitalägarna.

Det är det fullständiga knäfallet för kapitalismen som gör socialdemokratin fullständigt visionslös.

Tillställningen kallades jobbkongressen men en jobbpolitik värd namnet lyser med sin frånvaro. Det är stolta deklarationer om att aldrig mer förlora initiativet i fråga om jobben, där fick Göran Persson en känga, men i sak landar det hela i det passivitetens träsk där högerregeringen redan plaskar omkring. Inget ont om kompetensutveckling, men fler arbetsmarknadsutbildningar skapar inte de nya jobb som är av nöden. För nya jobb krävs kraftfulla satsningar på byggande och utbyggd offentlig sektor.

Men trots de vackra orden befinner sig det offentliga i strykklass även hos socialdemokratin. Istället utropar socialdemokraterna sig själva till ”det nya småföretagarpartiet”. Som om det inte var nog att höra Maud Olofssons eviga tjatter om småföretagen som alltings lösning.

Vi har sagt det förut och säger det igen. Problemet är inte att det saknas producenter, utan att de saknas konsumenter. Sahlin och Olofsson kan tävla bäst de gitter om att bjuda småföretagen lättnader och fördelar, men så länge småföretagen inte kan sälja vad som produceras skapas inte ett enda nytt jobb. Småföretagskramarna börjar i fel ända.

I skattepolitiken ansluter socialdemokraterna sig till högerregeringens politik. Med den enda skillnaden att man anser att lön, pension och ersättningar skall beskattas rättvist. Mona Sahlin har också talat om att de rika bör betala mer, varvid kongressens formulering är av det mer fantastiska slaget.

”Skattesystemet ska göra det möjligt också för dem med höga inkomster eller förmögenhet att bidra efter bärkraft”, säger det korta dokumentet om skattepolitiken. Smaka på den formuleringen – ”ska göra det möjligt”. Ingen skatteindrivning här inte, utan en stilla förhoppning om att de rika och förmögna skall kunna tänka sig att bidra lite mer.

Av detta kan det bara bli pannkaka.

Den sk vänsteroppositionen gjorde inget större väsen av sig på kongressen. Visst kan man hysa
respekt för Maj Britt Theorin, som med envis konsekvens äntrade talarstolen för att kräva ett tillbakadragande av de svenska trupperna från krigets

Afghanistan. Men det var mest en demonstration av att det ännu finns fredsvänner i partiet, om än så få. Varpå kongressen planenligt slöt i ett rungande stöd till den svenska krigsinsatsen.

Den sk vänsterns stora fråga var om skattepengar skall få gå till vinst. Vilket visar på fegheten och begränsningen i denna sk vänster. För givetvis går skattepengar till vinst. När Vägverket lägger ut ett vägbygge på NCC eller Skanska, när krigsmakten beställer Jas-plan eller när kommuner och landsting köper material eller lägger ut tjänster på entreprenad. I ett kapitalistiskt samhälle finns det inte och kan de inte finnas några vattentäta skott mellan skattepengar och kapitalistisk marknad.

Nu avsåg den sk vänstern inte dessa delar av den offentliga konsumtionen, utan skola, vård och omsorg, som man anser bör fredas från det privata vinstintresset. Men säg då det, fullt och konsekvent! Genom att kräva att friskolereformen rivs upp och genom krav på att all skattefinansierad vård- och omsorgsverksamhet skall bedrivas i offentlig regi!

Kapitalistisk verksamhet och vinst hör ihop. Varför det blir huvudlöst att särskilja vinsten och göra den till något speciellt. När huvudfrågan är att skola, vård och omsorg måste fredas från marknaden, för att bli solidarisk och rättvis.

Naturligtvis var det enkelt för Mona Sahlin & Co att tillbakavisa den sk vänsterns halvmesyr. Varvid det hela slöt i Mona Sahlins nöjda konstaterande ”att nu måste det bli slut på tjafset om olika driftsformer”.

En total seger. Som den sk vänstern krattade manegen för. Genom att fegt undvika huvudfrågan.
Kongressen avslutades med att de rödagröna vännerna äntrade talarstolen, en nyhet i det traditionellt så självbelåtna sossesammanhanget.

Det återstår att se vad de rödgröna lyckas sy ihop. Säkert är Mona Sahlin beredd att bjuda på något litet, vilket hon också kan göra eftersom hennes förhandlingsmandat bara begränsas av gummibandsmässiga fraser. Men huvudsidan är att Sahlin och hennes gäng fått partiets fullständiga uppslutning bakom den egna högerlinjen. Vilket sätter Lars Ohly i rävsaxen.

Detta blir den mest intressant frågan efter sossekongressen: Hur långt åt höger är Lars Ohly och Vänsterpartiet beredda att gå för att knipa några ministerposter?

3 november 2009
Proletären nr 45