Välfärd(sd)ödarna

Sedan Fredrik Reinfeldt i sitt ”öppna era hjärtan”-tal ställde välfärden mot flyktingmottagandet har Sverigedemokraterna gjort denna motsatsställning till sin huvudfråga. De har trummat ut sitt budskap så länge och ihärdigt att många arbetare börjar tro att SD faktiskt är ett parti som försvarar den gemensamma välfärden.

Förra veckans utspel om att dränera den gemensamma välfärden på 190 miljarder kronor visar SD:s verkliga ansikte. Det märks att SD:s Oscar Sjöstedt har fått en god utbildning i skattehat under sina år på Handelshögskolan i Stockholm.

Konkret innebär förslaget att slopa skatten för alla inkomster upp till 150 000 kronor. Genom utspelet vill SD slå sig in i debatten som utifrån avtalsrörelsen kommit att kretsa om inte minst låga arbetarlöner.

I praktiken innebär förslaget en dränering av den gemensamma välfärden på både pengar och på stöd inom de lägsta skikten. Samtidigt innebär det en saftig omfördelning från den gemensamma välfärden till kapitalisternas redan överfulla skattkistor. Sänkta inkomstskatter håller nere lönekraven och maskerar på så sätt kapitalets krig mot lönerna. Det är den reinfeldtska jobbskatteavdragspolitiken i extremistisk form.

Förslaget blir ännu värre klassmässigt genom att SD vill kompensera skattesänkningen med höjd moms. Byggnadsarbetare som handlar mat till familjen ska med andra ord betala för att McDonalds ska kunna fortsätta betala skitlöner till sina anställda och flytta ännu mer pengar till skatteparadis.

Skatteuttaget i ett välfärdsland handlar till stor del om fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Befolkningen betalar välfärden gemensamt, via skatterna, istället för var och en för sig, via avgifter eller privata försäkringar. Under kapitalistiska förhållanden är det så nära rättvisa man kan komma.

Den gemensamma finansieringen skapar även ett folkligt stöd för den gemensamma välfärden. Om grupper ställs utanför välfärden – antingen som finansiärer eller som nyttjare eller både och – så bryts stödet till den gemensamma välfärden successivt ned.

Vilket är precis vad som sker i Sverige. Först har de rikaste i samhällstoppen sett sina skatter sänkas kraftigt eller rent av avskaffas som förmögenhetsskatt och arvsskatt. ”Det finns få länder där det är så extremt förmånligt att vara rik”, som ekonomen Stefan de Vylder förklarade i en intervju nyligen.

Nu vill högerpartiet SD ta det reinfeldtska kriget mot välfärden till en ny nivå och även kapa banden mellan de understa skikten i samhället och den skattefinansierade välfärden.

Det finns ett brett stöd hos svenska folket för en generell välfärd finansierad av ett progressivt skattesystem. De som tjänar mer ska också betala en större del i skatt. Frågan är ju inte hur mycket man betalar i skatt, utan hur mycket man har kvar att leva på efter att skatten är betald.

Hos överklassen är synen den motsatta. Panamaskandalen vittnar om överklassens moral. Det verkar kvitta att de har mer pengar kvar efter skatt än någon vettig människa kan göra av med, de ska ändå smussla och gömma sig undan att ta ansvar för att finansiera barnens skolor eller äldreomsorgen.

Det extremistiska skattesänkarförslaget visar vilket högerparti SD är. Även om utspelet är adresserat till låginkomsttagare, är det bland skattehatarna på Östermalm och i Djursholm som vinnarna finns.