Kraftmätning på Krimhalvön

Soldater under ryskt kommando stationerade sig i slutet av förra veckan utanför flygplatser och militärbaser på Krimhalvön i södra Ukraina. Ryska trupper och fordon rör sig på gatorna i Sevastopol och Simferopol.

Samtidigt har den ukrainska flottchefen, besättningen på minst ett ukrainskt krigsfartyg och många soldater förklarat sig lojala till den autonoma republiken Krim hellre än Kiev. Ukrainas nya regering, som på ett kuppartat sätt installerades den 22 februari, har i praktiken ingen kontroll över Krim.

Ryssland har givetvis krassa geopolitiska intressen i Krim och sina flottbaser på halvön. Men främst är de militära manövrerna ett svar på USA:s och EU:s inblandning i Ukraina, och indirekta hot mot Ryssland. Det är USA och EU som är den aggressiva parten, som är de som från början trappat upp konflikten genom att lägga sig i Ukrainas inre angelägenheter.

Det är den av väst uppbackade högerkuppen i Kiev som föranlett Rysslands agerande. Ryssland anser att den nya regeringen är illegitim och ett resultat av utländsk inblandning. Det är anklagelser som finner stöd även bland borgerliga experter i väst.

Ryssland menar att de agerar för att beskydda den rysktalande befolkningen och säkra de ryska baserna och att det sker enligt de avtal och överenskommelser om den militära närvaron på Krim som finns med Ukraina.

Oavsett den nya ukrainska regeringens legitimitet står det klart att den är starkt ryssfientlig. Ett starkt kritiserat lagförslag om att förbjuda det ryska språket i officiella sammanhang har lagts och ministerposter innehas av Svoboda-medlemmar, ökända för sitt Rysslandshat. Kuppregeringen kommer naturligtvis att avbryta alla förhandlingar om att närma sig den ryska tullunionen och istället vända sig till EU.

Vad värre är för Ryssland är att den nya regeringen är för en Nato-anslutning. Det är här Krimhalvön blir viktig.

Den ryska militära närvaron på Krim är i sig inte kontroversiell. Sedan 1997 har upp till 25000 ryska soldater och flottiljister varit stationerade på Krim.

Majoriteten av Krims invånare är ryssar och halvön har historiskt sett varit en del av Ryssland, först 1954 ritades gränserna om och Krim blev en del av den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken.

Sedan 1700-talet har Ryssland haft en flottbas i Sevastopol och under den sovjetiska tiden var den en ”stängd stad” och starkt militariserad. När Sovjetunionen föll 1991 delade Ryssland och Ukraina på Svarta havsflottan och 1997 avtalades Rysslands rätt att nyttja militärbaserna och flottbaserna på Krim. Efter den väststödda så kallade orangea revolutionen 2004 hotade dåvarande president Jusjtjenko att inte förlänga avtalet med Ryssland som skulle gå ut 2017. Istället skulle Ukraina närma sig Nato.

När Jusjtjenko förlorade valet till Janukovitj 2010 förlängde den nya regeringen istället avtalet till 2042 mot att Ukraina gavs möjligheten att köpa gas till ett mycket fördelaktigt pris. Avtalet röstades igenom efter stormiga debatter i Ukrainas parlament.

Högeroppositionen anklagade Janukovitj-regeringen för att tysta debatten och kastade bland annat ägg och rökbomber mot ledamöter för Regionernas parti. En av de mest högljudda motståndarna till avtalet var en viss Arsenij Jatsenjuk – numera premiärminister – som förklarade att oppositionen ämnade riva upp avtalet den dag de återtog makten. I ett uttalande, som engelskspråkiga The Moscow Times citerade, sade Jatsenjuk att ”det finns inga eviga politiker och inga eviga avtal”.

Enligt Natos föreskrifter får ett Nato-land inte upplåta militärbaser åt andra länder och avtalet skulle alltså omöjliggöra ett Nato-medlemskap innan 2042.

Förutom att den ryska närvaron hindrar ett ukrainskt Natomedlemskap är flottbasen i Sevastopol i sig avgörande för Rysslands Svarta havsflotta och för inflytandet i regionen, inklusive Mellanöstern. Rysslands enda alternativ till Sevastopol på rysk kust är Novorossiysk vars hamn är både grundare och mindre tillgänglig.

Att Ryssland ser statskuppen i Kiev den 22 februari som ett stort hot mot sina militärbaser och sin närvaro på Krim är alltså inte särskilt överraskande. Men Rysslands mål är troligtvis inte att annektera Krim för gott. Målet är snarare att skaffa sig en stark förhandlingsutgångspunkt gentemot väst och den nya regimen i Kiev för att försäkra sig om att baserna på Krim inte går förlorade.

Givet förutsättningarna, hur ska kommunister då se på Rysslands agerande? Komplicerat, givetvis. Ryssland är en kapitalistisk stat med imperialistiska ambitioner. Men Rysslands agerande i Ukraina är inte offensivt, utan defensivt, sett i skenet av händelseförloppet i Kiev. Ryssland har inte belägrat Krim för att erövra nya marknader eller utvidga sin politiska sfär utan för att möta det ökade hotet från Nato och USA som statskuppen i Kiev innebär.

Rysslands agerande går helt i linje med 2010 års ryska militärdoktrin som pekade ut Natos närvaro i grannländerna som ett direkt hot mot Rysslands självständighet och intressen i regionen. Genom att besätta sina och Ukrainas militärbaser på Krim hoppas Ryssland på att ”mota Olle i grind”.

Ironiskt nog hade Ryssland knappast kunnat agera på detta sätt om det ursprungliga avtalet med Janukovitjregeringen om nyval hållits och oppositionen vunnit ett val legitimt. Vladimir Putin är också mycket medveten om att det ryska agerandet är helt i linje med vad USA och Nato redan gjort i Jugoslavien, Irak, Libyen, Mali med flera länder.

Två fel gör dock inte ett rätt. Som kommunister är vi principiellt mot all utländsk inblandning i andra staters angelägenheter. Ryssland bryter mot denna princip och spelar ett farligt spel.

Trots det menar vi att det inte är Ryssland, utan USA, Nato och dess bundsförvanter i EU som utgör det stora hotet, som är den aggressiva parten. Vår huvudfiende är vårt eget imperialistiska block, inte Ryssland.

Ryssland har i dagsläget inget intresse av krig som skulle riskera att leda till en konfrontation med det militärt sett betydligt starkare Nato. Dessutom skulle en konflikt äventyra exporten av gas till Europa.

EU:s och i synnerhet Tysklands storindustri är beroende av gasimport från Ryssland via Ukraina och det är därför framförallt Tyskland varit mån om att finna en lösning med Ryssland.

Det återstår att se om USA, som inte är beroende av rysk gasexport, är berett att syna Rysslands drag. För USA-imperialismen skulle det vara en stor framgång om Ryssland tvingades ut från Krimhalvöns flottbaser och Ukraina gick med i Nato. USA har länge försökt utvidga sitt så kallade missilförsvar till Östeuropa och så sent som 2009 förhandlades med dåvarande ukrainska regeringen om möjligheten att använda ukrainska baser i denna utbyggnad.

Det är därför USA är berett att stödja till och med nazister i det ukrainska parlamentet och det är därför Ryssland agerar militärt för att säkra sin närvaro på Krimhalvön. Detta är den storpolitiska bakgrunden till konflikten i Ukraina och på Krim.