Sverige ska brytas sönder för att EU-makten ska stärkas

På regeringens uppdrag har en statlig utredning med det sanslöst byråkratiska namnet Indelningskommittén presenterat ett förslag om att ersätta dagens 21 län med 6 regioner.

För att politiskt motivera införandet av storregioner hänvisar den ansvariga ministern Ardalan Shekarabi på DN Debatt främst till att ”Hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar” och framhåller att dagens landsting ofta inte har ”tillräcklig volym” för effektiva investeringar och för att bedriva forskning och vård av högsta kvalitet.

Landstingens storlek är också för olika för att kunna garantera alla medborgare likvärdig vård. Spetskompetens går förlorad.

Resonemanget är inte nytt. Redan för tre år sedan skrev Göran Stjernstedt, den borgerliga alliansregeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården, i en debattartikel i Dagens Industri: ”Minska antalet landsting. Sjukvården måste bli effektivare, mer professionell och mer jämlik.”

Det är förrädiska resonemang, i grunden rent oärliga. För det är då rakt inte landstingens storlek som orsakat de senaste tjugo årens svenska vårdhaveri. Den främsta orsaken är en gigantisk omfördelning av resurser, läs skattepengar, som berövats den svenska hälso- och sjukvården.

Sanningen är att vårdresurserna började minskas samtidigt med det nyliberala systemskiftet. Med EU:s lagstadgade fria rörlighet för kapitalet förändrades i ett slag politikens uppgift från att ta tillvara folkets behov av vård och omsorg till att se till kapitalets behov av nya profitmöjligheter.

Nu är tanken på stora regioner inget nytt i vårt land. Först ut var Region Västra Götaland. Redan i april 1995, bara fyra månader efter Sveriges inträde i EU, omtalas i ett oansenligt PM för första gången att politikerna i landstingen i Skaraborg, Älvsborg och Bohuslän har för avsikt att omgående bilda ett västsvenskt kommunalförbund.

Samtliga landstingspartier från moderater till vänsterpartister deltog aktivt i arbetet i Väststyrelsen som förberedde regionbildningen. Det skedde utan öppen demokratisk diskussion. Saken hade aldrig presenterats för folket. Först efter två år presenterar politikerna sina planer i foldern På väg mot Götalandsregionen:

”Det behövs resursstarka regioner för att kunna erbjuda de bästa förutsättningar för företagens lokaliseringar och tillväxtmöjligheter. Att konkurrensen hårdnar, inte minst inom EU, hänger samman med en ökad rörlighet av varor, tjänster, människor och kapital över nationsgränserna. EU har tagit över delar av det regelsystem som legat på nationell nivå. I EU markeras regionernas roll ...”

Skrivet i en tid när EU-forin grasserade bland politiska makthavare, vilket säkert förklarar den oförblommerade EU-entusiasmen. Det handlar alltså först om att tillfredställa kapitalets behov. Men jämfört med dagens förljugna politiska motiveringar föredrar vi faktiskt 1990-talets ärligare motiveringar för skapandet av storregioner.

Motiven framgår om möjligt ännu tydligare i en skrift från 1998 med den föga kittlande titeln Första steget i regionens utvecklingsplan:

”En större region ger bättre förutsättningar att bland annat utveckla den infrastruktur som är nödvändig. Västra Götaland blir en stark aktör med ansvar för regionens utveckling och en tydlig företrädare i det europeiska samarbetet.”

Skapandet av storlandstinget Västra Götalandsregionen för snart tjugo år sedan handlade om praktisk EU-anpassning där västsvenska politiker hoppades att tillsammans med kapitalisterna få sola sig i EU-glansen och frottera sig med det nya Europas makthavare.

Men allvarligare är att de politiska makthavarna bakom ordkulisser om regional- och närdemokrati och ökat samarbete döljer att bildandet av regionen innebär en försvagning av nationalstaten och påskyndar det odemokratiska EU:s utveckling mot en stark europeisk förbundsstat. Sveriges utträde ur EU försvåras.

Samma år följdes Västra Götalands exempel av landstinget i Skåne. Givetvis också här en regionbildning utan politiskt mandat från väljarna. Men bland de skånska kapitalisterna stod glädjen högt i tak. Stephan Müchler, då som nu direktör på Sydsvenska handelskammaren, sjunger regionens lov i en intervju i Skånska Dagbladet 17/9 1998:

”Det krävs åtskilligt mer befogenheter i Skåne än det Skåne nu fått av staten. Det handlar då främst om rätten att kunna besluta om de stora strukturerade kommunikationerna och pengarna till dessa. Än går det inte, än kommer staten att lägga sig i. Näringsliv som söker sig till regionen vill vara säker på vad regionledningen kan. Här räcker friheten inte till idag. Målet måste vara vattentäta skott mellan stat och region.”

Kärnfrågan handlar om nationalstatens roll. Som kommunister menar vi då den franska revolutionens nationalstatsidé grundad på patriotism och folksuveränitet där den kulturella gemenskapen är av politisk art med demokratiska fri- och rättigheter som underlättar arbetarklassens självständiga agerande.

Att nationalstaten hämmar EU:s roll som europeiska monopolkapitalens gemenskap är elementa för klassmedvetna kapitalister som Stephan Müchler. Syftet med EU är att stärka Europas företag på världsmarknaden och då får den nationella suveräniteten inte stå i vägen. Här ska inga folkvalda i Stockholm kunna sätta några käppar i det kapitalistiska hjulet.

En språngbräda för detta är skapandet av starka och gentemot nationalstaten så oberoende regioner som möjligt. Syftet med regionbildningen blir övertydlig när Skånska Handelskammarens direktör Stephan Müchler fortsätter lägga ut texten i samma intervju:

”Skåne har en knapp miljon invånare. I europaperspektiv är det en liten region, så liten att den knappast kan fungera ekonomiskt, enligt EU:s uppfattning. Lägg till Halland och Blekinge och folkmängden ökar till 1,5 miljoner, lägg till större delen av Småland och folkmängden är 2,3 miljoner, lägg till Själland och regionen har 4,3 miljoner invånare. Och nu börjar det likna det som EU villa ha.”

Med EU har kapitalistklassen inte längre behov av nationalstaten i dess gamla skepnad där demokratiska spelregler leder till att politisk hänsyn måste tas till arbetarklassen och folkmajoriteten. De skånska kapitalisternas företrädare Stephan Müchler slår också fast ”att Region Skåne måste bli större och starkare, och friare från centralmakten, att den måste utvidgas…”

18 år senare föreslår regeringens utredare i Indelningskommittén sex regioner där Skåne slås ihop med Blekinge. Byråkratin i nationalstaten mal långsamt och resultatet är fortfarande magert jämfört med den kapitalistiska drömmen om en övernationell storregion. Vilket alla sanna demokrater och motståndare till en EU-federation kan glädjas över, men aldrig nöja sig med.

För var så säkra att förslaget om att ersätta landstingen med sex regioner bara är början på en strukturförändring vars slutmål är monopolkapitalets dröm om en federal EU-stat. Så träffande beskriven i Kommunisternas partiprogram med orden: ”Makten förskjuts från medlemsländernas valda parlament till EU:s byråkratiska institutioner.”