Professor Calmfors svär i kyrkan

Professor Lars Calmfors har aldrig tillhört de försiktigas skara när det gäller att attackera arbetarklassens löner och rättigheter i den ”objektiva” nationalekonomins namn. Desto försiktigare är Calmfors när han framför kritik mot exportföretagens lönetak, det så kallade märket.

Härom veckan vågade sig Calmfors på att ifrågasätta det märke som på kort tid beviljats närmast religiös oantastlighet av den heliga treenigheten storkapital, LO och stat. Anledningen är storföretagens totala dominans över både regeringskansliet, vars chef Stefan Löfven basade för IF Metall när märket konstruerades, och LO, vars ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tidigare arbetade under Löfven på IF Metalls förbundskontor.

Lars Calmfors är noga med att påpeka att han inte vill se någon förändring just nu. Han menar bara att exportindustrins lönetak på sikt kan bli problematiskt för andra delar av kapitalistklassen. Sådant kätteri tillåts inte att passera obemärkt hos märkets dyrkare och försvarare.

Trojkan Teknikföretagen, IF Metall och Kommunal ryckte snabbt ut till försvar. IF Metalls avgående ordförande Anders Ferbe avfärdar saken med att Calmfors ”lever kvar i en gammal värld”. Kommunals ordförande Tobias Baudin är oroad och ser som ”en viktig pedagogisk uppgift att förklara för medlemmarna varför de ska hålla igen sina krav”. Det återstår att se vilken roll Baudins 200.000-kronorstupp ska spela som pedagogiskt hjälpmedel för att förklara för arbetarklassen att den ständigt stegrande klyftan mellan arbete och kapital är ett uttryck för solidaritet.

Argast av trojkans medlemmar är Teknikföretagens Anders Weihe, vilket inte är så konstigt. Det är ju hans uppdragsgivare som tjänar storkovan på hela projektet. Medan Anders Ferbe sadlar om till historiker och Tobias Baudin till pedagog, så söker sig Weihe till psykologin i försvaret av märket. Anders Weihe menar att Lars Calmfors inte förstått de ”kollektivavtalspsykologiska aspekterna” av märket.

Hobbypsykologen Anders Weihe har faktiskt rätt. Märket handlar om mer än siffertabeller och kortsiktiga vinster. Det handlar om att hålla arbetarklassen på mattan. Kollektivavtal handlar om det fackliga löftet att ingen arbetare ska sälja sig under den gemensamt tillkämpade nivån. ”Kollektivavtalspsykologin” och märket däremot är en 2000-talsmodell av 1900-talets samförstånd mellan kapital och facktoppar med målet att underordna arbetarklassen under kapitalistklassen.

Det fackliga löftet är motsatsen till den skråmässighet som Ferbe och Baudin står för, som ser det som fackföreningars uppgift att snickra lönetak åt andra arbetargrupper. Varje arbetargrupp ska och måste ta strid för så bra löner och arbetsförhållanden som möjligt och det är övriga arbetares solidariska plikt att stödja de som kämpar. Om en grupp vinner framgångar före andra är det en sporre och förebild för övriga grupper. De som ännu har relativt trygga jobb och därmed en starkare position måste vara beredda att ta striden för de grupper vars arbetssituation gör det svårare.

Otryggheten för de som arbetar för bemanningsföretag vore ett minne blott om samtliga fastanställda gick ut i politisk strejk för att åter förbjuda denna organiserade otrygghet. Situationen för välfärdens arbetare – med låga löner, underbemanning, delade turer med mera – vore en helt annan om exportindustrins arbetare eller hamnarbetarna hotade att lägga ner sitt arbete i solidaritet med välfärdsarbetarnas ständiga kamp.

Hobbypsykologen Anders Weihe har med andra ord fattat poängen när han hävdar att utan ”kollektivavtalspsykologin” och med den ”svenska avundsjukan kommer det att bli omöjligt att hålla i lönebildningen”. Som redan August Strindberg konstaterade är ”avundsjukan ett av överklassens fula namn på rättskänslan”.

I tidningen Dagens Samhälle (16/2) stod att läsa om det Sverige som ”kollektivavtalspsykologins” slavmentalitet har skapat. I 286 av 290 kommuner ökar klyftorna mellan fattiga och rika. I toppen drar ägarna av kapital ifrån och i botten rasar de som står utanför arbetsmarknaden.

Klyftan mellan de som har och de som saknar arbete fungerar som sänke för hela arbetarklassen – skapar tystnad, rädsla och återhållsamhet på arbetsplatserna – vilket garanterar att ägarna av kapital kan dra ifrån. Den reinfeldska parollen att det ska löna sig att arbeta har aldrig varit mer förljugen än nu. Det som verkligen lönar sig är att äga.

Mycket är fel i det svenska samhället och att landet är på väg åt fel håll är de flesta arbetare överens om. Hur man ska se på problemen och vad som ska göras åt dem råder det vitt skilda meningar om. Men så länge arbetare låter dessa olikheter stå i vägen för det gemensamma intresset kommer kapitalägarna kunna fortsätta driva Sverige åt fel håll.

Att bryta med märket och ”kollektivavtalspsykologins” slavmentalitet handlar inte om att få mer pengar i den egna plånboken, det handlar om att börja vrida utvecklingen åt rätt håll. Att stödja andra arbetargrupper som kämpar – som den pågående stödkampanjen till hamnarbetarna – handlar om att synliggöra det gemensamma klassintresset.

Detta inser inte Lars Calmfors i sitt nationalekonomiska elfenbenstorn där han tror sig stå över klassernas kamp. Gott så! Vår uppmaning till Calmfors är: På dem igen och var inte så blygsam denna gång, du är trots allt en uppburen professor!