Provokation mot Nordkorea
Titta noga på bilden ovan. Den föreställer resterna av den nordkoreanska torped som påstås ha sänkt det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan för två månader sedan, såsom den är utställd i Seoul. Titta en gång till. Denna rostiga skrothög med en propeller överbevuxen av havstulpaner skall alltså ha legat skinande ny i en nordkoreansk torpedtub för bara två månader sedan.
Man behöver inte vara expert på marina miljöer för att begripa att detta är orimligt. Denna klump torpedskrot har legat många år på havsbottnen, inte två månader.
Det sägs att en internationell undersökningskommission kommit till slutsatsen att det var Nordkorea som sänkte Cheonan och därmed orsakade 46 sjömäns död. Att undersökningen sägs vara internationell skall ge trovärdighet åt Sydkoreas anklagelser. Så värst internationell är dock inte kommissionen. Av 130 kommissionsmedlemmar är 114 sydkoreaner och hela ledningen är sydkoreansk. Därutöver har Sydkorea bett ett antal pålitliga bundsförvanter om hjälp. Det handlar då om USA, Australien, Storbritannien och Sverige, som tillsammans bidrar med 16 personer.
Att kalla en sådan kommission oberoende är direkt skrattretande, vilket också medges av Åsa Kastman Heuman, generaldirektör för Statens haverikommission, som konstaterar att det är Sydkorea som äger utredningen (DN 19 maj) och att den svenska insatsen därför är hemligstämplad.
Vi vet inte vad som hände i Gula havet den där ödesdigra dagen i mars. Men vi hävdar att Nordkoreas försäkringar om oskuld är minst lika trovärdiga som Sydkoreas vilda anklagelser om skuld. Vad som verkligen hände är ännu outrett och till dess en verkligt oberoende kommission tillsätts kommer det att förbli outrett.
Sedan den sydkoreanska propagandan upphöjts till sanning har diverse självutnämnda experter spekulerat kring vad som utlöst det som nu betecknas som en nordkoreansk provokation. Det är undantagslöst hisnande fantasifullt. Eftersom det inte finns någon rimlig förklaring till varför det fattiga och hårt trängda Nordkorea skulle vilja öka spänningarna i regionen.
Det yttre hotet är redan så påträngande att inte ens den mest bisarra regim skulle vilja öka dem ytterligare.
Dock finns det rimliga förklaringar till en provokation från den aggressiva högerregimen i Sydkorea, som gjort rent hus med den sk solskenspolitik som år 2000 gav Nobels fredspris till Sydkoreas numera avlidne president Kim Dae Jung. Den nuvarande presidenten Yu Myung-hwan och hans marionettregim vill inte normalisera förhållandet till grannen i norr, utan strävar tvärtom målmedvetet efter att öka spänningarna, på uppdrag och till god betalning från USA.
Den bakomliggande idén, eller illusionen, är då att en ytterligare isolering av det redan isolerade Nordkorea, som genom de nu skärpta sanktionerna, skall få regimen i Pyongyang att falla samman.
Det är Sydkorea och USA som har skäl att öka spänningarna.
Vi vet som sagt inte vad som orsakade explosionen ombord i Cheonan. Men vi köper inte krigspropagandan. För att krigets första offer alltid är sanningen.
Ledare
Proletären nr 21, 2010