Greklands folk i EU:s kniptång

Natten till onsdagen stod det klart att Grek-land inte kan betala tillbaks lånet till IMF på 1,6 miljarder euro efter att förhandlingarna om nödlån från EU strandat. Tre dagar tidigare, i söndags, utlyste den grekiska regeringen en folkomröstning om ”trojkans”, alltså EU:s, Internationella valutafonden IMF:s och Europeiska Centralbankens, krav för nya nödlån som ska betala IMF-lånen.

Folkomröstningen ska hållas söndag 5 juli men vid denna tidnings pressläggning är ännu mycket kring den oklart. Den grekiska regeringen, som leds av vänsterpartiet Syriza, försökte in i det sista förhandla fram en överenskommelse som innebär att Grek-land stannar i EU och behåller euron. Trots att det är just EU och euron som binder Grekland vid den omänskliga åtstramningspolitiken.

EU:s krav för ytterligare nödlån är ännu mer privatiseringar, nedskärningar och högerpolitik. Åtstramningar som skulle innebära höjd pensionsålder till 67 år, avreglerad arbetsmarknad, sänkta löner för offentliganställda, fler privatiseringar och höjd skatt på till exempel mat.

Tidigt på onsdagen publicerade Financial Times ett brev undertecknat Greklands premiärminister Alexis Tsipras, där hans regering backar ytterligare från sina motkrav. De går med på EU:s sparpaket sånär som på att några reformer, som höjd pensionålder och avreglering av arbetsmarknaden, ska skjutas upp till oktober i år, och att stödet till fattigpensionärer ska fasas ut något långsammare än i EU:s förslag.

Under de sex månader vänsterpartiet Syriza suttit i regeringen tillsammans med det lilla högerpartiet Anel har de försökt omförhandla EU:s sparkrav. De vill bland annat att en överenskommelse ska innehålla avskrivningar av delar av lånet.

Formellt sett röstar grekerna på söndag ja eller nej till EU:s sista förslag om nya nödlån mot kraftiga åtstramningar. Men EU har redan dragit tillbaks förslaget, i ett uppenbart försök att sabotera folkomröstningen.

Premiärminister Alexis Tsipras har i intervjuer med grekisk media antytt att han avgår om det blir ett ja vilket kan betyda ännu ett nyval. Många menar att ett nej kan vara ett första steg mot ett grekiskt utträde ur EU men mer troligt är att förhandlingarna fortsätter på ett eller annat sätt.

Även om majoriteten greker är motståndare till EU:s hårda åtstramningar är rädslan bland många fortfarande stor för vad ett utträde ur unionen skulle innebära. Därför är ett ja i omröstningen inte otänkbart, trots att nej-sidan ledde i de första opinionsundersökningarna.

Trots att Syriza och Alexis Tsipras har uppmanat det grekiska folket att rösta nej kan alltså folkomröstningen sluta med att EU:s krav går igenom och att regeringen tvingas avgå.

För Syriza innebär situationen en rävsax de själva satt sig i. Genom att utesluta möjligheten att Grekland lämnar euron och EU och genom att i grunden sluta upp bakom EU-samarbetet ger de sina väljare det falska budskapet att det går att vara med i EU utan åtstramningar och rå högerpolitik.

Greklands kommunistiska parti, KKE, som under våren kritiserat regeringens kompromisser, motsatte sig redan från början förslaget på en folkomröstning. De menar att båda alternativen leder till fortsatta åtstramningar eftersom ett nej skulle innebära ett stöd för regeringens förslag på, visserligen mildare men ändå förödande, åtstramningar och ett fortsatt medlemskap i euron och EU.

KKE har istället krävt ett tredje alternativ i folkomröstningen, nej till både EU:s och regeringens förslag och att Grekland lämnar euron och EU. De uppmanar de grekiska väljarna att lägga egna valsedlar med nej till båda alternativen i valurnorna men också till fortsatt kamp mot det kapitalistiska systemet som sådant.

Den fackliga fronten PAME, som står nära KKE, har den senaste veckan arrangerat flera stora protester mot regeringens kompromisser och förslag på åtstramningar. I ett pressmeddelande skriver PAME att arbetarklassen måste förkasta de politiska krafterna som accepterar EU som den enda möjliga vägen.

Rapporteringen om Grekland är ofta missvisande. I borgerlig media framställs det som att Grekland och Syriza vägrat ge med sig, att de vägrar ta konsekvenserna av ”oansvarig politik”. EU:s krav beskrivs som smärtsamma men nödvändiga.

En av de som tagit trojkans parti är Sveriges finansminister Magdalena Andersson (S). I en intervju med DN under Almedalsveckan påstår hon att EU:s förhandlare varit tillmötesgående och flexibla.

– Min bild är att euroländerna har ansträngt sig för att hitta en lösning som också Grekland kan acceptera.

I själva verket är det den grekiska regeringen som har kompromissat till den grad att deras förslag inte längre är särskilt olikt EU-förhandlarnas. Också Syrizas förslag innehåller höjning av pensionsåldern och privatiseringar.

Även borgerliga ekonomer har gått emot bilden av de nyliberala ekonomiska reformerna som enda möjliga väg. Ekonomen Paul Krugman skriver i New York Times att ”Greklands ekonomi kollapsade mycket på grund av just åtstramningarna”. Dessutom påpekar han att Syriza redan gett efter för påtryckningar och accepterat tidigare åtstramningar.

Den brittiske ekonomen Philippe Legrain skriver i US-amerikanska Foreign Policy att det är EU-långivarna som vägrat ge med sig och att EU vill skapa kaos i Grekland för att tvinga fram ett regeringsskifte. Philippe Legrain vet vad han talar om. Han har inte varit djävulens advokat, men väl rådgivare åt José Manuel Barroso, Europeiska Kommissionens ordförande fram till förra året.

De båda liberala ekonomerna företräder givetvis ingen antikapitalistisk linje och är inte motståndare till EU. Men de ser att EU:s strypgrepp inte syftar till att sanera den grekiska ekonomin, utan om att påtvinga Grek-land den enda vägens, nyliberalismens, politik. Då gäller det för EU att skoningslöst slå ned på varje försök att föra en annan politik än den dikterade nedskärningspolitiken.

Syriza, som från början är en koalition av många olika vänstergrupper, ville tidigare helt riva upp åtstramningspaketen som avtalats med EU. Inför omvalet i januari ville partiet istället omförhandla dem.

Men en månad efter regeringstillträdet, i koalition med högerpartiet Anel, slöts det så kallade februariavtalet med EU. Grekland skulle få ytterligare lån mot att tidigare regeringars åtstramningar fortsatt skulle gälla och att avbetalningsplaner skulle följas.

Avtalet blottade sprickan inom Syriza mellan majoriteten av ledningen som vill nå en lösning inom ramarna för EU, och den vänsteropposition som menar att Grekland måste lämna euron och EU. Flera parlamentsledamöter i Syriza har protesterat kraftigt mot kompromisserna och vad man anser vara ett svek mot väljarna.

Den kommande veckan lär det stå klart om Syrizas försök att stoppa EU:s barbariska åtstramningspolitik genom förhandlingar har nått vägs ände. Det borde vara dags att fundera på alternativen.