Rädslans tyranni

När en uppenbarligen psykiskt sjuk man högg ner folk med kniv på Ikea i Västerås slog Dagens Nyheter upp saken stort. Det asylboende som mannen bodde på hängdes ut med bild och namn, trots att knivmannen efter dådet inte fanns på boendet utan låg på sjukhus efter att ha skurit sig själv i magen. Som ett brev på posten kom mordhoten och även ett attentat mot asylboendet och de boende evakuerades.

När en lika uppenbart sjuk man i Norrköping stack ner människor med kniv ute på gatan mitt på ljusa dagen slogs även detta upp stort. Men när det visade sig att förövaren inte var flykting, utan en så kallad helsvensk man som i psykvårdsnedskärningarnas Sverige förvägrats vård, så sjönk det mediala intresset genast.

Så ser det ut i Sverige 2015 och då är Dagens Nyheter ändå inte på lång väg värst. Om våldtäkter, misshandel, mord och andra brott utförs av så kallade helsvenskar så faller dåden strax ner i statistikens anonyma siffertillvaro. Först om de utförs av personer med utländsk påbrå – detta är en gummidefinition som kan sträckas generationer bakåt när det passar – så förs dåden in i den kolumn som Avpixlat och snart även en del så kallad etablerad borgerlig media använder som argument för att ”sådana är dom” eller ”skicka ut packet”.

Sommaren har dessvärre gett oss många exempel. Mordet på Lisa Holm i Kinnekulle, granatattackerna i Malmö, knivdådet på Ikea i Västerås och mordet i Vårgårda är de mest uppmärksammade fallen.

Nu skulle man kunna lägga ett annat raster över dessa händelser. Det faktum att samtliga brott med största sannolikhet har utförts av män. Det är ett faktum att cirka 80 procent av brotten i Sverige begås av män och hela 95 procent av alla våldsbrott.

Tänk tanken att Gudrun Schyman efter sommarens våldsdåd, liksom diverse sverigedemokrater inklusive en viss talman, skulle twittra om att ”sådana är dom” eller ”ut med packet”. Då skulle SD:s stödtrupper av internetkrigande vita, kränkta män kanske till och med lämna sina tangentbord och börja marschera på gatorna.

Sommarens våldsdåd skapar rädsla. Ska man inte ens kunna gå på Ikea eller på gågatan i Norrköping utan att riskera att få en kniv i magen? Givetvis kan man det. Trots det fasliga i våldsdåden så är rädslan obefogad. Statistiken är entydig och visar att det dödliga våldet minskar i Sverige.

Bakom den uppiskade rädslan finns både media, som pressas av nyhetstorkans näringsbrist och ägarnas avkastningskrav, och en borgerlig reaktion där SD allt mer antar dirigentrollen och vars politik ständigt spelar på människors rädsla och misstro.

Givetvis finns stora problem. En psykvård som sedan 1990-talet har skurits ner till oigenkännlighet och som lämnar sjuka människor vind för våg till fara för både sig själva och sin omgivning. Mäns våld mot kvinnor där såväl våldtäkter, misshandel och mord i grunden handlar om makt och underordning.

Men även en integrationspolitik där människor förvaras i passivitet utan möjlighet till arbete eller meningsfull sysselsättning. Människor som ofta har varit med om krig och konflikter lämnas ensamma med sina upplevelser. Givetvis måste flyktingar få hjälp att bearbeta sina upplevelser, både för deras egen skull och för att traumatiserade eller sjuka människor kan vara ett hot mot andra.

När det gäller problemen med gängkrig och kriminalitet så krävs både sociala och polisiära insatser, vilket Proletärens ledarsida skrev om så sent som i nummer 31.

Givetvis finns alltid ett personligt ansvar. Ingen kan skylla sina handlingar på samhällsproblem, fattigdom eller patriarkala strukturer. Men om problemen ska lösas duger varken nyliberalernas eller de konservativas individualism. Samhälleliga problem kräver samhälleliga lösningar och allt kokar i grunden ner till politiska och sociala problem som endast kan lösas genom en progressiv politik.

Dessvärre är rädsla och misstro en synnerligen dålig jordmån för progressiv politik. En framtidspolitik måste bygga på hopp och på tilltro till människans förmåga och solidaritet.