Släpp inte arbetstiden fri!

Skulle det finnas ett pris i medelklassig världsfrånvändhet är de givna vinnarna miljöpartisterna Klara Lidman och Nora Hansson Bittár. I en debattartikel (SvD, 4 augusti) diskuterar de arbetstidens längd, men vill inte sänka den som tidigare varit miljöpartiets krav utan ”släppa den fri”. En normalarbetsdag tillhör det förgångna fabrikssamhället och nu med en modern, flexibel arbetsmarknad känns den ”daterad”. Nej, låt alla bestämma sin egen arbetstid och göra sina egna prioriteringar, för vi har ju aldrig varit så fria som vi är nu!

Lidman och Bittár verkar inte har koll på att även i det samhälle de benämner ”postindustriellt” finns det fortfarande hundratusentals arbetare som jobbar på fabriker och i verkstäder.

Framförallt borde de ”gröna debattörerna” lämna sina kontor med öppna planlösningar och testa sina argument mot de massor av arbetare som har sin försörjning i offentlig sektor och i servicebranschen. De skulle möta de undersköterskor och vårdbiträden som redan nu inte jobbar heltid, men absolut inte gjort det som ett ”medvetet livsval”, utan för att arbetsköparen inte anställer på heltid eller för att kroppen och det obetalda hemarbetet inte tillåter det.

De borde pröva att säga att arbetsdagen skulle släppas fri till kassabiträdena, till lokalvårdarna, till butiksbiträdena som absolut inte har råd att gå ner i arbetstid.

Nej, det behövs inget frisläppande av arbetstiden som under kapitalistiska förhållanden bara innebär mer makt åt kapitalägarna och mer ofrihet och otrygghet för arbetarna. Det som behövs är istället en lagstadgad, generell arbetstidsförkortning till sex timmar, med bibehållen lön.

Frågan om sextimmarsdag har kommit upp på tapeten igen, framförallt genom försöket på Svartedalens äldreboende i Göteborg. De positiva effekterna har inte låtit vänta på sig. För de anställda med sextimmarsdag ökar närvaron, sjukfrånvaron minskar liksom behovet av timavlönade, samtidigt minskar också samhällets kostnader för sjuklön kraftig, cirka 20 procent. Högeralliansen och SD har gjort allt de kan för att stoppa försöket i förtid men det har inte lyckats. Det kostar för mycket, är det välkända högerargumentet.

Vid årsskiftet avslutas försöket ändå, eftersom det just är ett försök. Kommunistiska Partiet i Göteborg har startat en namninsamling bland äldreboendena och sjukhemmen som kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det är bra – fler arbetargrupper borde kräva arbetstidsförkortning, men också med insikten om att det måste gälla alla arbetare och alla anställda i hela Sverige. För att vi ska kunna uppnå en generell sextimmarsdag som inte stannar vid projekt eller försök under några år krävs en politisk kamp för en lagstadgad arbetstidsförkortning.

Införandet av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle vara bra för både de som idag arbetar heltid och deltid. Sex timmarsdagen skulle minska stress och utslitning för de som idag har arbete, och i praktiken innebära en löneökning för dem som nu tvingas jobba deltid.

Det skulle dessutom vara en verklig åtgärd mot arbetslösheten genom att dela på jobben och ge en möjlighet till försörjning för de över 400 000 människor som idag förvägras arbete. För alla som inte har jobbet som hobby börjar livet efter arbetsdagens slut och en arbetstidsförkortning ökar möjligheten för alla att hinna med familj, samhällsengagemang och fritid.

Argumentet mot en sextimmarsdag från både de öppna högerpartierna och Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet är att det är en omöjlig samhällsekonomisk ekvation. Men i ett Sverige med en produktivitet som har mer än tiodubblats sedan den nuvarande åttatimmarsdagen infördes 1919 blir det falsk matematik.

Det vittnar om den totala kapitulation för den nyliberala åtstramningspolitiken hos alla etablerade partier, och där politiken allt mer handlar om att göra det så bra som möjligt för det så kallade näringslivet i from förhoppning att de vill investera några fler av sina miljarder i Sverige. Men faktum är att detta så omhuldade monopolkapital i praktiken motbevisar de inskränkta politikerna. De säger öppet att de inte har behov av arbetskraften åtta timmar per dag. Inom industrin har arbetsköparna tvingat igenom avtal om arbetstidsförkortning som träder i kraft vid nedgångar i konjunkturen. De erkänner med andra ord att sex timmars arbetsdag är såväl möjligt som önskvärt, men vill inte stå för notan utan skickar vidare den till arbetarna.

Så frågan kvarstår, vem ska betala för en generell arbetstidsförkortning? Svaret är enkelt och givet. Att genomföra sextimmarsdagen beräknas kosta 90 miljarder. Det ska ställas mot årets utdelningar till aktieägarna för de 20 största företagen på Stockholmsbörsen som landar på skyhöga 125 miljarder. Eller mot Sveriges 100 rikaste personers förmögenhet på 1800 miljarder.

Det som behövs är inte att arbetstiden släpps fri utan genom arbetarkamp tvingas ner. Det skulle innebära en enorm och välbehövlig överföring av samhällets resurser från de få till de många.