Världsrekord i rikedom – och hunger

Publicerad 16 maj 2013
En liten minoritet köper sportbilar och superyachter, äter kaviar och dricker champagne som aldrig förr medan 1,4 miljarder människor fortfarande lever under det officiella fattigdomsstrecket på 1,25 dollar om dagen.
En liten minoritet köper sportbilar och superyachter, äter kaviar och dricker champagne som aldrig förr medan 1,4 miljarder människor fortfarande lever under det officiella fattigdomsstrecket på 1,25 dollar om dagen.

Koncentrationen av rikedom ökar i takt med den snabba industrialiseringen av tredje världen. Men på sikt ger en förändrad maktbalans nya möjligheter för en socialistisk utveckling.

Bilder

För första gången på 150 år är värdet av den samlade produktionen i Brasilien, Indien och Kina ungefär lika stor som motsvarande värde i de klassiska industriländerna Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien och USA.

1950 stod Brasilien, Indien och Kina för 10 procent av världsekonomin. Om utvecklingen fortsätter kommer de tre länderna att ensamma stå för 40 procent av den globala produktionen 2050. Det är en tidsfråga innan Kina passerar USA som världens största ekonomi.

Det går fort. När den industriella revolutionen inleddes i Storbritannien hade landet ca 10 miljoner invånare. Det tog 150 år att fördubbla produktionen per capita. USA kom igång senare men startade också med ca 10 miljoner invånare. Här tog fördubblingen 50 år.

Detta kan jämföras med Indien och Kina som gått in i industrialiseringen med ungefär en miljard människor vardera. Här har det tagit 20 år att fördubbla produktionen per capita. Många andra länder i Asien, Afrika och Latinamerika är nu inne på samma spår.

Allt är hämtat ur FN-organet UNDP:s läsvärda skrift ”Syds uppgång: Mänskliga framsteg i en värld av mångfald” (HDR 2013). Statistiken handlar om länder, inte företag och deras egentliga nationella hemvist, men säger ändå en hel del om vad som pågår på vår jord.

Kapitalismen och den industriella revolutionen tycks rulla fram som en tsunamivåg över den tredje världen. Betyder det att Karl Marx hade fel? Ska utvecklingen ses som ett argument för marknadsekonomin och den nyliberala världsordningens förträfflighet?

UNDP varnar för att inkomstklyftorna nu ökar i de flesta världsdelar och detta i sig kan utgöra ett hot mot en progressiv utveckling. FN-organet får medhåll av den internationella hjälporganisationen Oxfam som i en egen färsk rapport särskilt tittat på frågan.

Organisationen räknar att den rikaste procenten av världens befolkning ökat sina inkomster med 60 procent de senaste 20 åren. Det handlar om ofantliga summor som samlats i händerna på några få. Bara under 2012 blev de 100 allra rikaste personerna 240 miljarder dollar rikare.

Oxfam hävdar att pengarna skulle räcka till att eliminera världsfattigdomen fyra gånger om.

Men den globala ekonomiska krisen har inte fått de som badar i överflöd att tänka om. Tvärtom ser dansen runt guldkalven ut att eskalera:

”Processen har accelererat sedan finans-krisen med att den rikaste procenten ytterligare ökat sin andel av inkomsten. Marknaden för lyxvaror har registrerat dubbla tillväxttal varje år sedan krisen slog till. Vare sig det gäller sportbilar, superyachter, kaviar eller champagne, det har aldrig varit en större efterfrågan på de allra dyraste lyxvarorna”.

Oxfam ifrågasätter åsikten att fåtalets rikedom skulle ligga i de fattigas intresse. En högerståndpunkt som allt för ofta omfattas eller diskuteras inom den breda mittfåran av modern liberalism. Det i grunden bakvända resonemanget bekräftas knappast av verkligheten.

FN:s mål att halvera världsfattigdomen fram till 2015 ser förvisso ut att uppnås. Antalet människor i extrem fattigdom har påtagligt minskat sedan 1990. Men trots detta lever fortfarande 1,4 miljarder under det officiella fattigdomsstrecket på 1,25 dollar om dagen.

Med 500 miljoner extremt fattiga färre står Kina för en större del av denna minskning. Men vet då också att den 10 procent rikaste delen av den kinesiska befolkningen enligt Oxfam roffar åt sig 60 procent av nationalinkomsten.

UNDP kan berätta att en femtedel av världens arbetare är extremt fattiga. Men märk då att de som slavar för tre kronor i timmen åt H&M i Kambodja inte räknas hit. Den bakvända logiken säger att de borde vara lyckliga då deras dagslön överstiger 1,25 dollar.

Må vara att det äts kaviar och dricks champagne som aldrig förr. För tre år sedan noterades ett nytt makabert världsrekord. För första gången i mänsklighetens historia passerades miljardsträcket för antalet människor som inte hade råd att äta sig mätta.

UNDP hävdar att länder lyckas bättre på utvecklingsresan om de förmår att välja en mer självständig linje än den nyliberala politik som pådyvlas från IMF och Världsbanken. Det lönar sig för en stat att aktivt satsa på socialpolitik och investera i fattiga människors förmåga.

För att ge en mer komplex bild av verkligheten sammanställer UNDP ett index för mänsklig utveckling, HDI. Förutom krassa BNP-siffror inkluderas här även variabler som hälsovård och utbildning. Socialistiska Kuba är ett land som alltid rankats högt på HDI-listan.

Enligt UNDP:s beräkningar klättrar nu allt fler länder successivt upp för HDI-skalan och då särskilt från dess lägre delar. Nyckelordet heter sociala insatser. Tvärs emot de inkomstklyftor som hela tiden skapas av marknaden minskar skillnaderna i utbildning och hälsa.

Allt fler av världens barn börjar skolan och uppemot 90 procent av världens ungdomar är idag läs- och skrivkunniga. Tack vare satsningar på mödravård och utbildning av kvinnor är det fortfarande många, men ändock klart färre, barn som dör innan de uppnått fem års ålder.

Den pågående industriella revolutionen i Asien, Afrika och Latinamerika är med andra ord ingen självklar nyliberal och kapitalistisk framgångssaga. Verklig social utveckling förutsätter politiska åtgärder utöver de som marknadskrafterna själva förmår att prestera.

Men en kritisk marxistisk utvärdering av de globala förändringar som nu sker måste gå betydligt längre och djupare än så. Talet om kapitalismens massiva utveckling i tredje världen studsar tillbaka på systemets framtid i vår, sedan länge industrialiserade, del av världen.

Kapitalismen bygger per definition på utsugning och exploatering. Den kan alltid kritiseras för sina inkomst- och förmögenhetsklyftor. Men den har också spelat en historiskt progressiv roll. Nya moderna produktivkrafter har förmått lyfta människan på historiens trappstege.

Men inte hur länge som helst. I kapitalismens kärnländer har systemet kört fast och gått i stå. Det är här som profitkvoterna faller, banker kollapsar och stater är på väg att göra bankrutt. Här kan vi med fog säga att kapitalismen gjort sitt och är redo att ersättas av något annat.

I ”Syds uppgång: Mänskliga framsteg i en värld av mångfald” slår UNDP huvudet på spiken: ”Oro för framtiden finns också i norr, där låg ekonomisk tillväxt, höga arbetslöshetstal och åtstramningsåtgärder hotar den höga nivån på mänsklig utveckling”.

Betyder den snabba industrialiseringen att kapitalismen i Brasilien, Indien och Kina nu håller på att växa över i ett imperialistiskt stadium och därmed hota den världsdominerande position som USA, EU och Japan i en eller annan form innehaft de senaste två hundra åren?

Den ryska revolutionens ledare Vladimir Lenin menade att den fria marknaden själv alstrar monopolliknande storföretag vilka expanderar ut över nationalstatens gränser. Dessa tvingar fram en aggressiv utrikespolitik i jakt på investeringar, råvaror och avsättningsmarknader.

Fakta visar att utvecklingsländernas samlade andel av världshandeln nästan fördubblats mellan åren 1980 och 2010. Idag utgör den nära nog hälften. Handeln går med överskott och utvecklingsländerna sitter idag på tre fjärdedelar av världens valutareserver.

Intressant i sammanhanget är att den inbördes handeln mellan utvecklingsländerna ökar ännu snabbare. Som ett exempel kan anföras Kina som ökat sin handel med Afrika söder om Sahara från 1 miljard till 140 miljarder dollar per år inom loppet av en tjugoårsperiod.

Många av utvecklingsländernas politik går ut på att dra till sig utländska direktinvesteringar från storföretag med säte i de traditionella industriländerna. Dessa ökar kraftigt i omfattning men det betyder samtidigt att länderna försätter sig i en underordnad och beroende situation.

Trots detta har det även blivit vanligare att företag baserade i något av utvecklingsländerna själva gör stora utländska investeringar. Ibland går dessa till något av de rika länderna i norr, till exempel Sverige, ibland till andra utvecklingsländer.

Vid tiden för Berlinmurens fall hade fyra procent av världens 500 största företag sin hemvist i något av utvecklingsländerna. Tjugo år senare har andelen ökat till 22 procent. Värt att notera, men än är det en bit kvar innan kinesiska och indiska kapitalister tar över världen.

Det går emellertid inte att förneka att dessa gradvisa ekonomiska förändringar både är omfattande och djupgående. Men kommer kvantitet att slå över i kvalitet? Står vi inför en avgörande förskjutning av den globala maktbalansen som 1917, 1945 eller 1989?

Det återstår att se. UNDP påtalar att de internationella institutioner som skapades vid tiden för andra världskrigets slut inte längre återspeglar dagens värld. Lägg därtill motsättningar i en rad konkreta sakfrågor; om energi, råvaror, handel och inte minst klimatet.

De forna kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike innehar två av fem permanenta platser i FN:s säkerhetsråd. Men vare sig det folkrika Indien eller framväxande kontinenter som Afrika eller Latinamerika är säkrade någon plats. En permanent stol ger möjlighet till veto.

Kina har världens största befolkning. Ändå har landet färre röster i Världsbanken än både Storbritannien och Frankrike. Till detta kan numera läggas att Kina håller på en tredjedel av jordens valutareserver och är världens näst största ekonomi.

Inom såväl FN, Världsbanken som Internationella valutafonden, IMF, pågår diskussioner för att reformera sammansättning och röstfördelningen. Men det går trögt då den rika världen med USA i spetsen ogärna delar med sig.

Men finanskrisen 2008 tvingade likväl fram en del förändringar. Den tidigare så mäktiga G8-gruppen av ledande industriländer fick maka på sig och ge plats åt den betydligt större G20 gruppen där även Kina, Indien, Brasilien och några andra utvecklingsländer är med.

Trots militär och ekonomisk uppförsbacke insisterar USA fortfarande på att vidmakthålla sin självpåtagna roll som världspolis. 2012 spenderade USA 682 miljarder dollar på militära ändamål. Med fyra procent av världens befolkning står landet för 40 procent av de samlade militärutgifterna.

Både Kinas och Rysslands militärbudgetar ökar men ligger ändå på en fjärde- respektive en sjundedel av USA:s. I ett färskt pressmeddelande kommenterar Sam Perlo-Freeman, en av cheferna på fredsforskningsinstitutet SIPRI, situationen så här:

”Vad vi ser kan vara början på en omfördelning av världens militärutgifter från rika västländer till tillväxtregioner. De förra drabbas av åtstramningsåtgärder och nedskärningar av insatserna i Afghanistan vilket leder till minskade försvarsutgifter, medan ekonomisk tillväxt driver upp utgifterna i andra regioner. USA och dess allierade står dock fortfarande för huvuddelen av världens militärutgifter. NATO:s medlemsländer spenderar tillsammans 1000 miljarder dollar”.

Det råder med andra ord inget tvivel om vilka som än så länge sitter på den politiska och militära makten i världen. Denna makt vilar dock på ett ekonomiskt fundament som är allt annat än givet och beständigt.

Allt detta talar för att dagens utveckling förr eller senare måste komma till en brytpunkt. Det öppnar för nya möjligheter för en revolutionär socialistisk samhällsomvandling.