(V)alvinnande sosse

Som väntat blev Jonas Sjöstedt valberedningens förslag till ny ordförande för Vänsterpartiet och lika väntat var partihögerns stjärna Stig Henriksson först ut att offentligt gratulera.

”Om en välkänd och respekterad valvinnare inte blir föreslagen skulle det bara vara att jämföra med att socialdemokraterna skulle ratat Olof Palme till förmån för dåvarande undervisningsministern Sven Moberg”, skriver Henriksson på Newsmill bara timmarna efter nomineringen.

Samma grundperspektiv tillkännager Sjöstedt själv på sin blogg. Den allt annat överskuggande
uppgiften anges som att vinna val. Inte så märkvärdigt, kan tyckas, särskilt inte inom ett parti som gjort det parlamentariska till politikens allt. Men ändå betydelsefullt.

Om allt handlar om att vinna val måste också allt som hotar de hägrande valframgångarna rensas bort, som inopportuna och/eller kontroversiella ståndpunkter i principiella frågor. Valvinnandet som överordnad strategi blir till den politiska opportunismens höga visa.

För Vänsterpartiets del har de historiska banden till kommunismen utgjort den stora hämskon i ambitionerna som valparti, en kvarnsten som man inte lyckats göra sig av med trots otaliga rapporter som rullat det egna partiet i tjära och fjädrar. Gudrun Schyman lyckades nästan, genom att troskyldigt bedyra att det blott var kärleken som förde in henne i Marxist-Leninistiska Kampförbundet, men med Lars Ohlys alltför senfärdiga syndabekännelser var partiet tillbaka på ruta ett, trots det rödgröna samarbetets hissnande högersvängar.

Med Jonas Sjöstedt vid rodret kan denna del av problemet minimeras. Sjöstedt var visserligen en gång i tiden medlem i Kommunistisk Ungdom, vilket de hysteriska antikommunisterna kommer att försöka göra sak av, men genom hela sin politiska karriär har han varit noga med att profilera sig som oberoende socialist utan bindningar eller sympatier för någon enda reellt existerande socialism, vilket gör honom rumsren också i de borgerliga salongerna.

Som pariledarkandidat har Sjöstedt dessutom svarat ”rätt” på borgarnas antikommunistiska kuggfråga – ”Kuba är en politisk diktatur, USA en politisk demokrati” (Smålandsposten 18/11) – så han är inte bara rumsren, utan dessutom varmt välkommen. Den som tar avstånd från Kuba har avlagt sitt liberala gesällprov.

För vår del anser vi det inte mer än rätt att Vänsterpartiet äntligen får lov att vara det vänstersocialistiska parti man velat vara ända sedan CH Hermanssons dagar och som man upprepat förnedrat sig för att få godkänt för. Ett parti skall inte pådyvlas uppfattningar det inte har.

För övrigt anser vi den antikommunistiska kampanjen ohederlig, dess verkliga funktion är att ”dölja kapitalismens brott”, som den liberale tvivlaren Olof Lagercrantz så riktigt skrev. Men den sidan av saken lämnar vi åt sidan här.

Att Sjöstedt befriar Vänsterpartiet från det pådyvlade K-märket är inget att säga om. Mer illavarslande är att den politiska opportunismen slår igenom också i politiska sakfrågor, som genom stödet till kriget mot Libyen och som nu senast genom sveket mot kravet på att förstatliga bankerna.

Tendensen går igen också i Framtidskommissionens slutrapport, där en överordnad strävan tycks vara att Vänsterpartiets politik skall rymmas inom det borgerligt acceptabla. Politiken skall inte ifrågasätta kapitalismen, utan bara peka på möjligheter att få den att fungera bättre.

Vi har inget emot klasskrav i nuet. Men om det långsiktiga perspektivet
– nödvändigheten att avskaffa kapitalismen – helt försvinner i skogen av dagskrav, handlar det inte längre om socialistisk politik.

Jonas Sjöstedt beskriver sig själv som ”övertygad socialist”. Men övertygelsen inkluderar inte förnekelsen av kapitalismen, som är socialismens grundelement.

”Jag menar att socialismen är en aktuell och nödvändig ideologi, inte minst när finanskapitalismen är i djup kris och då lösningarna handlar om att utsträcka demokratins inflytande till ekonomin och begränsa kapitalets makt”, säger Sjöstedt i en TT-intervju (10/12).

Man skall inte märka ord, men här är ordvalet anmärkningsvärt. Kapitalismens kris beskrivs som finanskapitalismens och det socialistiska målet anges som att begränsa kapitalets makt, inte att ersätta den med arbetets. Vad är detta om inte traditionell socialdemokrati?

Sjöstedt vill inte återuppliva det rödgröna samarbetet, men målet är fortsatt att ingå en rödgrön regering efter valet 2014. Det ger att kravet på ett utträde ur EU kan vara kvar i partiprogrammet, men det ger också att kravet inte skall drivas. På sin blogg (10/12) förordar Sjöstedt istället en EU-reformistisk linje, där V söker samarbete med EU-positiva S och MP om ett socialt protokoll i nästa EU-fördrag.

Valberedningen var inte enig om nomineringen av Sjöstedt och på kongressen kommer han utmanas av såväl Rosanna Dinamarca som Ulla Andersson. Vårt tips är ändå att Sjöstedt blir vald, som mest lämpad att vinna val, kanske försedd med kvinnligt alibi.

Att Sjöstedt innebär att V får en socialdemokrat som partiordförande är med den utgångspunkten bara logiskt.