Sluta lyssna på pamparna

Refuserat inlägg till tidningen Arbetet

Den senaste veckans avslöjanden om Kommunalledningens mygel, lyxliv och korruption visar hur avgrundsdjup klyftan ner till oss medlemmar är och vilken rutten och korrupt anda som lever i toppen.

Många frågar sig varför man ska vara med i ett fackförbund där ledningarna bara ser till att sko sig själva. Vem vill betala medlemsavgifter som slösas på lyxlägenheter och dyra viner åt pamparna i Stockholm?

Den största faran mot den fackliga tanken är de fackliga ledningarna själva. Deras förakt mot medlemmarna har lett till att den fackliga organisationsgraden idag är nere på 1930-talets nivåer.

Facktopparna – som sätter lojaliteten med motparten före solidariteten med de egna medlemmarna – har sedan länge motverkat aktiviteten bland gräsrötterna, avskaffat och beskurit den interna demokratin och förföljt och registrerat radikala arbetare.

Istället för att ta kamp för förbättringar agerar facktopparna för att förhindra strejker och konflikter och se till att medlemmarna nöjer sig med så lite som möjligt.

Det ser olika ut i de olika förbunden, men utvecklingen, eller snarare avvecklingen, går åt samma håll. Fackförbund slås ihop till gigantiska förbund där ledningarna hamnar allt längre från medlemmarna på golvet. Antalet LO-förbund har mer än halverats på 40 år.

Samtidigt slår man ihop avdelningar inom förbunden. Det skapas storavdelningar som innebär att medlemmar tvingas åka många mil för att ta sig till sina fackförbundsmöten. Makten koncentreras hos representantskap. Medlemmarna passiviseras och reduceras till att betala medlemsavgifter. På många arbetsplatser finns inga fackklubbar alls utan istället är det en anonym ombudsman utan lokal förankring som förhandlar åt arbetarna.

Den verkliga makten ligger hos förbundsledningarna med säte i Stockholm där förhandlingar med motparten förs långt över huvudet på medlemmarna. Genom en snårskog av lagar och avtal har man sett till att garantera fredsplikten. Det är vad den socialdemokratiska dominansen i fackföreningen har lett till.

Samtidigt vore det fel att skylla allt på samförståndsivrande facktoppar. Skulden ligger även hos oss arbetare själva.

Även om det finns en växande ilska mot de ständiga försämringarna och ett pyrande missnöje över de tandlösa fackföreningarna, så blir missnöjet sällan mer än ett besviket ombudsmannatänkande. Vi hoppas fortfarande att någon annan ska lösa problemen åt oss och accepterar den passivitet som ledningarna och arbetsgivarna vill se hos oss. Allt för sällan tar missnöjet steget över till att lita till egna krafter.

Skandalerna inom Kommunal visar varför vi måste sluta lita till fackpamparna. De tänker inte som oss och de har inte samma moral som oss på golvet. De har blivit som den motpart som svenska arbetare en gång i tiden bildade fackföreningar för att kämpa emot.

Vi måste gå tillbaka till meningen med fackföreningen, som en kollektiv och demokratisk organisering på gräsrotsnivå, för att samla alla arbetare på arbetsplatsen – oavsett om dessa är anställda av den egna arbetsköparen eller av någon underleverantör eller bemanningsföretag.

Det är vi arbetare själva som måste diskutera och besluta om våra egna angelägenheter. Det är inte fackliga ledares uppgift att tala om för arbetarna vad de ska göra och tycka. Det är arbetarnas uppgift att tala om för ledarna vad de ska göra och tycka.

Om fackliga ledare har sålt sin själ till motparten så återstår att ställa ledningarna åt sidan och välja våra egna representanter. Om det inte finns några fackliga möten att gå till, så gäller att vi på egen hand samlas.

Och det gäller inte minst att utmana samförståndet för fackföreningsrörelsen i Sverige. För framtidens fackliga strider behövs inte nya former av klassamarbete och korruption, det behövs nya aktiva former av kamp och demokratiska principer.

Dennis Andersson, Byggnads
Stig Berlin, Kommunal
Tove Janzon, Kommunal
Jorge Nuñez, IF Metall
Karl Strandberg, Elektrikerna
Samtliga medlemmar i Kommunistiska Partiets partistyrelse