Oljeprisraset del av global kraftmätning

Strax innan jul kom alarmistiska rapporter om den djupa ekonomiska krisen i Ryssland. Den ryska rubeln rapporterades ha tappat 45 procent av sitt värde mot dollarn under 2014. Utifrån det uppskruvade tonläget i medierna under dessa decemberdagar kunde man tro att Ryssland nästan var på väg mot en total ekonomisk kollaps.

Så illa är inte, även om den ryska krisen ett faktum. Ryssland har stora valutareserver att plocka av, och den svaga rubeln är inte bara negativ då den gynnar rysk export.

Orsakerna bakom de ekonomiska problemen i Ryssland är flera. En är valuta-spekulation mot rubeln. En annan är de sanktioner mot Ryssland som USA och EU infört som en bestraffning för övertagandet av Krim och påstått militärt stöd till upproret i östra Ukraina.

Ytterligare en orsak är den förda nyliberala politiken. Parlamentsledamöter från Ryska federationens kommunistparti har skarpt kritiserat den självständiga ryska centralbanken för att ha drivit på rubelns fall och ökat fattigdomen i landet. De kräver att centralbanksledningen ska få sparken.

Kommunisterna liksom flera andra oppositionella partier kritiserar den nyliberala modellen med självständig riksbank och menar att lösningen är ökad statlig kontroll över finanspolitiken.

Den troligen viktigaste faktorn bakom det försämrade läget för Ryssland under det gångna året är det kraftigt fallande oljepriset. Enligt uppgifter från 2013 fick Ryssland 68 procent av sina exportinkomster från olja och gas. Med halverat oljepris under 2014 kan man förstå att det slår hårt mot statskassan och landets ekonomi.

Hur kommer det sig att oljepriset sjunkit så dramatiskt?

Det finns flera faktorer bakom detta, som låg efterfrågan till följd av fortsatt krisande ekonomier liksom den ökade utvinningen av olja i USA genom så kallad fracking.

Men mycket pekar på att det finns en annan än mer avgörande faktor, oljediktaturen Saudiarabiens agerande.

I mars förra året, kort efter att Barack Obama besökt Saudiarabiens kung Abdullah, skrev brittiska The Guardians ekonomiredaktör Larry Elliot en artikel om att saudierna kan vara på väg att inleda ett priskrig genom att låta oljan flöda.

Det var också vad som skedde. De saudiska oljeshejkerna började pressa priset genom att sälja olja under rådande världsmarknadspriser och har därefter låta det svarta guldet flöda på marknaden som aldrig förr.

Vad är det då som ligger bakom prisdumpningen? Saudierna har egna politiska intressen som att knäcka Iran, Saudiarabiens historiska fiende i regionen. Den oljeberoende iranska ekonomin drabbas precis som den ryska hårt av de minskade exportinkomsterna.

Men den viktigaste förklaringen har att göra med den geopolitiska maktkampen i världen, där saudierna agerar i enlighet med USA:s intressen. Oljeprisdumpningen utgör ett kraftfullt vapen i denna maktkamp vars måltavla för stunden heter Ryssland. Att länder som Iran och Venezuela samtidigt drabbas hårt är positiva bieffekter för supermakten USA.

Som vi i Proletären flera gånger tidigare framhållit handlar det inte om att Ryssland under Putin representerar någon antikapitalistisk eller progressiv strömning i världspolitiken.

Däremot är Ryssland en kapitalistisk konkurrent och ett stort hinder i vägen för USA-imperialismen och dess strävan efter världsherravälde.

Det finns olika uppfattningar om vad det var som utlöste oljeprisdumpningen under förra året. Oavsett vilken som var den utlösande faktorn är det Rysslands agerande på flera viktiga fronter som ligger bakom USA:s vilja att försvaga den ryska ekonomin.

Kontrollen över det strategiskt viktiga Ukraina är oerhört viktig för att expandera Natos och USA:s intressesfär österut. Här står Ryssland i vägen, och inget tyder på att Putin tänker böja sig.

Kontrollen över Syrien är central för inflytandet i Mellanöstern, men också för planerna på en gasledning från Gulfen till Europa. Här utgör det ryska stödet för Syriens legitima regering ett hinder för ett provästligt regimskifte.

Man bör även se till Rysslands roll i de internationella samarbeten och samarbetsorgan som växer fram bortom USA:s kontroll. Det finns tydliga tecken på att den unipolära världsordning som följde efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, med USA som ensam supermakt, inte kommer att råda för evigt.

Latinamerika är ett exempel på att USA tappat sitt forna grepp. När den framväxande samarbetsorganisation Celac i januari förra året höll toppmöte i Kubas huvudstad Havanna deltog nästan alla stater i Amerika och Karibien – utom USA och Kanada.

Efter Celac-mötet skrev US-tidningen Financial Times något tillspetsat att rollerna blivit ombytta, att USA håller på att förvandlas till Latinamerikas bakgård.

USA:s dominerande roll utmanas av nya ekonomiska och politiska samarbetsorgan runt om i världen.

BRICS, alliansen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, representerar cirka 40 procent av världens befolkning och 20 procent av BNP. BRICS-staterna har bland annat lanserat en egen utvecklingsbank med säte i Shanghai. Målet är att skapa ett alternativ till Internationella valutafonden och Världsbanken.

Shanghai Cooperation Organisation sammansluter Ryssland, Kina, Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan och Tadjikistan. Bland de som har observatörsstatus och knackar på dörren till medlemskap finns Iran och Pakistan.

En organisation i förändring är Apec, den ekonomiska samarbetsorganisationen för länderna kring Stilla Havet. När Apecs ordförandeland Kina kallade till toppmöte i Beijing i november förra året röstade 22 medlemsländer för Kinas förslag om att skapa en ny asiatisk utvecklingsbank.

USA argumenterade högljutt emot detta, men fick bara stöd av Sydkorea, Japan och Australien.

I samband med Apecmötet slöt Kina och Ryssland också ett nytt omfattande bilateralt avtal, som omfattar jättelika satsningar på gaspipelines från Sibirien till Kina.

Detta gassamarbete är en naturlig följd av västvärldens agerande. När USA och EU inför sanktioner mot Ryssland står dörren öppen till Kina och dess växande, energitörstande kapitalistiska ekonomi.

Till ovanstående ska läggas Kinas planer på att, med bland annat med rysk hjälp, satsa hundratals miljarder dollar på hög-hastighetsjärnvägar för snabba transporter av varor och människor mellan Kina och Europa. Projektet benämns i Kina som den nya sidenvägen, med anspelning på den medeltida handelsvägen. Blir detta ett konkurrerande alternativ till det transatlantiska frihandelsavtalet, TTIP, som nu förhandlas mellan USA och EU?

Poängen med ovanstående resonemang är att frågan om oljepriset är en del av något mycket större. Genom att slå mot Ryssland hoppas USA kunna sätta käppar i hjulen för en utveckling som utmanar dess unika ställning i världen.

Ett stort bekymmer i sammanhanget är att oljeprisvapnet drabbar betydligt fler än Ryssland och dess vänner.

I Norge och Storbritannien talas det om att tusentals jobb är i fara när lönsamheten sjunker. Också från oljekapitalister i USA hörs klagorop när deras profiter offras för imperialistmaktens geopolitiska intressen.

Allt tyder på en fortsatt turbulent tid i världspolitiken med stor risk för nya väpnade konflikter. Syrien och Ukraina lär inte vara de sista plötsligt uppblossande krigen i denna världsomspännande kraftmätning.