”Skolsatsningar” är nedskärningar

Situationen i skolan ser ut att bli en av de stora frågorna i nästa års valrörelse. Av naturliga skäl. Skolan i Sverige tappar stadigt i resultat i internationell jämförelse, på tok för många elever hoppar av eller lämnar skolan utan godkända betyg och lärarutbildningarna lockar allt färre. Som om inte det var nog har vi fått ett skolsystem där privata skolkoncerner helt sonika kan ställa tusentals elever på gatan, om vinsten inte är stor nog.

Man kan och bör anklaga utbildningsminister Jan Björklund för skolkrisen. I sju år har Björklund gjort ont värre genom idoga försöka att implementera sina auktoritära kunskaper från Officershögskolan på det svenska skolsystemet. Det kunde bara gå åt skogen.

Ändå är det fel att peka ut Björklund som ensam ansvarig. Skolkrisens djupaste rötter finns i kommunaliseringen av skolan, genomförd 1989 av dåvarande skolministern Göran Persson (S), och i det marknadsliberala friskolesystemet, infört av regeringen Bildt 1992. Dessa två ”reformer” slog sönder ett enhetligt och hyggligt likvärdigt skolsystem (enhetsskolan) och har idag gett oss en alltmer ojämlik skola i allt större kris.

Till kommunaliseringen och kapitaliseringen skall sedan läggas en allt snålare resurstilldelning, styrd av kapitalets anspråk på en allt större andel av produktionsresultatet. Strypta resurser har i 25 år gjort nedskärningar och besparingar till skolans normaltillstånd. Ju mer politiker av olika kulörer talar om skola, vård och omsorg, desto mindre får dessa verksamheter kosta.

Idag har Jan Björklunds kamp mot den föregivna flumskolan nått vägs ände. Betygspiska och katederpedagogik råder inte bot på mindre resurser, med oundvikligt och bara alltför uppenbart resultat. Inför valet tävlar därför partierna med varandra om att ”satsa på skolan”.

Det är naturligtvis vällovligt. Satsningar är bättre än nedskärningar. Men ändå skorrar retoriken mer än lovligt falsk.

Låt oss börja med regeringen och Jan Björklund. När höstbudgeten presenterades kunde en stolt Björklund annonsera 3,9 extramiljarder till skolan. Under fyra år. Det gör 975 miljoner om året, att jämföras med 12000 miljoner till det femte jobbskatteavdraget. För regeringen går skattesänkningar fortsatt före välfärdssatsningar.

975 miljoner är en ansenlig summa. Men vet att det idag finns cirka 1300000 elever i grundskola, gymnasium och vuxenutbildning. Utslagen per elev och år krymper den ståtliga satsningen till 750 kronor.

Men inte ens den summan är riktigt sann. I enlighet med den nyliberala budgetregim som numera råder i Sverige och som samtliga riksdagspartier bekänner sig till, så finns det nämligen en automatisk nedskärningsmekanism i statens bidrag till välfärden. Den består i att statsbidragen till kommunerna inte räknas upp med tillväxt och inflation, vilket gör att de automatiskt krymper som andel av BNP. Enligt Ekonomistyrningsverket skär staten på detta sätt ner kommunbidragen med 15 miljarder kronor om året.

Två tredjedelar av denna nedskärning drabbar skola, vård och omsorg, det vill säga 10 miljarder kronor. Låt oss anta att skola, vård och omsorg drabbas lika och vi kan konstatera att den automatiska nedskärningen är minst tre gånger så stor som regeringens ståtliga ”satsning”.

Inte undra på då att 12600 lärartjänster försvunnit från svensk skola sedan 2006, allt enligt riksdagens utredningstjänst.

Vad med Stefan Löfven, som ju talar mycket och stort om skolan? Ja, sossarna nästan dubblar regeringens ”satsning” på skolan i sin budget, men lägger som regeringen 12 miljarder kronor på skattesänkningar (genom att lova att behålla det femte jobbskatteavdraget) och stjäl precis som regeringen 10 miljarder från välfärden genom automatiskt minskade kommunbidrag. Det blir minus där också.

I år beräknas kommunsektorn går med överskott, framförallt genom en återbetalning från AFA Försäkring (på grund av felräkning av den så kallade pensionsskulden). Men enligt chefsekonomen Mats Kinnwall på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är det sedan stora underskott som gäller.

Detta är perspektivet. Trots allt prat om att ”satsa på skolan” och trots alla budgetlöften, så är det fortsatta nedskärningar som gäller – under nuvarande regering, men framförallt under nuvarande budgetregim.

För vår del menar vi allvar med att satsa på skolan och på alla barns och ungdomars rätt till en bra och likvärdig utbildning. Därför vill vi ha en helt annan budgetregim.

Vi anser att behoven skall fastställas först och att resurser skall tillföras skolan (och annan välfärd) i enligt med dem. Vi anser att välfärden är viktigare än skattesänkningar; vi anser rentav att skatter bör höjas om behoven kräver det, först och framförallt för dem som har råd att betala mer i skatt. Vi anser att skatt skall betalas efter bärkraft.

För övrigt vill vi driva ut kapitalismen från skolan, avskaffa friskolorna, och förstatliga huvudmannaskapet för skolan. Någon fullständig jämlikhet är inte möjlig under kapitalismen, för det sätter klassklyftorna obönhörligt stopp. Men en statligt sammanhållen enhetsskola, med resursfördelning efter behov, är den skolform som erbjuder mest lika möjligheter. Vi vill återupprätta enhetsskolan!