...och räddast av alla är Ohly
När högeralliansens partisekreterare i måndags presenterade en ny logga, så passade Erik Ullenhag från Folkpartiet på att staka ut en lika gemensam valstrategi: Lars Ohly skall hädanefter pekas ut som rödgrön general och Vänsterpartiet som det rödgröna samarbetets avgörande kraft.
De medelklassväljare som valkampen förväntas stå om skall skrämmas halv från vettet med den ryslige kommunisten Ohly, som snurrar mesen Mona Sahlin kring lillfingret och som har både Peter Eriksson och Maria Wetterstrand instoppade i västfickan.
*
Om det verkligen går att skrämmas med den politiskt utslätade och ständigt fånflinande Lars Ohly låter vi vara osagt. Eftersom vi inte är särskilt väl orienterade i kungliga huvudstadens medelklasskretsar. Men ett vet vi. Ullenhags premiering av Lars Ohly till slagpåse och huvudmotståndare skrämmer i alla fall de rödgröna och inte minst Lars Ohly själv. Här skall inte lämnas några vänsterblottor!
Redan i förra veckan konstaterade vi att Fredrik Reinfeldt är en charlatan i den politiska förvandlingsbranschen. I jämförelse med Lars Ohly, som övergivit så gott som alla vänsterpositioner för lyckan att få sitta i Mona Sahlins knä. Numera ställer Vänsterpartiet upp på såväl de nyliberala budgetreglerna som på EU-medlemskapet, vilket öppnat dörren till den socialdemokratiska värmestugan. Liksom givetvis på beskrivningen av Kuba som en diktatur. Men den övergången är som bekant av gammalt datum.
Om det verkligen går att skrämmas med den politiskt utslätade och ständigt fånflinande Lars Ohly låter vi vara osagt. Eftersom vi inte är särskilt väl orienterade i kungliga huvudstadens medelklasskretsar. Men ett vet vi. Ullenhags premiering av Lars Ohly till slagpåse och huvudmotståndare skrämmer i alla fall de rödgröna och inte minst Lars Ohly själv. Här skall inte lämnas några vänsterblottor!
Redan i förra veckan konstaterade vi att Fredrik Reinfeldt är en charlatan i den politiska förvandlingsbranschen. I jämförelse med Lars Ohly, som övergivit så gott som alla vänsterpositioner för lyckan att få sitta i Mona Sahlins knä. Numera ställer Vänsterpartiet upp på såväl de nyliberala budgetreglerna som på EU-medlemskapet, vilket öppnat dörren till den socialdemokratiska värmestugan. Liksom givetvis på beskrivningen av Kuba som en diktatur. Men den övergången är som bekant av gammalt datum.
*
I förra veckan skrev vi om partistyrelsens förslag till valplattform, som är en urvattnad soppa utan vänsterpolitisk sälta och konkretion.
Valplattformen skall antas på kongressen i Gävle i maj och sedan förra veckan har motioner och partistyrelsens motionssvar lagt ut på hemsidan, bland dem förslagen som rör plattformen. Det är intressant läsning. Eftersom motionssvaren bekräftar bilden av en partistyrelse som får skrämselhicka inför konkret vänsterpolitik.
Att diverse allmänna deklarationer mot kapitalism och imperialism avvisas med hänvisning till att de hör hemma i programmet, inte i valplattformen, kan man ha viss förståelse för. Men bara viss. Eftersom hela plattformen är en allmän deklaration. Så varför inte mot kapitalism och imperialism?
Men låt gå för det. Mer intressant och mer belysande är att partistyrelsen konsekvent avvisar alla förslag till konkretion i aktuella politiska frågor, också i frågor där partiet har en fastslagen uppfattning.
Bara tre exempel.
Motionerna B43, 44, 45 och 46 föreslår att kravet på att Sverige skall ta hem trupperna från Afghanistan skall finnas med i plattformen. Detta borde vara självklart. Eftersom Vänsterpartiet i detta krav går i takt med en opinion som är mångdubbelt större än den traditionella väljarkåren.
Men det självklara är inte självklart enligt partistyrelsen. Förslaget avvisas med följande motivering: ”Partistyrelsen har fattat beslut om att valrörelsen för Vänsterpartiet skall fokusera på ett antal prioriterade områden. De prioriterade områdena inkluderar inte utrikespolitiska frågor.”
Så var den saken ur världen och Mona Sahlin & Co kan andas ut. Vänsterpartiet kommer inte att ställa till det genom att driva antikrigspolitik i valrörelsen.
Motion 49 föreslår att partiprogrammets krav på att Sverige skall lämna EU förs in i valplattformen. Detta är däremot otillbörligt. Eftersom partistyrelsen redan förhandlat bort utträdeskravet i överläggningarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Till förmån för en reservationslös uppslutning bakom EU-medlemskapet.
Motionen avvisas med följande motivering: ”Partistyrelsens am bition är att koncentrera insatserna i valrörelsen till några få politikerområden som vi tror kommer att spela en viktig roll för väljarna. EU-frågan, särskilt utträdesfrågan, har aldrig varit tongivande i riksdagsval för väljarnas val av parti.”
Hela tolv motioner föreslår att kravet på sex timmars arbetsdag skall föras in i valplattformen. Partistyrelsens avvisande svar följer den gängse mallen: ”Vi har inte här föreslagit att förändra de ställningstaganden för arbetsförkortning med mål om sex timmars arbetsdag partiet redan har. Däremot ser vi inte att arbetstidsförkortning är en fråga som vi skall ha som en av våra prioriterade frågor i det här valet, även om det funnits val där frågan varit bra att ta upp.”
I förra veckan skrev vi om partistyrelsens förslag till valplattform, som är en urvattnad soppa utan vänsterpolitisk sälta och konkretion.
Valplattformen skall antas på kongressen i Gävle i maj och sedan förra veckan har motioner och partistyrelsens motionssvar lagt ut på hemsidan, bland dem förslagen som rör plattformen. Det är intressant läsning. Eftersom motionssvaren bekräftar bilden av en partistyrelse som får skrämselhicka inför konkret vänsterpolitik.
Att diverse allmänna deklarationer mot kapitalism och imperialism avvisas med hänvisning till att de hör hemma i programmet, inte i valplattformen, kan man ha viss förståelse för. Men bara viss. Eftersom hela plattformen är en allmän deklaration. Så varför inte mot kapitalism och imperialism?
Men låt gå för det. Mer intressant och mer belysande är att partistyrelsen konsekvent avvisar alla förslag till konkretion i aktuella politiska frågor, också i frågor där partiet har en fastslagen uppfattning.
Bara tre exempel.
Motionerna B43, 44, 45 och 46 föreslår att kravet på att Sverige skall ta hem trupperna från Afghanistan skall finnas med i plattformen. Detta borde vara självklart. Eftersom Vänsterpartiet i detta krav går i takt med en opinion som är mångdubbelt större än den traditionella väljarkåren.
Men det självklara är inte självklart enligt partistyrelsen. Förslaget avvisas med följande motivering: ”Partistyrelsen har fattat beslut om att valrörelsen för Vänsterpartiet skall fokusera på ett antal prioriterade områden. De prioriterade områdena inkluderar inte utrikespolitiska frågor.”
Så var den saken ur världen och Mona Sahlin & Co kan andas ut. Vänsterpartiet kommer inte att ställa till det genom att driva antikrigspolitik i valrörelsen.
Motion 49 föreslår att partiprogrammets krav på att Sverige skall lämna EU förs in i valplattformen. Detta är däremot otillbörligt. Eftersom partistyrelsen redan förhandlat bort utträdeskravet i överläggningarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Till förmån för en reservationslös uppslutning bakom EU-medlemskapet.
Motionen avvisas med följande motivering: ”Partistyrelsens am bition är att koncentrera insatserna i valrörelsen till några få politikerområden som vi tror kommer att spela en viktig roll för väljarna. EU-frågan, särskilt utträdesfrågan, har aldrig varit tongivande i riksdagsval för väljarnas val av parti.”
Hela tolv motioner föreslår att kravet på sex timmars arbetsdag skall föras in i valplattformen. Partistyrelsens avvisande svar följer den gängse mallen: ”Vi har inte här föreslagit att förändra de ställningstaganden för arbetsförkortning med mål om sex timmars arbetsdag partiet redan har. Däremot ser vi inte att arbetstidsförkortning är en fråga som vi skall ha som en av våra prioriterade frågor i det här valet, även om det funnits val där frågan varit bra att ta upp.”
*
Ytterligare en observation.
I överläggningarna med S och Mp har Vänsterpartiet som sagt förhandlat bort kravet på ett utträde ur EU.
Detta är minst sagt anmärkningsvärd med tanke på att utträdeskravet fortfarande är inskrivet i partiprogrammet.
På kongressens bord finns nu två motioner som kräver att kravet på ett utträde skall strykas ur programmet. Partistyrelsen lägger en våt filt över dessa och ytterligare tre programmotioner. Genom att säga att programmet alls inte skall diskuteras på kongressen.
Så slipper man en debatt som riskerar att gå partistyrelsen emot. Kravet står visserligen kvar i partiprogrammet. Men eftersom det redan är bortförhandlat spelar det inte större roll än sossarnas krav på republik.
Ytterligare en observation.
I överläggningarna med S och Mp har Vänsterpartiet som sagt förhandlat bort kravet på ett utträde ur EU.
Detta är minst sagt anmärkningsvärd med tanke på att utträdeskravet fortfarande är inskrivet i partiprogrammet.
På kongressens bord finns nu två motioner som kräver att kravet på ett utträde skall strykas ur programmet. Partistyrelsen lägger en våt filt över dessa och ytterligare tre programmotioner. Genom att säga att programmet alls inte skall diskuteras på kongressen.
Så slipper man en debatt som riskerar att gå partistyrelsen emot. Kravet står visserligen kvar i partiprogrammet. Men eftersom det redan är bortförhandlat spelar det inte större roll än sossarnas krav på republik.
*
Vi får se hur Erik Ullenhag lyckas i sin ambition att skrämmas med Lars Ohly. Men givet är att Ullenhag och hans kosackvalstaktik redan skrämt Lars Ohly och Vänsterpartiet. Så till den grad att partiet inte framträder som mer vänster är högersossen Sahlin och det öppet borgerliga Miljöpartiet.
Vi beklagar detta. Eftersom svensk politik ropar efter ett vänsteralternativ. Men vi tar det som en utmaning. När Vänsterpartiet sviker får andra ta ansvar för att formulera vänsterpolitiken.
Ledare
Proletären nr 11, 2010
Vi får se hur Erik Ullenhag lyckas i sin ambition att skrämmas med Lars Ohly. Men givet är att Ullenhag och hans kosackvalstaktik redan skrämt Lars Ohly och Vänsterpartiet. Så till den grad att partiet inte framträder som mer vänster är högersossen Sahlin och det öppet borgerliga Miljöpartiet.
Vi beklagar detta. Eftersom svensk politik ropar efter ett vänsteralternativ. Men vi tar det som en utmaning. När Vänsterpartiet sviker får andra ta ansvar för att formulera vänsterpolitiken.
Ledare
Proletären nr 11, 2010