Slut upp i Röd Front 1 maj!

På söndag är det 1 maj, den dag på året som i över hundra år varit vigd åt arbetarklassens krav och kamp.

Dessvärre ser 1 maj inte längre någon fullständig arbetarmobilisering, som i begynnelsen. Förklaringarna är många, men en är tveklöst partipolitiseringen av 1 maj. Sedan många år ser de flesta större städer i Sverige inte en stor, utan två, tre eller rentav fyra mindre manifestationer.

Många människor till vänster beklagar denna splittring, men det är att börja i fel ända. Splittringen på 1 maj är ett uttryck för arbetarrörelsens splittring och den kan bara upphävas
genom att arbetarrörelsens olika riktningar ställer sina alternativ mot varandra, för politiskt intresserade arbetare att ta ställning till. Enighet uppnås i klasskamp och åsiktskamp, inte genom att motsättningar sopas under mattan.

Inför årets 1 maj är denna gamla sanning tydligare än någonsin. Ta kriget mot Libyen som exempel. Socialdemokraterna är med självklarhet för kriget och den svenska krigsinsatsen, såsom de också är för kriget och den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Sossarna hejar på USA och Nato.

Sak samma med Vänsterpartiet, som också stödjer det svenska deltagandet i kriget mot Libyen, om än med något större vånda. Till det skall sägas att Vänsterpartiet initialt stödde också den svenska krigsinsatsen i Afghanistan, ett stöd som välkommet drogs tillbaka efter många år, men med den något märkliga motiveringen att detta krig inte går att vinna. Hade krigsinsatsen varit mer framgångsrik hade V alltså fortsatt stött också kriget i Afghanistan.

Men nu är alltså Ohly, Linde & Co tillbaka på ruta ett. Som hejarklack och bidragsgivare till det imperialistiska kriget. Vänsterpartiet hejar som storebror på USA och Nato.

För att avsluta denna korta genomgång så säger syndikalistiska SAC varken bu eller bä om kriget och inom trotskistiska SP finns i vanlig ordning lika många uppfattningar som det finns medlemmar. Men krigsaktivisterna som tongivande.

Så vart skall krigsmotståndare och antiimperialister ta vägen på 1 maj? Ja, det finns bara ett alternativ, att styra kosan till Röd Front, där det konsekventa krigsmotståndet och antiimperialismen fortsatt hålls i högsäte.

I Röd Front bär vi fram arbetarrörelsens klassiska paroll: Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig. Vi säger kategoriskt nej till det imperialistiska överfallet på Libyen och till det svenska deltagandet i kriget.

Detta betyder inte att vi hejar på Gaddafi i förhållande till det libyska folkets krav på social rättvisa och demokrati. Men det betyder att vi hävdar att social rättvisa och demokrati aldrig kan bombas fram av imperialismen, av samma imperialism som håller de brutalaste diktatorer och de mest orättvisa samhällsordningar under armarna, så snart det tjänar imperialismens intressen. Det libyska folkets frihet måste vara dess eget verk.

Kampen mot kriget är en huvudfråga på 1 maj 2011. För att kriget så tydligt visar på skiljelinjerna inom svensk arbetarrörelse och vänster. Krigsmotståndare väljer Röd Front. För att alla andra manifestationer representerar bombvänsterns olika schatteringar.

Men inte bara kriget, utan också den inhemska politiken ställer alternativen klara och tydliga: EU-dikterad högerpolitik mot arbetarpolitik och socialism.

Inom socialdemokratin gick det en nostalgisk suck av lättnad när Håkan Juholt höll sitt installationstal på extrakongressen i mars. Äntligen en sosse som låter som en sosse, viskades det befriat i bänkraderna.

Men Juholts inställsamma vänsterfraser har redan gått till historien som världens kortaste vänstervåg, för redan dagen efter kongressen lät han åter som den högersosse han är.

Eller för att tala med Ann Charlott Alstadt i LO-tidningen 15 april: ”Hur kan det radikalaste tal en partiledare hållit sedan, typ 1917, några dagar senare ta mänsklig form i Rutsossen Tommy Waidelich?”

Det är en så dräpande kommentar att vi inte har mycket att tillägga. För vad säger Håkan Juholt med utnämningen av Tommy Waidelich till ekonomisk talesperson? Jo, inte bara
att Rutavdraget är bra och skall vara kvar, utan också att EU och euron är bra och inte minst de nyliberala budgetregler som utgår från EU och som sedan EU-inträdet lagt en privatiserande strypsnara om den offentliga välfärden.

Waidelich är inte för inte en fanatisk EU-anhängare.

Juholt talar om ”social demokrati” istället för om ”demokratisk socialism”, vilket är en markering god som någon. Juholt vill ha en något mer rättvis kapitalism, men han ser
ingen framtid bortom kapitalismen eller ens bortom de kapitalistiska förhållandenas expansion inom en välfärdssektor som länge var fredad från profitintressets inverkan.

Den som säger nej till privatiseringar inom det offentliga bör hålla sig långt borta från sossarnas manifestationer på 1 maj.

Vad då med Vänsterpartiet? Här vill vi bara stilla påminna om alla de eftergifter som den ministerkåte Lars Ohly och hans kamrater gjorde inför valet, som villkor för att få vara med i Mona Sahlins gäng, eftergifter som V ingalunda dragit tillbaka (de kommer ju ett nytt val 2014). Som rödgrön säger Lars Ohly inte längre nej till EU eller ens till det militära samarbetet inom EU; han accepterar pensionsöverenskommelsen, som nu sänker redan låga pensioner, och makalöst nog accepterar han och hans parti de nyliberala budgetreglerna med utgiftstak, överskottsmål och allt, just de regler som är nedskärnings- och privatiseringspolitikens bulldozer.

Detta är inte vänsterpolitik utan högerpolitik light.

Behöver vi säga mer? Som antiimperialist, antikapitalist och socialist har du ett alternativ på 1 maj, att sluta upp i Röd Front. Där manifesterar vi bakom huvudparollerna:
• Nej till privatiseringar – bygg ut offentlig sektor!
• Vi kräver människovärdet åter – rättvisa för sjuka, arbetslösa, ungdomar och pensionärer!
• För arbetarpolitik och socialism!
• Internationell solidaritet – inga svenska trupper till imperialismens krig!

I Röd Front lever EU-motståndet och tanken på ett annat och bättre samhälle, fritt från klassklyftor och kapitalistiskt profitbegär; här manifesterar vi för ett fritt Palestina och till försvar av det socialistiska Kuba och det antiimperialistiska Venezuela.

Så tveka inte: Slut upp i Röd Front!