Var fanns Fi på 8 mars?

I den stora och breda 8 mars-demonstrationen i Göteborg lyste Feministiskt Initiativ med sin frånvaro. Detta eftersom Fi valde att ställa sig vid sidan av samarbetet mot patriarkatet som sedan många år har vuxit fram kring internationella kvinnodagen. Anledningen till att Fi valde att isolera sig var att samarbetskommittén inte ville ersätta kampen mot patriarkatet med identitetspolitik.

Det är bara att beklaga. I kampen för jämställdheten behövs enighet. Men 8 mars handlar om kvinnans frigörelse och kampen mot patriarkatet. Identitetspolitikens försök att blanda ihop alla möjliga frågor och orättvisor gör kvinnokampen en björntjänst.

2010-talets feministiska våg är spretig och i mycket formad i ett politiskt klimat präglat av liberalism och individualism. Istället för materialismens systemkritik präglas såväl feminismen, antirasismen som rörelser mot sexuellt förtryck av liberalismens individualism. Hur den enskilda individen förtrycks beror, enligt identitetspolitiken, på den enskildes uppfattning av förtrycket. Hela utgångspunkten är den enskilda individens identitet.

Identitetspolitiken hamnar därför i konfrontation med kampen mot patriarkatet som menar att förtryck inte bottnar i människors upplevelser utan i samhälleliga förhållanden. Därmed är det givet att olika former av förtryck har olika orsaker, varje företeelse måste analyseras konkret.

För att förändra världen duger det inte med bara analyser. Det gäller att skapa enighet och aktivitet. Identitetspolitiken leder tvärtom till splittring och sekterism. Istället för att verka för enighet ska ”rörelsen” brytas ner i sina beståndsdelar utifrån en analys som bygger på vilken makt eller vilka privilegier olika grupper, eller snarare individer, har i förhållande till varandra. En man har privilegier i förhållande till en kvinna, en helsvensk i förhållande till en person med utländsk bakgrund, en heterosexuell i förhållande till en homosexuell och så vidare.

Identitetspolitiken är ett tecken på en vänster – om det ens kan kallas vänster – som har förälskat sig i sin egen marginaliserade tillvaro. Istället för att försöka ta sig an de stora frågorna och skapa så bred enighet som möjligt bakom dessa, sätts det marginella i centrum och det som skiljer görs till huvudsak istället för det som förenar.

Filosofen Slavoj Zizek skriver om postkolonialismen att den är ”ett påhitt av några rika killar från Indien som såg att de kunde göra karriär på västerländska elituniversitet genom att spela på vita liberalers skuldkänslor”.

Något liknande kan lite tillspetsat sägas om identitetspolitiken. Den är ett påhitt av ambitiösa och karriärsinriktade unga människor, inte sällan med invandrad medelklassbakgrund, som ser ett sätt att skaffa sig näbbet i olika rörelser eller debatter för att stärka sina möjligheter att göra karriär på kulturredaktioner eller inom det akademiska.

Kommunistiska Partiet verkar för största möjliga bredd i kampen mot kvinnoförtrycket. Men det handlar om en kollektiv kamp mot patriarkatet, mot det systematiska underordnandet av kvinnor som visar sig på tusen och ett sätt.

Nästa helg, den 28-29 mars, samlas kvinnor från hela landet till Kommunisternas kvinnokonferens i Göteborg för att diskutera de uppgifter kvinnokampen står inför och för att kvinnliga medlemmar och sympatisörer ska stärkas tillsammans.

Alla Proletärens kvinnliga läsare är hjärtligt välkomna att delta – Kommunistiska Partiet behöver mer jämställdhet och kampen för jämställdheten behöver fler kommunister.