Hoppa till huvudinnehåll
Av
red@proletaren.se

Nej till EU – klass mot klass!

Folkomröstningen om EU-medlemskapet för 20 år sedan ställde klass mot klass i det viktigaste vägval Sverige stått inför efter andra världskriget. Goliat vann, men idag brottas EU med djup ekonomisk kris och inre splittring. I den situationen kan frågan om ett EU-utträde aktualiseras fort – som ett dagskrav.

Kampen mellan klasserna pågår ständigt, men det är inte ofta kampen utvecklas till en kraftmätning i samhället som helhet; till en kamp som ställer samhällsklass mot samhällsklass i en central fråga.

Här i Sverige var ATP-striden på 1950-talet en sådan kraftmätning. Arbetarklassen tog kamp för anständiga pensioner och lyckades efter hård strid besegra ett kompakt borgerligt motstånd. Också löntagarfondsstriden på 1980-talet var en sådan kamp, trots att löntagarfonderna var ett reformistiskt projekt som urvattnades till skvatt ingenting. Men också ett reformistiskt ifrågasättande av ägandets makt räckte för att trigga borgarklassen att ge sig ut på gatorna i protest.

Sedan har vi folkomröstningen om EU-medlemskapet för jämnt tjugo år sedan, som ställde klass mot klass i det viktigaste vägval Sverige stått inför efter andra världskriget. EU-omröstningen är speciell, då den reformistiska arbetarrörelsen i den gjorde gemensam sak med borgarklassen. Arbetarklassen övergavs av sin dittillsvarande ledning, men tappade inte orienteringen för det. I arbetarleden var motståndet mot EU kompakt.

Detta är i sig en stor sak med EU-omröstningen. I frågan om EU vände socialdemokratiskt tänkande arbetare sitt eget parti ryggen. Lojaliteten räckte till en röst på S i riksdagsvalet i september, för att bli av med Carl Bildt, men inte till en röst på EU i november. Det socialdemokratiska greppet mjuknade.

Den nejsida som formerades åren före folkomröstningen var en brokig skara. Visst. På nejsidan fanns Vänsterpartiet och det till riksdagen just återkomna Miljöpartiet, men de representerade bara en dryg tiondel av väljarkåren. Där fanns några illojala sosseministrar, som Marita Ulvskog och Margareta Winberg, några fackförbund, som Handels och Transport, ett antal kulturkändisar och en hel del sossar och centerpartister på lokal nivå. Men framförallt bestod nejsidan av gräsrotsaktivister, som utifrån olika utgångspunkter sa nej till EU.

Man kan inte tala om nejsidan som proletär. Det var bara Kommunistiska Partiet - KPML(r) som envisades med att ständigt lyfta fram arbetarperspektivet. Men själva nejet appellerade till en djupt känd misstro i arbetarklassen – mot EU och mot EU-anhängarna. Den misstron bar långt.
Då som nu fanns grumliga tankar i arbetarklassen, konstigt vore det annars. Den intuitivt kända misstron mot EU blandades med goda mått av främlingsskepticism och rädsla för det okända.

Det hör till nejsidans förtjänster att den inte strök nationalistiska eller främlingsfientliga strömningar medhårs. Istället förenades försvaret av den nationell självbestämmanderätten med vänsterns internationella solidaritet. EU-motståndet var nationellt, men inte nationalistiskt.

Motståndet utvecklades utifrån samma linjer i Danmark och Norge, vilket gav en unik situation i vår utkant av Europa. I Skandinavien dominerades EU-motståndet av den politiska vänstern, vilket minimerade utrymmet för nationalistiska och högerpopulistiska krafter.

En kraftmätning var det, men på ytan såg den ut som en kamp mellan David och Goliat. Den förenade borgerlighetens jasida var överlägsen i allt: i ekonomiska resurser, i medietillgång, i organisation. Men så kom detta med klasserna. Under ytan verkade krafter som borgerligheten inte lyckades styra över, trots den socialdemokratiska femtekolonnen.

När striden skulle avgöras i folkomröstningen 13 november 1994 stod nejsidans David upp som en furie. Visserligen vann Goliat. Men bara med ynka fem procentenheters marginal. Den knappa segern gav ettersura miner på Svenskt Näringslivs valvaka. Detta var inte vad direktörerna räknat med och hoppats på. De hade investerat i en fallseger som skulle knäcka EU-motståndet. Nu blev det istället en knapp poäng-seger och en revanschsugen David.

Resultatet lät inte vänta på sig. I revanschmötet om euron nio år senare vann nejsidan överlägset. David besegrade Goliat. Man kan säga att sanningen hann ikapp lögnen. I EMU-omröstningen 2003 bet inte längre jasidans propaganda. EU-verkligheten motbevisade den.

I eftervalsdebatten 1994 hamnade Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson i centrum. Som fackförbund förklarade sig Kommunal neutralt i EU-frågan. Men i valrörelsens sista skälvande minut klev Arvidsson ut ur garderoben som jasägare, ett utspel som påverkade en del osäkra arbetarväljare.

Arvidssons judasgärning belönades med en landshövdingepost, men det är tveksamt om hennes insats var avgörande för utgången i folkomröstningen.

Säkert är dock att kapital och borgerlighet aldrig hade vunnit EU-omröstningen utan bistånd från sin socialdemokratiska femtekolonn. Det var sossarna som lockade en liten grupp arbetare att rösta för EU och som därmed skänkte den borgerliga klassminoriteten dess knappa majoritet. Ett historiskt förräderi.

Nu har det gått tjugo år sedan folkomröstningen om EU och elva år sedan den storartade segern i folkomröstningen om euron. De senaste tio åren har dessvärre inte varit positiva för EU-motståndet. Den brokiga nejsida som så modigt stod upp mot Goliat 1994 har gått upp i atomer. Först konverterade Miljöpartiet till kritiska EU-anhängare och lite senare följde Vänsterpartiet i praktiken efter. Vänsterpartiet anser inte längre att kravet på ett EU-utträde är en aktuell politisk fråga och har därför förfallit till platt EU-reformism, precis som MP.

Det allvarliga i detta är att Miljöpartiets och Vänsterpartiets sidbyten lämnat fältet fritt för Sverigedemokraterna som ostört kan vegetera på den ännu utbredda EU-skepticismen. Det gör SD genom att stryka de grumliga tankarna medhårs, genom nationalism och främlingsfientlighet. För det är inte kapitalets nyliberala EU som SD vänder sig emot. SD vill ha kapitalistisk EU-politik utan EU.

Miljöpartiets och Vänsterpartiets sidbyten dikteras av deras strävan att ta sig in i den borgerliga politikens stugvärme, en strävan som redan belönat MP med ministerposter. Men bieffekten är att MP och V krattat manegen för Sverigedemokraterna i EU-frågan, vilket de skall hållas ansvariga för.

Så här tjugo år efteråt kan situationen synas dyster. EU-motståndet är idag en spillra av sitt forna jag. Men misstron mot EU i arbetarklassen är fortsatt stark och även om SD försöker föra misstron på villovägar, så finns det en sund kärna i arbetarmotståndet mot EU, att ta fasta på och mobilisera i en progressiv kamp mot EU.

Det är det som är utmaningen. EU brottas idag med djup ekonomisk kris och inre splittring. Projektets framtid är inte utstakat. Fördjupning står mot begynnande upplösning. I den situationen kan frågan om ett EU-utträde aktualiseras fortare än kvickt – som ett dagskrav.

Kommunistiska Partiet viker inte en tum från kravet på att Sverige skall lämna kapitalets EU. Vi tvivlar inte heller på kravets politiska potential, om det förankras i den klass som har allt att tjäna på ett utträde. Därför säger vi: Nej till EU – klass mot klass!