Robotarna och socialismen

Vi lever i en ideologilös tid, brukar vi på Proletärens ledarredaktion ofta beklaga oss. Det är sant om vi ser till de politiskt valda församlingarna. Så blir det när folkvalda reducerar sig själva till gråa förvaltarare av ett system där den verkliga makten ligger hos ekonomiskt mäktiga diktaturer i form av privat näringsliv och deras lobbyorganisationer och europeiska stormaktsunioner.

Men det pågår även en annan debatt som i allra högsta grad är ideologisk, i den mening att den handlar om vilken framtid vi vill forma och vilka värden vi anser ska dominera vårt mänskliga samhälle. Det handlar om robotarna och den snabba tekniska utvecklingen med artificiell intelligens och allt mer utvecklad datorisering av arbetsuppgifter långt bortom industrins löpande band. Enligt flera forskare kommer datoriseringen att ersätta ungefär hälften av dagens jobb inom bara några årtionden.

I förra veckan anordnades den stora robotdagen och sedan länge pågår en debatt om den nya automatiseringsvågen inom arbetslivet. Problemet är det som redan den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt pekade på: ”Kapitalismen föder överflöd och det är först och främst vi som blir överflödiga”. Vad kommer hända med alla människor när det kapitalistiska systemet inte längre har behov av dem i form av arbetskraft?

Debatten innehåller ett stort mått av önsketänkande från kapitalistiskt håll. Det är den gamla drömmen om en kapitalistisk värld utan någon arbetarklass, en kapitalistisk dominans utan några trilskande arbetare som har mage att ställa krav. Så kunde en av dessa utopister Mats Edman, chefredaktör på Dagens Samhälle, måla upp en rosaskimrande framtidsdröm där ”alla arbetarpartier är borta om tjugo år”. Såväl inne på arbetsplatserna som i samhället i stort kan kapitalisterna göra som de behagar styrandes över robotar som med några knapptryck gör precis det som ägarna önskar.

Det är som sagt en utopi. En kapitalism utan en arbetarklass är en omöjlighet. Den alltid lika skarpa Kajsa Ekis Ekman polemiserade i våras i Dagens Etc mot de utopiska kapitalisterna i artikeln ”Kan robotar exploateras?”. Kajsa Ekis Ekman pekar på det absurda i att betrakta värden som något ståendes över samhället. Bytesvärde är en social skapelse, är ett samhälles sätt att mäta arbetsinsatser. Robotar kan inte skapa något mervärde åt kapitalister, det kan endast den mänskliga arbetsinsatsen göra. ”Vad vi gör när vi byter varor och pengar är att byta vår arbetstid med varandra”, konstaterar marxisten Ekis Ekman.

Även om det är möjligt att rationalisera bort en stor del av den mänskliga arbetskraften, att få ett mindre antal arbetare att producera ofantligt mycket mer till samma kostnad, så återstår problemet för kapitalisterna att realisera det mervärde som finns nedlagt i arbetet. Någon måste köpa det som har producerats för att det i slutändan ska bli någon vinst.

Frågan är inte ny. Det finns en historia om när Walter Reuther, bilarbetarfackets ledare i USA, visades runt i en av Fords fabriker på 1950-talet. Fabrikschefen pekade nöjt på den i hög grad automatiserade produktionen och frågade Reuther om han inte var orolig över hur de där maskinerna ska kunna betala medlemsavgift till facket. Reuther kontrade torrt att det som främst slog honom var hur Ford skulle lyckas sälja bilar till dessa maskiner.

Debatten om den automatiska revolutionens faror handlar inte om teknikfientlighet. Det är inte tekniken som är faran, utan det privata ägandet och makten över produktionen. Redan Marx pekade på hur tekniska framsteg blir sociala katastrofer under privategendomens system. Det som har potential att befria människor från tvång – inte minst från lönearbetets tvång – innebär i praktiken ökad ofrihet.

De som har ”lyckan” att finna någon arbetsköpare att sälja sin arbetskraft till blir allt mer ofria i sina jobb, blir bihang till maskiner som styrs efter arbetsköparnas vinstkalkyler. Medan en växande grupp ställs utanför arbetsmarknaden hänvisade till fattigdom, i en av samhället bekostad förvaring eller hamnar helt utanför i en informell sektor.

Den tekniska utvecklingen har vuxit ur privategendomens trånga ramar och kapitalisterna ”liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit”, som det så poetiskt heter i Kommunistiska Manifestet.

Den tekniska utvecklingen blir en anklagelse mot den liberala bilden av mänskliga samhällen som en ansamling av arbetskraft och konsumenter som står till det privata näringslivets förfogande. Statens uppgift är att fostra och disciplinera en anställningsbar och lydig arbetskraft och köpstarka och trendkänsliga plånboksinnehavare. Samhällets framgångar mäts i det privata näringslivets vinstnivåer och i det samlade värdet på de varor och tjänster som cirkulerar i samhället.

Det är den synen på samhället som måste utmanas för att vi ska kunna förvandla den tekniska utvecklingen till att även bli en för mänskligheten positiv utveckling.

Det kräver visserligen betydligt mer intelligens än den stora gruppen experter, ekonomer, politiker och förståsigpåare som dominerar debatten i Sverige besitter.

Som tur är finns Stephen Hawking, som brukar beskrivas som världens mest intelligenta människa. Han uttalade sig nyligen om robotarnas sköna nya värld och menar att vi står inför ett vägskäl. ”Om maskiner producerar allting som vi behöver, så kommer utgången bero på hur sakerna fördelas. Alla människor kan njuta ett liv av överflöd och ledighet om den maskinproducerade rikedomen fördelas, eller så kan det stora flertalet sluta i förfärlig fattigdom om maskinernas ägare lyckas förhindra rikedomens fördelning. Än så länge verkar trenden luta åt det senare, med en teknologisk utveckling som driver på ständigt ökade orättvisor.”

Hawking som vanligtvis blickar ut mot universums svarta hål, iakttar även det svarta hål som utgörs av den kapitalistklass som behärskar USA och världen och som slukar allt som kommer i dess närhet. Nyligen konstaterade finanstidningen Forbes att USA:s 400 rikaste personer har en samlad rekordförmögenhet på över 19.000 miljarder svenska kronor, eller lika mycket som Brasiliens samlade BNP. Detta i ett land där 56 miljoner människor, eller 15 procent av befolkningen, är beroende av matkuponger för att klara vardagen.

När Hannah Arendt sa att kapitalismen gör oss människor överflödiga glömde hon den viktiga motsatsen att människor även kan göra kapitalismens överflödig.

Om den produktionsapparat som mänsklighetens gemensamma strävan har frambringat befrias från den klick som förvandlat den till sin egen privata egendom och istället gör produktionen till det som den är; allas vår gemensamma egendom och vårt gemensamma ansvar.