”Väst har skapat flyktingproblemen”

Årets upplaga av Fredsloppet hade fler deltagare än på länge. Fem av dem hade kommit ända från Libanon. Abu Moujaheed från organisationen Children and Youth Center (CYC) var på plats även förra året. Nu hade han med sig fyra ungdomar som arbetar med CYC:s verksamhet.

Dagen innan Fredsloppet berättar de för Proletären om situationen i flyktinglägren och de växande flyktingströmmarna.

– I Shatila bor nu 20 000 människor på en mycket liten yta. Vi har stora problem med infrastrukturen, dåliga byggnader, vattenförsörjning och sopor, berättar Mohamad Ahmad, universitetsstudent från lägret Shatila i huvudstaden Beirut.

– CYC hjälper till med framförallt utbildning. Vi har två skift med undervisning varje dag, ett för nyanlända flyktingar från Syrien och ett för de som bott här länge, fortsätter han.

CYC, Children and Youth Center, har funnits i Shatila sedan 1997. Här får barn och ungdomar hjälp med utbildning och sociala aktiviteter, men också psykiatrisk hjälp. Att växa upp i ett flyktingläger sätter sina spår och de nya flyktingströmmarna har förvärrat situationen.

– Vi arbetar främst med rehabiliterande verksamhet och samarbetar med Läkare utan gränser, som har välutbildade psykiatriker.

I de trånga flyktinglägren finns inte mycket utrymme för barn att vara barn. Därför är lek och underhållning en viktig del av CYC:s verksamhet, berättar Farah Al-Zabn, också universitetsstuderande.

– Det blir en sorts psykosocial behandling för barnen. Varje fredag har vi öppen verksamhet med dans, musik, sport och bokläsning.

Med ökade flyktingströmmar kommer också integrationsproblem.

– Det kommer flyktingar inte bara från Syrien och Palestina, utan också från Irak och andra delar av Asien. Många människor på liten yta innebär att det lätt blir kulturella konflikter och barnen drabbas värst. Därför försöker vi till exempel blanda barn med olika ursprung i våra sommaraktiviteter, säger Abu Moujahed.

I över 60 år har palestinska flyktingar bott i flyktingläger runt om i Libanon. Lägren upprättades efter al-Nakba, katastrofen, 1948 då hundratusentals palestinier fördrevs av israeliska styrkor i kriget mellan Israel och arabstaterna.

I Libanon lever de palestinska flyktingarna i ett sorts statslöst tillstånd. De är inte libanesiska medborgare, har inte rösträtt och får inte ta vilka jobb de vill.

Flyktingstatusen har blivit permanent. Men samtidigt drömmer många ännu om att en dag kunna återvända till sina byar och hus. Många har ännu kvar nyckeln till sina hus, trots att de sedan länge är rivna av israeliska bulldozrar.

En av ungdomarna från CYC, Wajdi Diwan, är från flyktinglägret Nar el-Bhared i norra Libanon, som delvis förstördes 2007 efter strider mellan libanesiska armén och den fundamentalistiska gruppen ansar al-Islam.

– Sedan dess har lägret långsamt byggts upp igen. Men det är fortfarande omringat av libanesiska armén och man måste ha tillstånd för att passera in eller ut, berättar Wajdi Diwan och fortsätter.

– Problemen växer när ännu fler flyktingar kommer, vi har inte hus till alla.

Konflikterna och flyktingströmmarna har varit närvarande ända sedan tidigt 1900-tal. Landet Libanon, som skapades efter det koloniala franska mandatet i regionen, är ett Mellanöstern i miniatyr, med alla dess splittringar, konflikter och storpolitiska intressen.

Vi frågar om de sekteristiska splittringarna märks i flyktinglägren.

– Vi har 18 olika religioner i Libanon. Det är klart att det påverkar flyktinglägren, där också många vanliga libaneser bor eller jobbar och det händer att armén letar efter militanta fundamentalister, säger Mohamad Ahmad.

Abu Moujahed menar att flyktingfrågan har både lokala och regionala dimensioner.

– Läget förvärras, interna konflikter växer och strider har pågått i flera år också i länder som Libyen, Egypten och Jemen. Det finns grupper som utnyttjar de här splittringarna. Av alla de hundratusentals som flyr är inte alla ute efter skydd, vissa tillhör också fanatiska extremistgrupper.

Grupperna använder samma taktik som Israel använt, påpekar Abu Moujaheed. Genom att döda och slakta människor sprider de rädsla och skräck. Men trots att läget förvärrats är företeelsen inte ny.

– USA använde liknande grupper för att bekämpa Sovjetunionens inflytande. Regeringar i västvärlden uttrycker oro, men dessa grupper har ju bildats med stöd från väst, direkt eller indirekt.

En medveten taktik, enligt Abu Moujahed, men också en del av ett kapitalistiskt, kolonialistiskt system som skapar grogrunden för sekterism och terrorism.

– Väst skapar problemen men de fattiga länderna får betala dem, menar han.

– De pratar om att ge ekonomiskt stöd och vapen till rebellgrupper. Varför inte använda pengarna till fredliga ändamål istället som kan skapa jobb och förbättra hälsan och utbildningsnivån?

Abu Moujahed är kritisk till västs biståndspolitik, som han menar också har förändrats de senaste åren.

– Tidigare brukade bistånd gå genom lokala NGO-grupper och organisationer. Nu jobbar biståndsorganisationerna med egen personal, och med sådant de själva bestämmer och tjänar på. Då uteblir lokala initiativ, säger han och fortsätter.

– Det saknas fortfarande basala saker som bostäder och mediciner. Varför ska vi behöva tigga om hjälp? Varför hjälper regeringen inte oss? Och vad gör FN?

Frustrationen är stor.

– EU säger att de har skänkt så och så mycket, men var går pengarna? Till vapen? Vi på marken ser inte av biståndet i alla fall. De pratar om moral, men de vet inte vilket pris folket betalar…

Det senaste anfallet på Gaza har förstås påverkat de palestinierna i Libanon.

– Vi är alla palestinier, vi delar samma identitet. Om något händer där är det som att det händer här också, säger Mohamad Ahmad.

– Kriget har visat att ingen lyssnar på dig om du är svag, men också att Israels prat om förhandlingar är nonsens. Därför är den internationella solidariteten så viktig, utan den kommer vi aldrig nå en lösning.

Alla ser de fram emot Fredsloppet, som CYC sedan flera år deltar i.

– Jag vill visa upp vår kultur, och hoppas också att människor då kommer ihåg sin egen kultur, förklarar Malake Máatouk, som både ska springa och dansa palestinsk dabke.

– Sverige är vackert, och mitt intryck är att det svenska folket är solidariskt. Jag känner verkligen stödet och förståelsen här!