Rödgrön färd i stadig högerfil

Den rödgröna skuggbudgeten har begåvats med titeln ”Ny färdriktning”, men innehållet täcker inte upp för löftet. Istället innebär skuggbudgeten en fortsatt färd     i stadig högerfil. Farten är något lägre, men färdriktningen fortsatt EU-liberal.

I debatten gör såväl de politiska reportrarna som de båda alliansernas företrädare vad de kan för att runka upp skillnaderna. Lite dramatik måste skapas kring valrörelsen. Men dramaturgin är lätt genomskådad.

Ta bara skattepolitiken. I snart fyra år har Mona Sahlin och Thomas Östros tjutit sig hesa över höger- alliansens orättvisa skattesänkarpolitik, som gett mest till de rika, som genomförts med lånade pengar och som infört straffbeskattning för pensionärer, arbetslösa och sjuka.

Men de rödgröna lovar alls inte att riva upp högerns orättvisa skattepolitik. Istället behålls högerns skattesänkningar om 70 miljarder sånär som på 2-3 miljarder kronor. Bara de med allra högst inkomster – nästan alla moderater –  får en liten skattehöjning när deras jobbskatteavdrag minskas.

”Alla fattar väl att det inte går att höja skatten igen”, säger Mona Sahlin, ivrigt sneglande mot de medel-klassväljare som skall avgöra valet. Låt gå för det. Vi är inga vänner av skattehöjningar i krisen. Men naturligtvis går det att ändra på orättvisa skattesänkningar. Ersätt jobbskatteavdraget med ett höjt grundavdrag som trappas ner med inkomsten. En sådan växling åtgärdar åtminstone de värsta orättvisorna.

Men icke. Istället för att avskaffa orättvisorna lappar och lagar de rödgröna på högerns orättvisa politik. Genom att lova sänkt skatt på pensioner. Det är naturligtvis bra. Lite rättvisa är bättre än ingen rättvisa alls. Men de rödgröna avskaffar inte straffskatten på pensionerna, de bara minskar den.

Samtidigt som sjuka och arbetslösa hålls kvar i strykklass. Ersättningarna höjs lite grann, framförallt genom höjningen av taket, men straffbeskattningen behålls.

Också med en rödgrön regering gäller att pensioner och ersättningar skall beskattas hårdare än arbetsinkomster, de sämst ställda skall betala en större andel av sin magra inkomst i skatt. Det är rent skamligt.

Den rödgröna skuggbudgeten innehåller en hel del charader, som löftet om att återinföra den förmögenhetsskatt som de rödgröna själva tog initiativet till att avskaffa. Eller rättare sagt löftet om att utreda möjligheten att införa en skatt på förmögna, för mer substans innehåller inte detta billiga försök att spela vänster.

Urban Bäckström är upprörd, fattas bara annat. Hans uppdrag att tillvarata de förmögnas intressen till sista kronan. Men Bäckström kan vara lugn. De rödgröna lovar nämligen att genomföra utredningen ”i bred dialog med näringslivet”. Lita på att Bäckström och hans kompisar får sista ordet.

Det går inte att höja skatten igen, säger Mona Sahlin. Men de rödgröna kan höja såväl koldioxidskatten som skatten på tobak och alkohol. Den höjda koldioxidskatten sägs ha ambition att värna klimatet, men i en situation då det i stora delar av Sverige saknas alternativ till bilen, så handlar det i grunden om skatteutplundring. Detsamma gäller skattehöjningarna på tobak och alkohol, som inte ens kläs ut i folkhälsoskäl. Det handlar bara om att plocka in pengar.

När det inte går att höja skatten för de bättre bemedlade läggs trycket över på indirekta skatter. Enligt principen att de med låga inkomster skall betala en större andel av sin inkomst i skatt än de med höga. Att kalla sådant vänsterpolitik är en skymf.

Skuggbudgeten innehåller ett frenetiskt duttande med småpengar till diverse behjärtansvärda ändamål  – en skolköpspeng hit och en djurskyddsombudsman dit, ett pyttelitet investeringsbidrag till bostadsbyggande och ett lika pyttelitet tillskott till ensamstående mammor. Mycket är sympatiskt, men just litenheten gör anrättningen svår att svälja. Detta representerar inte en ny färdriktning, utan bara valfläsk att skylta med.

Men låt oss lämna detaljerna för grundprinciperna, som verkligen bestämmer färdriktningen. I detta avseende är de rödgröna glasklara. Det är EU-politikens regler som skall gälla. Den offentliga sektorns sparande skall visa ett överskott på 1 procent över en konjunkturcykel. Utgiftstak skall styra budgetpolitiken. Riksbanken skall vara självständig och ha prisstabilitet som övergripande mål för penningpolitiken. 

Det är EU:s lagstadgade högerpolitik som ligger till grund för de rödgrönas göranden och låtanden – föga förvånande vad gäller Mona Sahlin, som alltid varit EU-vän, och knappast heller vad gäller Maria Wetterstrand, vars parti konverterat till EU-anhängare, men anmärkningsvärt vad gäller Lars Ohly, som fortfarande kallar sig både socialist och EU-motståndare.

Visst kräver politiken kompromisser, men om kompromisserna kräver att ett föregivet vänsterparti ger upp allt vad vänsterpolitik heter, så har det gått alldeles över styr.

”Om man svälter kan man inte sälja sin morsa för en smörgås”, som Lars Jeppsson uttryckte det på Röd Front i Karlshamn.
EU-politiken innebär en resursomfördelning från fattiga till rika och från det offentliga till det privata. Bevisligen. Det är bara att titta på vad som hänt sedan Sverige blev medlem i EU. Siffrorna talat ett entydigt språk.

Låt oss fokusera vid det offentliga, som de rödgröna påstår sig värna.

Sedan snart 30 år har den offentliga sektorns andel av BNP successivt minskat. Politiken har prioriterat skattesänkningar för de rika framför satsningar på det gemensamma. I en situation av ökade välfärdsbehov leder en sådan politik oundvikligen till nedskärningar.

Sedan 2006 motsvarar minskningen 57 miljarder kronor. Hade offentlig sektor tilldelats samma andel av BNP som 2006, så hade välfärden 2010 haft 57 miljarder kronor mer att röra sig med.

Nu anser finansminister Borg som bekant att krisen är över och i vart fall anser han att extrabidragen till kommunerna inte är nödvändiga längre, trots att antalet anställda i kommunsektorn minskat med 25 000 det senaste året och trots att ytterligare 20 000 jobb hotas det kommande. I vårbudgeten drog därför Borg in det extra statsbidraget för 2011.

De rödgröna upprörs med rätta över detta. Men det som storståtligt kallas satsningar på bättre välfärd krymper ändå ihop till för små plåster på högerpolitikens sår. Så konstaterar de rödgröna att det samlade  underskottet i kommuner och landsting beräknas till 8 miljarder kronor för 2011 för att strax därpå beskriva sitt eget tillskott om 7 miljarder som en offensiv satsning för nya jobb.

Givetvis är 7 miljarder kronor bättre än inga pengar alls. Men de rödgröna tillför inga nya jobb som ersättning för de som redan gått förlorade, utan de räddar bara en del av de jobb som försvinner om Borg får hållas.

En ny färdriktning kräver helt andra tag, kräver åtminstone att offentlig sektor tillförs de 57 miljarder kronor som på årsbasis gått förlorade sedan 2006. Men någon sådan ambition har inte de rödgröna. Deras politik bara minskar tempot i nedskärningarna av det offentliga.

Mona Sahlin & Co har fullständigt rätt i att högeralliansen saknar jobbpolitik. Försämringar för arbetslösa och sjuka skapar inga nya jobb, bara större elände.

Men samtidigt är deras egna ambitioner mer än lovligt timida.

I början på 1990-talet låg sysselsättningsgraden i Sverige på 84 procent. Det  lär vara så nära full sysselsättning det går att komma i ett kapitalistiskt land. För att idag nå upp i denna sysselsättningsgrad krävs 700000 nya jobb. Men de rödgröna talar om 100000 nya jobb och utbildningsplatser och ambitionen om att nå upp i en sysselsättningsgrad på 80 procent.

Det är inte en politik för full sysselsättning, utan en politik för permanent massarbetslöshet.

Vi vill alls inte vara missunnsamma. De rödgrönas budget är tveklöst att föredra framför högeralliansens – genom de små satsningarna på pensionerna, på offentlig sektor, på byggande, på a-kassan, genom delvis indragna skattesubventioner till de rika och genom minskade anslag till krigsmakten. Men den representerar  alls inte någon ny färdriktning, bara en något långsammare färd på samma väg. En ny färdriktning kräver helt andra tag. Några förslag:

✔Bryt med EU:s lagstadgade högerpolitik. Sverige ut ur EU!
✔Lagstifta om sex timmars arbetsdag!
✔Återreglera kapital- och finansmarknaderna!
✔Förstatliga företag som flyttar jobben utomlands.
✔Återanställ och nyanställ i offentlig sektor. Vad sägs om 200000 nya jobb, som Lars Ohly och Vänsterpartiet krävde så sent som i valet 2006.
✔Ta pengarna där de finns. Höj skatten på kapital, vinster, aktieutdelningar och höga inkomster.

Den rödgröna skuggbudgeten representerar ingen vänsterpolitik. Den utgör högerpolitik medium eller på sin höjd högerpolitik light.

4 maj 2010
Proletären nr 18