Mediedrev i den svenska ankdammen

Med Åsa Romsons avgång som miljöpartistiskt språkrör kan den politiska journalistikens högre kast hänga ännu en skalp på väggen ihop med diverse journalistiska priser som detta allt mer självgoda gäng dekorerar varandra med.

I tv syntes en nervöst stammande Romson tacka för sig – livrädd att säga något obetänkt som kan riskera hennes fallskärm på över sex årslöner för en undersköterska. Hennes efterträdare Isabella Lövin och även Gustav Fridolin, som vingklippt får sitta kvar som språkrör enligt valberedningens förslag, gav ett lika räddhågset och språkligt hämmat intryck.

De vet att det räcker med ett ord, en liknelse eller ett obetänkt svar som sensationslystna journalister hakar på så kan det vara kört. Resultatet blir robotpolitiker som står som färdigskrivna pressmeddelanden och upprepar floskler utan att svara på frågor.

Men politikernas ynklighet vägs med råge upp av de självbelåtet flinande politiska journalister – som Mats Knutson och Lena Mellin – som pöser av stolthet över att ha piskat upp en storm i det vattenglas som svensk inrikespolitik har blivit.

I Knutsons och Mellins värld är medias makt att avsätta medlemsvalda språkrör eller folkvalda företrädare ett bevis på den svenska demokratins styrka. Sanningen är precis tvärtom.

Yttrandefrihet och pressfrihet är nödvändiga grundpelare i en politisk demokrati, alldeles oavsett om det gäller ett kapitalistiskt eller socialistiskt samhällssystem. Men det är illa ställt med dessa friheter i ett Sverige där media i allt högre grad samlas i händerna på storkapital och stat. Där medborgarna placeras på åskådarläktaren som betraktare med möjlighet att uttrycka sin mening genom opinionsundersökningar beställda av mediekoncerner för att understryka innehållet i det drev som de för tillfället ägnar sig åt. Och där politiska partier förvandlas till utskott på statsapparaten, finansierade av statliga medel istället för medlemsavgifter. Det är tystnaden i folkdjupet som gör det möjligt för parnassens experter och proffstyckare att ta sig ton.

Demokratins urholkning ändras inte nämnvärt av internets framväxt. Visserligen skapas intrycket av påverkan när snart sagt varje medborgare har en mobiltelefon, surfplatta eller dator och ständigt kan följa med i medias rapportering, kan kommunicera med likasinnade och skapa facebookgrupper eller starta debattrådar för att samla meningsfränder.

Men det är en illusorisk makt. Den verkliga makten i världen i stort och i enskilda länder är begränsad till en liten elit. Klyftan växer mellan känslan av att ha en röst och insikten att politiken styrs av helt andra krafter än den folkliga viljan.

Det är först när denna illusion brister som en verklig förändring kan börja. Det var inte internet som störtade diktatorer under arabiska våren – sociala medier kan i bästa fall spela rollen som agitator och organisatör. Det var först när miljoner tog till gatorna och när strejkerna spred sig längs Nilendalen som marken under maktens troner började skaka.

När folket tar den plats det förtjänar blir demokrati något levande, något mer än formalia. Då förpassas också journalisterna till åskådarläktaren med uppgift att skildra det verkligt viktiga, vad arbetarklassen och vanligt folk tycker, tänker och gör.

Nu är det inte journalisterna som är grundproblemet. Som DN:s gamle chefredaktör Olof Lagercrantz konstaterade är medias uppgift att ge sina ägare legitimitet och det gör ingen skillnad om det är Bonnierkoncernen eller statsmakten som äger när det kommer till de avgörande frågorna.

Meningen är inte heller att skriva ett försvarstal för Åsa Romson. Hon lär landa tryggt med sin penningstinna fallskärm och när drevet lagt sig sparkas hon säkerligen snett uppåt till någon välbetald post inom apparaten.

Romsons vara eller icke vara som språkrör är oväsentligt för svensk politik. Det handlar om rollbesättning, inte om manus. Som förvaltare av EU-Sverige har den medelklassigt ljumma välvillighet som
tidigare varit partiets profil fått stryka på foten för nyliberal maktpolitik.

Om storföretagen kräver kärnkraft betyder miljöpartistiska kongressbeslut ingenting. Och när EU:s stormaktsbygge ska räddas undan den kris som flyktingströmmarna bidragit till så reduceras miljöpartistisk medmänsklighet till symboliska tårar.

Romsons avgång kommer alltså inte leda till någon politisk förändring. Drevet mot henne och Miljöpartiet har överhuvudtaget inte handlat om politiska vägval utan främst om ordval. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna i det som skaver mest: Vår samtids hyckleri när det gäller att värdera ord istället för dåd. Klaustrofobiskt kvävande debatter om vilka ord som får sägas eller vem som har blivit kränkt av vad, samtidigt som de verkliga bovarna står bortom kritiken.

Under tiden som medias strålkastarljus har riktats mot Miljöpartiet blåste en annan nyhet förbi. Dagens Industri rapporterade att kön av länder som söker nödlån hos IMF växer kraftigt.

Regeringarna i land efter land, inte minst i Afrika, köar nu för att få lån hos västvärldens nyliberala institutioner. Tragiskt nog är det ofta samma rörelser som en gång i tiden bars fram av befrielsekampen som idag har installerat sig som härskande klasser. Sedan 1990-talet har de lydigt och till god betalning förvandlat sina länder till råvaruproducenter åt det transnationella monopolkapitalet, istället för att bygga upp självständiga och livskraftiga ekonomier. Resultatet är extremt rika eliter i toppen och en enorm fattigdom i botten.

När råvarupriserna sjunker springer eliterna till IMF om nödlån för att undvika politisk och social kris som hotar deras ställning. Men IMF-lån är ingen välgörenhet, med dem kommer krav på avregleringar så att länderna öppnas upp ännu mer för monopolkapitalet och nyliberala politiska åtgärder som skapar ännu mer fattigdom.

Det hela bäddar för ännu större migrationsvågor när människor av fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet drivs att lämna sina hemländer i hopp om att hitta en tryggare tillvaro och någon form av inkomst i till exempel Europa.

Sveriges representant i IMF heter Thomas Östros, en gång i tiden tänkt som socialdemokratisk finansminister. Östros gick direkt från den socialdemokratiska talarstolen på 1 maj 2012 till att bli försvarsadvokat åt de svenska storbankerna som vd för bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Karriären har fortsatt och sedan i fjol är Östros direktör på Internationella valutafonden i Washington DC.

Han är därmed en av de ytterst ansvariga för den imperialistiska politik som håller länder och folk i fattigdom och underordning, vars frihandel förstör klimatet och vars strukturreformer ligger bakom vår tids folkfördrivning.

Men eftersom Thomas Östros vet att välja orden och kanske framförallt att hålla sig undan medias blickar är han osynlig för de journalistiska dreven. Fega debattörer, journalister och politiker har varken viljan eller modet att starta drev mot IMF.

Den som jämför gettoiseringen i storstäderna i Syds slumområden eller massdöden som folkfördrivningen skapar på Medelhavet med Auschwitz får löpa gatlopp i media. Samtidigt jobbar Thomas Östros och IMF på i tystnad.

Jan Lööfs seriealbum anklagas för stereotypa bilder av svarta människor och Makode Lindes tårta i form av en svart kvinna väcker ramaskri om generaliseringar och rasistiska undertoner. Samtidigt kan Östros och IMF fortsätta sin politik som generellt slår mot länderna i Afrika och som generellt fördriver afrikanska bönder från sin jord och försörjning.

Så länge debatten handlar om orden istället för systemet, om symbolerna istället för innehållet och rör sig på ytan istället för att tränga på djupet kommer den politiska parodin fortsätta i Sverige och fula ankungar kan skrida fram som svanar i ankdammen Sverige.