Prispress kostar

Flygstrejken på Norweigan och Media Markts storvarsel är två tecken i tiden. Två exempel på att prispress kostar. Sedan årtionden har den nyliberala kapitalismens försvarare slagit sig för bröstet över att vi alla är vinnare i detta system, som konsumenter.

Men någon måste alltid betala. Notan skickar företagsägarna nedåt så att arbetarklassen i dess bredaste mening tvingas betala. Inte i egenskap av konsumenter utan som producenter, som arbetskraft anställd av ägarna.

Prispressen på flygresor och hemelektronik förutsätter en prispress på varan arbetskraft. Det som blir ökade marknadsandelar för ägarna blir ökande otrygghet för de anställda. Under flera årtionden har prispressen på arbetskraften främst skett genom att flytta verksamhet till låg-löneländer, som i fallet Sony Mobile i Lund. Men med den ekonomiska krisen och priskriget på Europas krympande inre marknad blir kriget mot löner och trygghet allt mer kännbar även här.

För några år sedan skrev Per Svensson i Sydsvenskan en artikel om Norweigans irländska motsvarighet Ryanair och dess vd Michael O´Leary som förklarade att vinnarreceptet heter ”Lowest cost always wins”.

Svensson kallade O´Leary för en inkarnation av den samtida företagsledaren eftersom han besitter kombinationen av empatilöshet och tillräckliga kunskaper i mellanstadiematematik för att räkna ut hur många anställda som ska sparkas för att spara hem vinsten.

Helt riktigt skriver Per Svensson att Ryanair inte är något undantag utan regel i ett Europa där 1800-talet har återvänt med rövarkapitalism, fackföreningsfientlighet, lönedumpning och utsugning. ”Ryanair visar vägen”, skriver Svensson.

Artikeln om Ryanair framstår som ett under av klarhet jämfört med den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Marita Ulvskog i Dagens Industri (19/2) som oroas över en flygbransch med osund konkurrens, oseriösa företag och ett EU vars inre marknad utnyttjas till att pressa löner. I Ulvskogs värld är pressen på löner och trygghet ett tillfälligt misstag och prispressarna enskilda rötägg.

Marita Ulvskog bör leta upp studiematerialet från de marxistiska grundkurser hon gick i KFML i början av sin politiska bana. Där Ulvskog naivt vill se undantag ser till och med en liberal som Svensson regeln. EU:s fria rörligheter råkar inte leda till lönepress och social dumpning, det är själva syftet med EU:s inre marknad.

Det Ulvskog kallar oseriösa företag är helt enkelt kapitalister som verkar enligt systemets egen logik. Ju mer befriade kapitalisterna blir desto mer ofri blir den arbetskraft de nyttjar för att utvinna den profit som är målet.

Per Svensson må vara en mer skarpsinnig kritiker av rövarkapitalismen än Ulvskog, men när det kommer till lösningar på problemen visar Svensson sina liberala skygglappar. Trots att problemet ligger i produktionsledet – i hur varor och tjänster produceras – så är den liberala lösningen aldrig att angripa företagsägarna. Den liberala lösningen är moraliska pekpinnar mot konsumenterna.

Vi är inte mot bojkotter av enskilda företag. Det kan vara ett sätt att mobilisera ett motstånd mot kapitalister och synliggöra hur samhällsfarliga representanter för denna klass är. Men konsumentmakt och bojkotter kan inte lösa problemet.

Allt för ofta fastnar systemkritiken i konsumtionskritikens begränsade perspektiv. Det är en anpassning till liberalismens världsbild. Individualisering och moralisering istället för marxismens helhetssyn och systemkritik. Produktionskritik handlar om att angripa privategendomen. Konsumtionskritik skyddar ägandet genom att rikta kritiken mot den icke-ägande konsumenten.

Det räcker inte heller med att moralisera över hur enskilda kapitalister agerar. Kapitalismen är visserligen ett system som premierar psykopater, ju längre upp i företagen desto fler psykopater. Problemet kan inte lösas genom att skicka de empatilösa på terapi.

Lösningen ligger i att arbetarklassen i dess bredaste bemärkelse måste vägra att betala kapitalisternas kris. Vägen ur krisen och mot den växande otryggheten kan aldrig gå genom att värna kapitalisternas intresse – konkurrenskraft och bra företagsklimat som det kallas – det är att acceptera ständiga eftergifter och försämringar.

Om Media Markt står fast vid sin provokation att påtvinga de anställda otrygga jobb måste svaret vara samma som på Norweigan: Strejk!