Storföretagens lydiga robotar

För drygt en månad sedan när Socialdemokraterna inledde sin kongress på Svenska Mässan i Göteborg fanns fackförbundet IF Metall på plats med egen monter. Det kan tyckas självklart att ett fackförbund som IF Metall ville påverka de socialdemokratiska ombuden i frågor som är viktiga för deras medlemmar, så som ett förbud av bemanningsföretag, ett stopp för tvångsövertid eller sex timmars arbetsdag.

Uppenbarligen är det inte lika självklart för IF Metalls ombudsmän som istället visade upp en ny industrirobot från storföretaget ABB. Ombudsmännen Hans Palmqvist och Erik Dullbo var sprickfärdiga av stolthet och kunde berätta att de var där för att visa att svensk industri var ”high tech så att det bara skriker om det”. De två välbetalda ombudsmännen bedyrade att de inte var köpta direkt av ABB, utan att de gör reklam för storföretagen helt gratis (Dagens Opinion, 11 april).

Till helgen kommer IF Metall själva samlas till kongress på Svenska Mässan i Göteborg och huruvida robotar i industrin kommer att diskuteras återstår att se, men att kapitalisterna driver på för en robotisering inom produktionen står klart. I debatten omgärdas automatiseringen av ett rosa skimmer där ”tråkiga” jobb försvinner och alla på något magiskt vis kan ha ”kreativa och skapande” arbeten.

Dock är det ett stort mått av önsketänkande från kapitalistiskt håll. Det är lätt att se hur en fullständig automatisering är en våt dröm för kapitalisterna – drömmen om en produktion där arbetarklassen ersatts av robotar som går att styra fullt ut. En första inledande programmering och sedan gör de precis som ägarna önskar. Inga av utslitning sjukskrivna arbetare och inga arbetare som ställer krav på arbetsmiljö och löner. Det är som sagt en utopi. En kapitalism utan en arbetarklass är en omöjlighet.

Robotar kan inte skapa något mervärde åt kapitalister, det kan endast den mänskliga arbetsinsatsen göra. Även om det är möjligt att rationalisera så att ett mindre antal arbetare producerar ofantligt mycket mer till samma kostnad, så återstår problemet för kapitalisterna att realisera det mervärde som finns nedlagt i arbetet. Någon måste köpa det som har producerats för att det i slutändan ska bli någon vinst.

Därför blir också debatten om en så kallad robotskatt som förs fram av liberala debattörer så falsk. För var ska skatten komma ifrån när företagen inte längre kan göra profiter på det mänskliga arbetet?

Frågan är inte ny. Det finns en historia om när Walter Reuther, bilarbetarfackets ledare i USA, visades runt i en av Fords fabriker på 1950-talet. Fabrikschefen pekade nöjt på den i hög grad automatiserade produktionen och frågade Reuther om han inte var orolig över hur de där maskinerna ska kunna betala medlemsavgift till facket. Reuther svarade med en motfråga till fabrikschefen. Hur skulle Ford lyckas sälja bilar till dessa maskiner?

Debatten om den automatiska revolutionens faror handlar inte om teknikfientlighet. Det är inte tekniken som är faran, utan det privata ägandet och makten över produktionen. Redan Marx pekade på hur tekniska framsteg blir sociala katastrofer under privategendomens system. Det som har potential att befria människor från tvång – inte minst från lönearbetets tvång – innebär i praktiken ökad ofrihet.

Den världskände fysikern Stephen Hawking (som brukar beskrivas som världens mest intelligenta människa) beskrev detta på ett bra sätt redan för två år sedan när han fick frågan om storföretagens automatisering på sajten Reddit:

”Om maskiner producerar allting som vi behöver, så kommer utgången bero på hur sakerna fördelas. Alla människor kan njuta ett liv av överflöd och ledighet om den maskinproducerade rikedomen fördelas, eller så kan det stora flertalet sluta i förfärlig fattigdom om maskinernas ägare lyckas förhindra rikedomens fördelning. Än så länge verkar trenden luta åt det senare, med en teknologisk utveckling som driver på ständigt ökade orättvisor.”

Hawkings ord blir till en skarp anklagelse riktad mot kapitalismens orimlighet. Det finns idag tekniska förutsättning för att skapa en produktion som kan möta människors behov, minska arbetstiden till ett minimum och skapa ett överflödssamhälle för alla utan att skada miljön eller vår planets ekologi, men istället används teknologin för att berika ett fåtal ägare och resultatet blir det rakt motsatta. Massarbetslöshet, fattigdom, och miljöförstöring.

Därför blir ombuden för IF Metalls vurmande för ABB:s nya robot i bästa fall aningslös, och i sämsta fall förvandlar de sig själva till robotar som låter sig styras av de företag de egentligen ska ta kamp mot. Det går inte att hylla teknikutvecklingen utan att samtidigt kämpa för att tekniska framsteg ska komma alla delar av samhället till del.

En sådan kamp måste föras med insikten om att den produktionsapparat som mänsklighetens gemensamma strävan har frambringat måste befrias från den klick som förvandlat den till sin egen privata egendom och istället gör produktionen till det som den är; allas vår gemensamma egendom och vårt gemensamma ansvar.